På en promenad till stan och lunch idag frågade en kollega vad man övergripande kan säga om den svenska forskningspolitiken — en kollega som alltså trots att han också jobbar på Forskningspolitiska Institutet inte är specialist på forskningspolitik i samma bemärkelse som jag utan snarare på vetenskap och teknik för ekonomisk utveckling med viss fokus på utvecklingsländer. Svaret jag gav var att Sverige har ett forskningspolitiskt system med svag styrning på makronivå, starka individer på mikro- och mesonivå och med lite för många ägg lagda i samma korg, dvs universiteten. Det är väl en bra sammanfattning av vad jag kommer att säga imorgon, om just den biten.

Vad jag inte skall säga så mycket om imorgon eftersom det tangerar min egen politiska uppfattning lite för mycket är att svensk forskning bland annat med anledning av det ovanstående är oerhört trög och ineffektiv. I offentlig sektor, alltså. De sextio till sjuttio procenten av FoU:n som (om man räknar kronor och ören) bedrivs inom privata sektorn är jag inte skickad att bedöma. Den offentligfinansierade (eller offentligbedrivna) forskningen kostar väldigt mycket pengar i Sverige eftersom den är lika genombyråkratiserad som resten av den statliga förvaltningen och för att den i mångt och mycket lever ur hand i mun. Gamla ingrodda mönster för anslagstilldelning som bland annat lämnar universitetens rektorer bakbundna blandas med anslagsforskning som gör forskarna själva till ansökansförfattare med osäker anställning. Allt medan byråkraterna tar dubbelt betalt för saker de monopoliserat och tvingar forskarna att använda sig av.

En man jag beundrar mycket skrev i inledningen till en artikel jag läste för länge sedan att staten under 1900-talet har haft två huvudsakliga uppgifter: (1) att bibehålla samhällets ordning och (2) att sköta de verksamheter som privata aktörer inte kan bli betrodda med. Forskning av den typen vi bedriver vid universiteten kan antagligen sorteras in i tvåans verksamheter. Nummer ett däremot finns annat att säga om i förhållande till universiteten och forskningen. Genom byråkratisering och överadministration ser man till att byråkrater och administratörer behåller sin funktion och därigenom sin makt och därigenom sin ställning och därigenom sin förmånsrika anställning. Också vid universiteten. Nota bene här detta med att lägga för många ägg i samma korg — offentligfinansierad eller -bedriven forskning sker i princip uteslutande vid universiteten i Sverige, så är systemet uppbyggt.

Så: Samtidigt som man tvingar in alla forskare i universitetsvärlden och genombyråkratiserar densamma så minskar man på de direkta anslagen till forskningen och låter pengarna gå via råden så att forskarna blir tvungna att själva skaffa ihop medel till sin forskning och dessutom sällan kan få en varaktig och trygg tillvaro. På dessa anslag som forskarna i sina anletens svett ansökt om och fått i hård konkurrens tar man ut skatter och avgifter för att finansiera byråkratin. Och så åker pengarna fram och tillbaka i och på statens olika kassor och konton och mellan statens olika myndigheter och andra organisatoriska enheter och den enda som vinner på det är byråkraterna som får betalt för att egentligen bara administrera sin egen existens.

Det, mina vänner, är det verkliga problemet i svensk forskningspolitik. Men det skall jag bespara ekologistudenterna imorgon. Det finns så mycket annat intressant att tala med dem om.

Nu är Sverigedemokraterna enligt vissa opinionsmätningar över fyra procent och förbi ett av regeringspartierna (där upphör jämförelserna?) och det är samma gamla tugg. I varje analys av opinionsmätningar som jag har hört efter valet 2006 har det pratats om att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen nästa val “och då kommer ju saken i ett helt annat läge.” De flesta fattar nog att kampen mellan blocken kommer att vara tillräckligt tät för att skänka Sverigedemokraterna — för den händelse de kommer in alltså — en vågmästarroll. Tjena. Vilket djävla Kalle Anka-land detta är. Alla förstår vart det är på väg, men skam den som pratar om det verkliga problemet — som alltså inte är att det finns ett parti som Sverigedemokraterna utan att folk röstar på dem, vilket i sin tur knappast kan bero på annat än att Sverige har misslyckats på ett eller annat sätt med demokratibudskapet (det visste vi i och för sig) och/eller invandringspolitiken (det har funnits en krypande känsla av det hela tiden).

