30/4 2009

(S) rules you. (S) fools you. (S) eats for you.

Vi reser till München idag och — hör och häpna! — jag lämnar datorn hemma. En och annan överliggarkompis har med förskräckelse konstaterat att jag känner viss tillfredsställelse över att för en gångs skull slippa sisteapril i Lund, en och annan äldre släkting har sorgset konstaterat att jag inte kommer att vara med i tv i år. Röda Nejlikan-läsaren får nöja sig med att konstatera att årets förstamaj-analys blir ett försnack.

Första maj-spektaklet med röda fanor och gamla kampsånger blir mer och mer av paradox för varje år. Det har nu äntligen — femtio år för sent — börjat gå upp för folk i allmänhet att socialdemokratin inte primärt är ett gräsrotsparti för de svaga och hårt arbetande i de undre klasserna utan ett etablissemangsparti där topparna skor sig på de exploaterade gräsrötterna. Anledningen till att bilden krackelerar först nu är ju både att svensken i allmänhet tycker mer om att vara lurad än att se sanningen — märkligt nog också då hon vet om att hon är lurad, det borde logiskt sett inte gå men varken svensken eller lögnen är logisk — och att socialdemokratin för första gången har en riktigt dålig partiledare. Mona Sahlin är för dålig på att ljuga, för dålig på att kräva rättning i ledet (även om ledet vid detta laget rättar sig själv av gammal vana) och för dålig på det politiska tjyv- och rackarspel som Karl Rove skulle nicka gillande åt och som varit socialdemokratins paradgren åtminstone sedan Ingvar Carlsson avgick.

Fokus, som vanligtvis är platt och knaprig (i likhet med sina amerikanska förebilder Time och Newsweek, skall tilläggas), formulerar det hela så här:

“Imorgon är det första maj. Tal ska hållas för att ena en rörelse. Det blir ett hårt jobb, för rörelsen ifråga finns inte längre. Den finns inte, för den har inget att förhålla sig till. Den finns inte, för den rör sig nu bara kring sig själv – den har ingen berättelse.”

Det var länge sedan borden vändes. Socialdemokratin är inget annat än en konserverande maktapparat som lever på att klasskillnader bibehålls och merparten av befolkningen och dess välstånd hålls i statens/partiets/maktens klor. Det var länge sedan socialdemokratin tog plats bland de övre våningarna i Pyramid of capitalist system.

Förstamaj-analysen 2007
Förstamaj-analysen 2008

28/4 2009

Ny separat blogg om ESS och MAX IV

Efter gårdagens händelser bestämde jag mig för att sätta upp en ny blogg — med lite seriösare ton och lite mindre ideologiskt och humoristiskt svängrum än Röda Nejlikan — för att där kommentera händelseutvecklingen kring MAX IV och ESS och samla information om projekten.

Den nya bloggen heter således “ESS och MAX IV” och den nås här.

Det första jag gjorde var att kopiera över alla poster i ämnet härifrån, så att de med intresse i sakfrågorna inte missar det jag skrivit tidigare men slipper allt annat snack.

Välkomna över dit, den som är intresserad.

27/4 2009

Finansieringen av MAX IV är inte klar

På en presskonferens i Gamla Biskopshuset i Lund idag talade fyra herrar sig varma över den överenskommelse de träffat om att… gå vidare i arbetet med att skaffa fram pengar till MAX IV. Regeringen har ju visat sig närmast tjurskalligt ovilliga att på bordet lägga upp de två-tre miljarderna som krävs, så Anders Flodström har farit runt och försökt skramla fram de lediga miljarder som förväntas kunna hittas på mesonivå i det svenska forskningspolitiska landskapet. Sammanlagt har han genom detta arbete lyckats uppbåda tre kvarts miljard. En halv från Vetenskapsrådet och Vinnova, och en kvarts från Lunds Universitet och Region Skåne.

Så här står det i ‘avsiktsförklaringen’ (pdf) som undertecknades idag:
MAX IV kostar 2,6 miljarder kronor. Byggnaden kostar 1 miljard, och den skall “ett fastighetsföretag” bygga och hyra ut till MAX-lab. Acceleratorn och “vissa av de planerade strålrören och instrumenten” beräknas kosta 1,1 miljarder. I en “andra etapp” skall en halv miljard investeras i resten av strålrören och experimentstationerna.

