23/5 2009

Social- är ett negationsprefix

Demokratins idé — så som jag har uppfattat den — är att folket skall få (a) bestämma över samhället genom majoritetsbeslut och (b) bestämma över sig själva via minoritetsskydd. Socialdemokratin i Sverige är inte särskilt intresserad av detta. Observera att det nyss skrivna inte är (enbart) en elak provokation med adressen alla mina meningsmotståndare utan slutsatsen i ett logiskt resonemang som börjar vid socialdemokratins idé. Enligt den är nämligen staten satt att bestämma det som människor inte kan bestämma själva. Och precis var gränserna går för detta bestäms av… staten. Maud Olofsson — som är bra på att snacka (men mindre bra på att handla) — uttrycker det hela mycket kärnfullt i senaste Neo (ej online):

“Socialdemokratins hela politiska idé går ju ut på att om staten bestämmer åt människor uppifrån, då har vi väljarna i vår hand.”

Låt mig nu förtydliga en sak. Jag anklagar inte socialdemokratin för att vara ondskefulla utan bara för att ha fel (enligt min mening). Även om socialdemokratin inte utgick från idén att skaffa mer makt åt sina förkämpar så har det blivit så i alla fall: makt har flyttats från vanligt folk till partieliten. Det tog ett tag (Erlander var väl någon slags ‘vanligt folk’ antar jag, men det är knappast Mona Sahlin). All makt korrumperar. På sikt. Förmodligen utgick socialdemokratin från att makdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet är lägre prioriterade än sociala skyddsnät, facklig organisering och likhet. Det var deras misstag, som de nu i efterhand inte kan erkänna (vem kan ha fel i politiken — då förlorar man ju) och inte vill erkänna (vem vill förlora de privilegier och den rikedom man ackumulerat). Följden är — och nu kommer vi in på det ondskefulla (som alltså inte tillskrivs enskilda aktörer eller institutioner utan ett monstruöst system) — att maktdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet inte är de viktigaste principerna i det offentliga Sverige. Kruxet — och detta förefaller nästan vara väl uttänkt (kanske Erlander var maktgalen i alla fall) — är att de som har en hyfsad materiell standard och upplever att de bor i världens bästa land inte bryr sig så mycket om maktdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet så länge de får ha en villa, en bil och en platt-tv och åka till Thailand på semester. I de fall då enskilda individer kommer i kläm på grund av bristande maktdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet är det ju bara enskilda individer — de får på sin höjd en skrikig rubrik på en löpsedel en dag men som sedan glöms, för vi har ju villor och bilar och platt-tv-apparater och åker till Thailand på semestern. Och Sverige är ju världens bästa land, glöm inte det. i enstaka fall blir enskilda individer kompenserade med skadestånd eller till och med moralisk upprättelse. Men systemet ändras inte som följd. För det är inte socialdemokratin intresserad av. Och inte den typiska borgerligheten heller, för de har ju lärt sig av sossarna och vårdar nu ömt samma privilegier. Och den så kallade partipiskan kittlar nog rätt skönt när den kombineras med feta arvoden och nästan inga krav på kompetens eller ansträngning.

Därmed alltså sagt tre saker: (1) Makt korrumperar. (2) Sossarnas politiska idé innehåller för mycket oinskränkt makt. (3) Alla andra politiker lär sig snabbt.

Några länkar för den som vill ha goda exempel på saker som vi accepterar i Sverige men som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv:
Domstolarna ska inte bekämpa brott (SvD:s ledarblogg)
Vi avbryter valkampanjen (Libertas Sverige)
Pålsson: vi riksdagsledamöter är statister (Dick Erixon)
Den svenska demokratin på dekis (Henrik Alexandersson)

Och så några gamla favoriter:
S-pamp köper kristallkrona i kristid - med våra pengar (Dick Erixon)
Den svenska skurkstaten (Henrik Alexandersson)
Märklig kvalitetsnorm i skolbespisningen (Johan Folin)