Det är så fegt och fult och ynkligt att sticka huvudet i sanden och låtsas som om de inte finns. Kanske ännu mer fegt och fult och ynkligt är det att låtsas att vi har en fungerande och generös och fin invandringspolitik i Sverige. Javisst, vi tar emot massor av Irakier och andra och det är naturligtvis jättebra men vi vägrar dem möjligheten till jobb och att försörja sig själva och bidra till vårt samhälle. Så kunde till exempel min högstadieskolas mest välutbildade person (läkare och ekonomie dr var han om jag inte minns fel, men från något arabiskt land) inte få något annat att göra än att vara någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd-assistent. Vem som betalade hans lön existensminimum-ersättning? Gissa. Och gissa vad han tyckte om det. Eller prova och gissa vad latent främlingsfientliga dumskallar tyckte om det. Just det. Och hur mycket betalar de i skatt? Och hur länge måste de vänta på en läkartid på vårdcentralen? Så vem tror du de röstade på i valet 2006? Look at the big brain on you!

Det ingår i demokratins idé att också dumskallar får rösta. Men det ingår inte i demokratins idé att folk som egentligen är smarta låtsas en massa saker och ljuger för att de är så djävla skiträdda för att deras söta lilla skärgårdsidyll-Sverige inte skall visa sig vara så fint och demokratiskt och vänligt och humant och solidariskt som de fick lära sig i skolan.

Feministerna och vänsterfolket (ofta är de samma personer) tjatar om att Sverige är ett jämlikt land. Åtminstone i internationell jämförelse. Det kan hända. Själv bryr jag mig — som alltid — väldigt lite om den typen av svepande generaliseringar som politiker (och andra) ägnar sig åt när de vill hävda sin egen partilinjes förträfflighet. Sjuksköterskorna har dåligt betalt och det är ett problem. Vänstern vill gärna måla upp en bild av att den sittande regeringen slår mot de svaga och ökar klyftorna i samhället men glömmer lätt att de själva då de suttit vid makten (hur mycket de har gjort det de senaste låt säga sjuttio åren behöver jag inte påminna om, ej heller om vad som format Sverige politiskt och ekonomiskt dessa sjuttio år) till exempel inte lyckats åstadkomma bra löner för till exempel sjuksköterskor. Alltså: industriarbetare är väl en sak, de jobbar ju i privata sektorn men sjuksköterskor? Är inte staten och deras förlängda arm landstingen ansvariga för sjuksköterskornas lönesättning?

När moderaternas tvålpojke Per Schlingmann höll sitt pinsamma så kallade förstamajtal i Nordegren i P1 i torsdags talade han givetvis om det gamla vanliga utanförskapet och att det är viktigt att folk arbetar — makroperspektiv på makroperspektiv och riktiga människor som till exempel sjuksköterskorna nämndes inte — och när någon ungsosse som jag glömt namnet på fick chansen att svara pratade hon nästan uteslutande om att regeringens politik ökar klyftorna i samhället och att sossarna står för jämlikhet och jämställdhet. Aha! Här kanske vi har problemet, tänkte jag, för i samma program var vårdförbundets ordförande med och pratade om att sjuksköterskor trots treårig utbildning har en lön som är för nära undersköterskornas, detta sagt mest som jämförelse alltså, inga politiska poäng tagna om den saken. Ingen — alltså inte ens Thomas Nordegren — plockade upp tråden. Låt mig plocka upp den och förtydliga: Kan det bero på jämlikheten att sjuksköterskor och undersköterskor har i stort sett samma lön, trots att sjuksköterskorna har tre år längre utbildning? Är det månne detta som är orsaken till att sjuksköterskorna — till exempel i jämförelse med undersköterskorna — anser sig ha för dåligt betalt?