Detta, bland annat, sades på presskonferensen:
Vetenskapsrådets generaldirektör Pär Omling kallade resten av finansieringen “osäker” men sade sig ha fått “löften” om den. Han sa också att han “skulle inte skrivit på” om han inte varit tillräckligt säker och att han “bedömer att detta är finansierat”. Forskningsråd, forskare och regeringsrepresentanter i de övriga nordiska länderna är “väldigt intresserade”. Huvudsekreteraren i Vetenskapsrådets Kommitté för forskningens infrastrukturer Lars Börjesson sa att “olika intressenter” skall bidra till finansiering av experimentutrustning och att nordiska och baltiska investeringar “kommer snart”. På frågan om driftskostnaderna, en fråga jag länge trodde att jag skulle vara tvungen att ställa men som en journalist i sista stund kom att tänka på, svarade Börjesson att dessa är “täckta” genom att investeringarna efter byggtiden kommer att “fortsätta”.

Detta är analysen och slutsatserna jag bidrar med:
Regeringen, som borde finansiera detta, är fokuserade på något annat, nämligen ESS. En kombination av politiskt tryck på Vetenskapsrådet och Vinnova (MAX IV är ett av regeringens försäljningsargument för ESS gentemot konkurrenterna på kontinenten) och en övertygelse om nyttan och möjligheterna med MAX IV har fått råden och universitetet att agera på egen hand. Avsiktsförklaringen som avgavs idag är fullt jämförbar med den avsiktsförklaring som regeringen avgav för ESS i februari 2006. Alltså inget bestämt. MAX IV är idag finansierat till ungefär en fjärdedel, om man räknar med sedvanliga kostnadsökningar. Acceleratorn och den grundläggande infrastrukturen kommer säkert att kunna finansieras klart så att bygget kan starta i början på nästa år. Driftsmedlen kommer rådet eller regeringen eller universitetet eller (det mest tänkbara) dessa gemensamt att tvingas punga ut med när bygget väl är klart, för då har de inget val. Innan dess låtsas dock alla inblandade som om det regnar (dvs de låtsas att driftsmedel inte behövs) för att inte reta det övriga forskarsamhället vars del av kakan sannolikt blir mindre på sikt i och med att driftsmedlen sannolikt kommer att tas från rådets och universitetets ordinarie budgetar. I driftsmedlen ingår hyran till Akademiska hus (som är det mest sannolika valet av “fastighetsföretag”) som kommer att uppgå till åtskilliga tiotals miljoner om året om hela bygget kostar en miljard, så den delen är alltså både skjuten på framtiden och lagd i knät på råd och universitet (och kanske Region Skåne?). Det riktigt kniviga blir strålrör och experimentutrustning. Forskargrupper — inom Sverige och i Norden — förväntas i stor utsträckning finansiera experimentstationerna med infrastrukturmedel från Wallenbergstiftelsen och respektive forskningsråd, och investera sin egen kompetens och tid i att bygga och driva dem. Detta är inte bara en upprepning av tidigare misstag på det befintliga MAX-lab utan det går också emot den numera vedertagna strategin för anläggningar av detta slag runtom i världen. Angående detta sista hänvisar jag den intresserade till kapitel fem och sju i min kommande doktorsavhandling om synkrotronljuslaboratoriers politik och praktik, som går i tryck om en månad (och som det efter dagens händelser bara behöver ändras en eller möjligen två meningar i — vad säger det om hönor och fjädrar?).

Länkar:
Sydsvenskan: MAX IV skall byggas, Sydnytt: Klart med Max IV till Lund, Vetenskapsrådet: Ett steg närmare MAX IV, Vinnova: Ett steg närmare MAX IV, Lunds Universitet: Klartecken för MAX IV

Tidigare kommentarer i ämnet här på Röda Nejlikan: ESS Skandinavien konsortiet protesterar, Tre saker om ESS som Sydsvenskan missat, MAX IV och ESS i forskningspropositionen — den nakna sanningen, Pengar är allt.

26/4 2009

Ett tjeckiskt öl gör ingen tjeckisk restaurang.

I största välmening och brist på annat att skriva om vill jag påpeka för alla som undrar att nyöppnade Czechpoint på Lilla Torg i Malmö inte är en tjeckisk restaurang. Ingen vitlökssoppa (inga soppor överhuvudtaget), ingen topinka, ingen hermelin-ost, ingen forell, ingen stekt potatis, ingen svamp, inga inlagda grönsaker, ingen tartarsås. Istället apfelstrudel, pommes frites, satzbretzeln, gös, potatispuré. Och menyns stavning av det tjeckiska plommonbrännvinet är Slivovitz. De nämnda menypunkterna och den stavningen av Slivovice hade inneburit omedelbar deportation från Tjeckien 1946, kan man nog utgå från.

