2/4 2009

Reflektioner över en revolutionär helg

En nyhet som skulle varit intressant om den givits lite ordentlig uppmärksamhet på Sydsvenskans redaktion — som det är nu innehåller notisen eller vad vi ska kalla det strax över 100 ord — är att “mer än var femte heltidspolitiker” under det senaste året utsatts för “hot eller våld”.

På Londons gator fortsätter de bloddränkta demonstrationerna mot det så kallade G20-mötet.

Vi såg — äntligen — filmen ‘Der Baader Meinhof Komplex’ i söndags och det var en fin avslutning på en i övrigt mycket revolutionär helg, jag läste Björn Kumms bok om Che Guevara under min tvådagars soffvistelse (D cyklade till Malmö för att öva inför ‘Tjejvättern’).

Vad är den röda tråden? Filmen om Baader Meinhof var bra men inte så bra som jag trott. Skildringen av Ulrike Meinhof var lite väl tillrättalagd men Andreas Baader tycker jag att de gestaltade bra. Fullständigt knivskarpt fokuserad och kallt beräknande i sin aktivism men samtidigt en komplett galen, skjutglad och festande förvuxen tonåring. Personligen avskyr och beundrar jag Andreas Baader på samma gång. Precis som Che Guevara, vars idealism och sympatiska filosofiska förmåga blandades med den kallblodige mördarens känslolöshet. Att agera är beundransvärt, liksom idealism. Men våld kan jag inte riktigt acceptera.

Viktigast är dock kanske att inte glömma bort att det fanns starka orsaker till bådas agerande — i Latinamerika på femtiotalet kanske allra tydligast men i hög grad också i Förbundsrepubliken Tyskland i slutet av sextiotalet. Nu skall det inte tas som intäkt för att spränga folk i luften eller skjuta ner folk, men en väldigt viktig lärdom finns i detta som faktiskt har lite med hot och våld mot politiker att göra, och definitivt också med G20-demonstrationer, och den lärdomen är jag osäker på om den någonsin har dragits alls.

Personligen tycker jag att Andreas Baader naturligtvis skulle dömas till ett långt fängelsestraff, helst livstid, och när vi ändå är igång så kan vi ju damma av den här gamla idén från specialavsnittet av the West Wing (säsong tre) som sändes den 3 oktober 2001 och där Josh Lyman får frågan från en skolklass vad han tycker att man skall göra med terrorister:

“I’d put ‘em in a small cell, and make them watch home movies of the birthdays and baptisms and weddings of every single person they killed, over and over, every day, for the rest of their lives. And then they’d get punched in the mouth every night at bedtime. By a different person, every night. There’d be a long list of volunteers, but that’s all right.”

Men det är bara den ena delen av åtgärdspaketet. Samhället, eller politikerna, eller staten — skillnaden börjar ju bli suddig för många har jag märkt så jag garderar med alla tre — måste lära sig av terrorism. Man kan inte bara hämnas och straffa, man måste också inse vilken skuld man själv har och hur man förändrar förutsättningarna — inte bara så att det inte kommer fler terrorister utan så att det inte behöver komma fler terrorister. Man glömmer lätt att de farbröder och tanter som satt i Bundeskanzleramt och Champs Élysées och Rosenbad i början på sjuttiotalet inte bara var valda av hela folket och skulle representera hela folket utan också tillhörde gårdagens generation, och att Andreas Baader och Ulrike Meinhof och de andra per definition var del i den progressiva kraft generationsväxlingar och vanligt flutet vatten under broarna innebär och att det samhälle som dessa krafter skapade då är det samhälle som båda skall leva i men som faktiskt är mest Baaders och Meinhofs och deras barns och barnbarns samhälle. Då måste deras progressiva idéer tas tillvara, dryftas, möta strukturerna i konstruktiv anda, och få en plats i skapandet av den gemensamma framtiden.

Misstag kan begås. Det är Baader-Meinhof ett lysande exempel på. Men när man gripit dessa slynglar och satt dem bakom lås och bom kunde det kanske vara dags att se sig själv i spegeln?

Det är väldigt lätt hänt att man annars upprätthåller och underhåller ett splittrat samhälle där nya generationer politiker fortsätter i gamla hjulspår utan att se sig om, och nya generationer progressiva nytänkare gång på gång växer upp och får sina drömmar och idéer krossade av det blytunga politiker- och byråkratväldet som anser sig ha tolkningsföreträde vad gäller samhällets funktion och struktur och ensamrätt på att formulera sitt eget uppdrag, allt enligt gammalt korporativistiskt kamraderi.

Det faktum att politiker hotas, och det faktum att våldsamma demonstrationer blossar upp gång efter annan när världens ledare möts, det har två orsaker. Dels att kommunistslynglar och andra rötägg inte är begåvade nog att förstå att våld är destruktivt oavsett förtecken, och dels att politiker och byråkrater missförstått sitt uppdrag kapitalt och tror att de har ensamrätt på samhällsbygge och att denna ensamrätt kommer med en liknande rätt att inte bara ignorera utan också aktivt strypa dynamiska försök till förändring.