Jag nöjer mig med denna reflektion. De vänstersympatisörer som vågar kanske i sammanhanget vore betjänta av att titta på var i löneligan landstingets beslutsfattare, som i flera fall är deras partikamrater, befinner sig.

Förra året spekulerade jag i vilken tradition som först skulle dö ut: Rektorsuppvaktningen, högmässan i domkyrkan eller förstamajdemonstrationerna. Orsaken till att de skulle dö ut är väl uppenbar, de kommer förr eller senare ha spelat ut sin roll, och man anar ju att klockan redan börjat klämta så smått för alla tre. I år handlar förstamajanalysen om mer saker vars innehåll i mitt tycke spelat ut sin roll.

Disclaimer: Jag är inte arg på någon. Tvärtemot vad man får lära sig i skolan och av andra samhällsinstitutioner i Sverige kan man kritisera saker med ganska hårda ord utan att man är arg eller “kränkt” eller försöker genomföra en “hat-attack”. Högt i tak är mitt ledord, för den som missat det.

Allt är yta — en förstamajanalys av Röda Nejlikan
“Parken” — som bratsen och studenterna kallar företeelsen att dricka vin och skräpa ner i Stadsparken på sisteapril, vad utom yta är det? Vice kårordförandens tal vid sex på mösspåtagningen i Lundagård — om hur våren är bättre i Lund än i Uppsala — vad utom yta är det? Den uråldriga traditionen att tända en brasa för att skrämma bort onda andar — vad annat än yta finns kvar av den? Kårordförandens tal till rektor och dennes svar på den traditionsenliga uppvaktningen vid lunchtid på förstamaj — hur mycket innehåll finns där som inte redan sagts i andra sammanhang eller sägs bara för att det inte skall vara tyst? Förstamajdemonstrationerna med de olika vänstergängen — är det annat än yta och kosmetik (synnerligen oklädsam förresten) att socialdemokraterna sjunger Internationalen? Lundaspexarnas traditionella uppsättning kring sisteapril-förstamaj — hur mycket innehåll finns det egentligen när begåvade sångare och textförfattare sätter bananskalshumorn framför den snillrika satir och komik de garanterat kunde leverera om de ansträngde sig en smula? (Årets jubileumsuppsättning av Uarda må — eventuellt — tillhöra undantagen.) Och som krona på verket studentsångarnas trappsjungning (som jag alltså själv medverkar i) — tv vill visa transgenerationell sångarglädje för tanterna i folkhemmet men förutom aktiva körens fantastiska sångarinsats (som jag alltså inte medverkar i), vad annat än yta är det?

Inte så att inte jag tycker om det ytliga ibland, till exempel gillar jag att stå på trappan och sjunga med farbröderna, och brasan på sisteapril värmer rätt gött alldeles oavsett dess historiska rötter. Dessutom vet jag att andra — bland dem sådana jag tycker mycket om — anser att det finns innehåll i många av de här sakerna. Och sen är det ju så att jag ju är en sådan som rycker på axlarna åt saker jag inte tycker om förutsatt att jag inte tvingas ha med dem att göra. Jag ser inte Lundaspexarnas föreställningar. Rektor och kårordföranden är ändå relativt maktlösa och skulle antagligen inte ha så mycket att göra om inte traditioner fanns.

Socialdemokraternas imageproblem och att folk luras av deras solidaritetsbudskap är värre. I likhet med kommunalskatten jag betalar som används till att städa upp efter bratsen i Stadsparken. Sen kan man ju också undra varför en tjej blir ihjälkörd på Stora Södergatan på grund av att folk “bråkar högljutt” på trottoaren “under kraftig berusning” just på sisteapril. Varför händer inte det en vanlig tisdag?