Om idén var — som Renntun påstår — att bli en “klassisk tjeckisk ölstuga” så saknar jag den ättiksinlagda korven och tartarbiffen. Nöjesguiden konstaterar klarsynt: “Det mest tjeckiska på Czechpoint, utöver ölen, är inredningen”. Och visst, de har Pilsner Urquell-skyltar överallt och glasen är faktiskt desamma som på haken i Plzeň. Sydsvenskan påpekar att “krögaren och köksmästaren förhåller sig fritt till konceptet” och avslöjar att hermelin-osten kommer att börja serveras inom kort. Det är ju ett steg på vägen. När vitlökssoppan och den stekta forellen infunnit sig skall jag ge det en andra chans.

18/4 2009

Några reaktioner på domen i The Pirate Bay-målet

Björn Ulvaeus kallar de fyra åtalade för “simpla tjuvar” och visar därmed att han inte förstått vare sig åtalet, domen eller kontexten — alltsammans gäller medhjälp och förberedelse till upphovsrättsbrott och det är varken simpelt eller stöld i sig.

Dick Erixon tycker att de fyra åtalade förtjänar sina straff enbart för att de “står för en snyltarmoral” och anser med andra ord att fängelsestraff skall utdömas mer eller mindre godtyckligt för saker som kan anses moraliskt felaktiga.

Dr M gör reflektionen att rättssamhället ifråga om påföljd betraktar de fyra åtalade i Pirate Bay rättegången likadant som en som grovt misshandlat ett tio dagar gammalt spädbarn.

Internetworld påpekar en “bristande förmåga hos rätten att se sakfrågan framför de åtalades attityd och framtoning”.

Lage Rahm, riksdagsledamot för miljöpartiet, undrar om Stockholms Tingsrätt vill stänga internet.

Henrik Alexandersson ser den fallna domen som en krigsförklaring och påpekar vad som är bortom allt tvivel — att upphovsrättslobbyn och lagstiftarna “kommer inte att lyckas bättre än de som en gång försökte stoppa till exempel tryckpressen eller den mekaniska vävstolen”.

Själv undrar jag vad det är för några nissar som sitter i nämnden i Stockholms Tingsrätt och kommer raskt på att de är ju… [trumvirvel] politiskt tillsatta. Om inte den här domen går till HD, där riktiga och åtminstone potentiellt kunniga jurister avgör målen och således knappast kan göra annat än att fria i detta, har Sverige fått fyra nya politiska fångar.

7/4 2009

Nomenklaturan har börjat falla

Ni vet vad jag tycker: Sossar tar andras pengar och använder dem till sina egna höga löner och pensionsavtal och semesterresor och annat. Wanja eller Mona eller Göran, spelar ingen roll. Rika knösar, skodda på sina blåsta medlemmar. Reglerna och bestämmelserna — som vi vanliga har att rätta oss efter — gäller inte för S-eliten.

Med den grundinställningen — som jag står för och som jag är stolt över — är det svårt att säga något konstruktivt eller roligt idag. Men på Svenska Dagbladets ledarsida, där man vanligtvis blandar friskt (och där trovärdigheten är en aning naggad i kanten på grund av det häringa presstödet som SvD har sådana förmåner av) skriver de både träffande och kul:

Per Gudmundson: “Samtalet gled in på påsken. Var det inte så att LO med sitt långa styrelsemöte indirekt gav bilden att Wanja Lundby-Wedin nu genomgår ett utdraget lidande inför det oundvikliga slutet? Det låter som en bekant berättelse, enades vi om. Men om det är Lundby-Wedin som får bära arbetarrörelsens synder på sina axlar, vilken roll spelar då Mona Sahlin? Hon bär väl korset en bit, sade en tv-reporter. Men kvällstidningsmannen hade redan bestämt sig. Barabbas.”

PJ Anders Linder: “På många andra områden har samfundstanken kollapsat sedan länge. Under tryck av internationalisering, välstånd och individualiering har de gamla ambitionerna blivit orimliga och förlegade. Det finns bara en handfull unga kvar i SSU. A-pressen kör sina drev i de sälla jaktmarkerna. Kvittosamlandet på Konsum har blivit shopping på Coop Forum.”

Och så levererar den här Dick Erixon en rallarsving i gammal god stil:

“Man sluter sig inåt, och markerar ännu tydligare att LO styrs av en liten isolerad klick, en liten välavlönad elit med egna pensionsförmåner som betalas av LO-medlemmar som inte ens kan drömma om motsvarande guldregn.”

2/4 2009

Reflektioner över en revolutionär helg

En nyhet som skulle varit intressant om den givits lite ordentlig uppmärksamhet på Sydsvenskans redaktion — som det är nu innehåller notisen eller vad vi ska kalla det strax över 100 ord — är att “mer än var femte heltidspolitiker” under det senaste året utsatts för “hot eller våld”.

På Londons gator fortsätter de bloddränkta demonstrationerna mot det så kallade G20-mötet.

