Wanja och miljonerna

Ännu har den där tanten inte avgått. Personligen ger jag fan i om hon avgår eller inte, jag har då aldrig haft något ‘förtroende’ för henne. Jag har påpekat förr att vänstern i Sverige är etablissemanget och därför inte kan vara på de svagas sida eller för solidaritet eller vad det nu heter. Egentligen är det inget att yvas över, för makt korrumperar och pengar talar inte, de svär, och det vet varenda människa med förmåga att höja blicken över de svenska kvällstidningarnas löpsedlar. Anledningen till att jag är så indignerad är att jag växte upp på åttiotalet, då budskapet — speciellt när det riktades till oss skolbarn — var ett helt annat. Glöm det där nu, alla generationsfränder, om ni inte gjort det tidigare. Så här skriver Marcus Birro i Expressen idag:

Vänstern är inte längre en röst mot orättvisorna. Vänstern ÄR orättvisorna. Vilket nederlag för hela det här landet. Vilket nederlag för alla oss som en gång trodde på det där löftet om att det finns människor som drivs av en övertygelse och inte av egen kåthet på makt och pengar.