I svenska tidningar verkar klimat-tjohejet fortgå fast med en smula skiftat fokus. Via Johan Norberg får jag reda på att någon galning i Expressen föreslår att vi ska sluta äta kött, dels för att en rejäl global livsmedelskris är under uppsegling och dels för att köttproduktion är en stor källa till utsläpp av växthusgaser.

I Time kunde man för några veckor sedan läsa om vad de kallar The Clean Energy Scam och skövlingen av Amazonas för att frigöra mark för jordbruk för att producera etanol för drivmedel. I artikeln nämndes den spridda ’sanningen’ att en full tank etanol i en SUV påstås motsvara majs (eller vad det nu är de använder till etanol) motsvarande årsförbrukningen för en person — alltså skillnaden mellan svält och basalt näringsintag för en person. I fredags meddelades, bland annat via Newsbusters, att Al Gore har svårigheter att skilja på dokumentärt material och fabricerat i sin Nobelprisbelönade film An Inconvenient Truth. När jag bokade biljetter till och från Hamburg för en kortare resa i slutet av maj upptäckte jag att en tågbiljett är nästan konsekvent dubbelt så dyr som en flygbiljett på sträckan Köpenhamn-Hamburg. Flyga Köpenhamn-Hamburg? Fjantigt. Men ok, jag kan knappast bortse från det ekonomiska. Det blir tåg hem i varje fall.

Okej, så detta är vad man vill få mig att svälja: Man tittar på en film med tvivelaktiga faktaunderlag och otillräcklig redovisning av vad som är fakta och fiktion. Av den drar man slutsatsen att bilar släpper ut farliga gaser. Då börjar man skövla Amazonas för att ta fram ett drivmedel som inte släpper ut de gaserna. (För man kan ju inte tänka sig att köra bil lite mindre!) Följden blir att livsmedelspriserna stiger. (För att maten går åt till att köra stadsjeepar på!) Då kommer någon nisse och tycker jag skall sluta äta kött för att på det sättet lösa problemet. Men inte fan kunde man — på sjuttiotalet, eller åttiotalet — lyssna på de vettiga människor som sa att det kanske skulle vara bra att bygga ut järnvägarna för framtida behov (alldeles oavsett vilka motiv som låg bakom). Så nu ska jag flyga till Hamburg och för att kompensera skall min granne fortsätta köra stadsjeep — fast på etanol — och för att kompensera skall jag sluta äta kött. Och för att ingen skall missa hur viktigt allt detta är så får Al Gore — lögnaren — Nobels Fredspris.

—

Och mest för att retas med alla sossar och andra för frihet livrädda ynkryggar skall jag avsluta med ett stycke ur Ronald Reagans magnifika första installationstal:

In this present crisis, government is not the solution to our problem; government is the problem. From time to time we’ve been tempted to believe that society has become too complex to be managed by self-rule, that government by an elite group is superior to government for, by, and of the people. Well, if no one among us is capable of governing himself, then who among us has the capacity to govern someone else? All of us together, in and out of government, must bear the burden. The solutions we seek must be equitable, with no one group singled out to pay a higher price.

Jag har många åsikter om högre utbildning, Lunds Universitet, studentgenomströmning och annat relaterat (ingen hade väl trott annat?). Jag skall inte utveckla dem i större omfattning här än att föreslå några små uppslag för Sydsvenskan att kolla lite på nästa gång de får för sig att behandla ämnet: Vad betyder det i sammanhanget att…

…regeringens (outtalade?) mål är att femtio procent av varje årskull ungdomar skall läsa vid universitet eller högskola? (Om jag minns rätt var det förra regeringens uttalade mål, och den nuvarande har nog inte ändrat det)

…vissa lärare har korta tidsbegränsade tjänster och undervisningsengagemang så att de — om de underkänner många studenter, så att en del pengar uteblir — är relativt lätta att göra sig av med till förmån för mer “lojala” kollegor?