Vi såg — äntligen — filmen ‘Der Baader Meinhof Komplex’ i söndags och det var en fin avslutning på en i övrigt mycket revolutionär helg, jag läste Björn Kumms bok om Che Guevara under min tvådagars soffvistelse (D cyklade till Malmö för att öva inför ‘Tjejvättern’).

Vad är den röda tråden? Filmen om Baader Meinhof var bra men inte så bra som jag trott. Skildringen av Ulrike Meinhof var lite väl tillrättalagd men Andreas Baader tycker jag att de gestaltade bra. Fullständigt knivskarpt fokuserad och kallt beräknande i sin aktivism men samtidigt en komplett galen, skjutglad och festande förvuxen tonåring. Personligen avskyr och beundrar jag Andreas Baader på samma gång. Precis som Che Guevara, vars idealism och sympatiska filosofiska förmåga blandades med den kallblodige mördarens känslolöshet. Att agera är beundransvärt, liksom idealism. Men våld kan jag inte riktigt acceptera.

Viktigast är dock kanske att inte glömma bort att det fanns starka orsaker till bådas agerande — i Latinamerika på femtiotalet kanske allra tydligast men i hög grad också i Förbundsrepubliken Tyskland i slutet av sextiotalet. Nu skall det inte tas som intäkt för att spränga folk i luften eller skjuta ner folk, men en väldigt viktig lärdom finns i detta som faktiskt har lite med hot och våld mot politiker att göra, och definitivt också med G20-demonstrationer, och den lärdomen är jag osäker på om den någonsin har dragits alls.

Personligen tycker jag att Andreas Baader naturligtvis skulle dömas till ett långt fängelsestraff, helst livstid, och när vi ändå är igång så kan vi ju damma av den här gamla idén från specialavsnittet av the West Wing (säsong tre) som sändes den 3 oktober 2001 och där Josh Lyman får frågan från en skolklass vad han tycker att man skall göra med terrorister:

“I’d put ‘em in a small cell, and make them watch home movies of the birthdays and baptisms and weddings of every single person they killed, over and over, every day, for the rest of their lives. And then they’d get punched in the mouth every night at bedtime. By a different person, every night. There’d be a long list of volunteers, but that’s all right.”

Men det är bara den ena delen av åtgärdspaketet. Samhället, eller politikerna, eller staten — skillnaden börjar ju bli suddig för många har jag märkt så jag garderar med alla tre — måste lära sig av terrorism. Man kan inte bara hämnas och straffa, man måste också inse vilken skuld man själv har och hur man förändrar förutsättningarna — inte bara så att det inte kommer fler terrorister utan så att det inte behöver komma fler terrorister. Man glömmer lätt att de farbröder och tanter som satt i Bundeskanzleramt och Champs Élysées och Rosenbad i början på sjuttiotalet inte bara var valda av hela folket och skulle representera hela folket utan också tillhörde gårdagens generation, och att Andreas Baader och Ulrike Meinhof och de andra per definition var del i den progressiva kraft generationsväxlingar och vanligt flutet vatten under broarna innebär och att det samhälle som dessa krafter skapade då är det samhälle som båda skall leva i men som faktiskt är mest Baaders och Meinhofs och deras barns och barnbarns samhälle. Då måste deras progressiva idéer tas tillvara, dryftas, möta strukturerna i konstruktiv anda, och få en plats i skapandet av den gemensamma framtiden.

Misstag kan begås. Det är Baader-Meinhof ett lysande exempel på. Men när man gripit dessa slynglar och satt dem bakom lås och bom kunde det kanske vara dags att se sig själv i spegeln?

Det är väldigt lätt hänt att man annars upprätthåller och underhåller ett splittrat samhälle där nya generationer politiker fortsätter i gamla hjulspår utan att se sig om, och nya generationer progressiva nytänkare gång på gång växer upp och får sina drömmar och idéer krossade av det blytunga politiker- och byråkratväldet som anser sig ha tolkningsföreträde vad gäller samhällets funktion och struktur och ensamrätt på att formulera sitt eget uppdrag, allt enligt gammalt korporativistiskt kamraderi.

Det faktum att politiker hotas, och det faktum att våldsamma demonstrationer blossar upp gång efter annan när världens ledare möts, det har två orsaker. Dels att kommunistslynglar och andra rötägg inte är begåvade nog att förstå att våld är destruktivt oavsett förtecken, och dels att politiker och byråkrater missförstått sitt uppdrag kapitalt och tror att de har ensamrätt på samhällsbygge och att denna ensamrätt kommer med en liknande rätt att inte bara ignorera utan också aktivt strypa dynamiska försök till förändring.