…så mycket som två tredjedelar av pengarna för undervisning ibland går till universitets- respektive fakultetscentral administration, institutionsgemensamma resurser och hyror? (Till saken hör att hyresvärden oftast är en annan statlig myndighet.)

…dessa statliga medel för undervisning sällan eller aldrig justeras upp i samma takt som universitetslärarnas löner, den senaste tiden inte ens följande inflationen?

När skall man få bevittna diskussionen om hur väl universitetet uppfyller sitt huvuduppdrag att utbilda folk? När skall man få en kartläggning av hur mycket för den huvuduppgiften ovidkommande eller till och med stjälpande och obstruerande trams universitetet ägnar sig åt?

Nej, satsa några miljoner på datoriserad fakturahantering, inkompetenta byråkrater, utarbetande av intetsägande strategiplaner och skyhöga hyror. Och klaga lite i en pressrelease på att studenterna inte klarar sina tentor. Det lurade ju Sydsvenskan, så då lurar det säkert alla som betalat också.

I min perifera bekantskapskrets finns otaliga begåvade sångare som ägnar sig åt barbershop i en eller annan form. Den som kanske tagit det längst är Simon Rylander som förutom att han sjunger i en duktig kvartett i Helsingborg (som också lär ha tävlat i NM i helgen) också sjunger barbershop ensam. Alla stämmor själv. Det lånar ju sig inte speciellt bra till liveframträdanden, men desto bättre till inspelningar. Själva grejen att få rösterna att passa med varandra har man ju gratis så att säga.

Simon har nu spelat in ett album, som är helt suveränt. Man kan ladda ner det gratis. En varning skall dock utfärdas. Den som är intresserad av hög konstnärlighet kan eventuellt också få sitt lystmäte, men är man en sådan där som kallar Kraftwerk för “inte riktig musik” så kanske man inte skall göra sig besvär, för detta är ju snrast en idrottslig prestation. Kom ihåg vad som står i rubriken här ovanför.

Dan Greenberg har också en blogg. Där skriver han om forskningspolitik. Igår skojade han till det rejält med att publicera en ‘transkription’ av en forskningspolitisk utfrågning av de tre presidentkandidaterna. Där finns godbitar som

“I remember I was in the lab with Jim Watson when he found the double helix.” (Hillary)

“The Iranian nuclear centrifuges — that’s bad science.” (McCain)

“When hedge fund operators are raking in billions, we surely can provide help for our scientists. We don’t want them to become bitter.” (Obama)

Hans boksamling, som inte är oansenlig, är nu efter mycket om och men flyttad till seminarierummet — som sedan länge heter Dedijerrummet — här på FPI, och där hänger också det magnifika porträtt av Stevan som målats av konstnären Peter Berry. Boksamlingen är makalös, väl värd att botanisera i, och enligt uppgift till största delen tillgängliggjord genom UB/Lovisa. Jag tog bilder på tre böcker idag, tre böcker jag bara råkade få syn på när jag kollade lite i hyllorna. Här är de:

Jag är osäker på om den sista där, Shoot the Women First, är tillåten i Sverige på grund av sin titel. Vem som var vem i CIA 1968 är tvärt emot vad man kan tro ganska tråkig läsning. The Brain: A Users Manual kanske däremot är användbar till något.

Okej, vad har regeringen gett mig? Behöver jag en skattesänkning på tusen kronor i månaden? Nej, åtminstone inte om man jämför med vad jag skulle kunna få istället. Men jag är ju för skattesänkningar, så för mig är det inget moraliskt dilemma att ta emot dem. Det måste vara svårt att vara sosse och girig samtidigt. Fast man får ju såklart ta mindre skit. Jag är till exempel liberal och girig. Det gör ju att jag får utstå ett och annat, kan jag utan vidare tillstå.

När allt kommer omkring finns nog bara en sak som kanske kan få mig att trots allt rösta nästa i nästa val. Det är hotet att Lars Ohly skulle kunna bli näringsminister. Plötsligt känns uttrycket “ska jag skratta eller gråta?” aktuellt på ett väldigt kusligt sätt.