7/3 2009

Förtryckaren har bara en annan skepnad.

“Det jag alltid förespråkat för kvinnor är att vara självförsörjande. Fixa en utbildning och ett jobb tjejer! Inte skrika efter bidrag eller A-kassa. Det är inte bättre att vara beroende av stormorsan Sahlin än av din man.”

Så skriver Linda Skugge på Newsmill, i något slags angrepp på äktenskapet som institution, mot bakgrund av sin egen skilsmässa. Äktenskapet är jag själv ganska likgiltig inför, jag tycker om att folk blir lyckliga av att ha fina kläder och fest och ge varandra ringar och åka på semester, om de dessutom blir lyckligare av att någon präst de känner uttalar böner över dem i kyrkan de konfirmerades i så skall jag naturligtvis inte lägga fingrarna emellan. Tvärtom. Men det var inte det saken gällde.

Linda Skugge är något annat intressant på spåren, nämligen det som jag alltid får ta strid för i tid och otid, nämligen insikten att välfärdsstaten och dess monopol på solidaritet egentligen inte är något annat än en fortsättning på ett förtryck som feodalherrarna, kyrkan, industrialisterna och adeln stod för förr, och som naturligtvis hade sina genusmässiga implikationer och hindrade kvinnor från likvärdigt medborgarskap och status i samhället ända in på… ja, egentligen gör det fortfarande. Genusdimensionen är ju bara en av många — förtrycket var ju till största delen vita män mot klabbet.

Välfärdsstaten har byggts upp av vita män. Välfärdsstaten har den teoretiska fördelen gentemot feodalherrarna, adeln, kapitalisterna och kyrkan att den är demokratisk och skall ta varje enskild människas intressen tillvara. Och det är bra idéer. Erlander hade rätt. Problemet är att välfärdsstaten inte är demokratisk och inte tar varje enskild människas intressen tillvara. På Erlanders tid var fortfarande väldigt många kvinnor på förhand dömda till att förbli hemmafruar, handikappade låstes brutalt in utan vård, luffare och motsvarande i stadsmiljö sov på höskullarna och under broar och frös ihjäl i stora skaror på vintrarna, våldtäktsmän gick allt som oftast fria, föräldrar hade laglig rätt att slå sina barn, och homosexualitet betraktades som en sjukdom. För att nämna några saker.

När alla får det bättre behöver man inte bråka om hur demokratiskt det hela egentligen är. Och det förefaller vara så att politiker som Erlander — det verkar otroligt men jag tror det var så — kände tillräcklig glädje och stolthet över att alla faktiskt fick det bättre under deras inflytande att de inte behövde direktörslöner. Sen deltog ju Erlander i högsta grad i att fostra en politisk elit — samma elit som med små avbrott höll i taktpinnen ända till 1996 och vars andra generation mycket väl kan vinna valet 2010 — som så småningom tappade kontakten med det folk den sade sig representera och lyckades övertyga sig själva om nödvändigheten av direktörslöner (för att inte tala om direktörsjobb åt sina kompisar).

Kärnfrågan är alltså varför de som säger sig kämpa mot förtryck av olika slag lägger sig så platta inför det förtryck som trätt ikraft istället? är folk verkligen så urbota dumma att de låter sig luras av föreställningen om formell och teoretisk medbestämmanderätt i det som kallas demokratin? Vad får de — vi — egentligen bestämma? Vi får rösta en gång vart fjärde år. Mellan två politiska alternativ som numera skiljer sig nästan enbart kosmetiskt och som båda toppstyrs av en politisk elit som framgångsrikt manipulerar folk med klasskampsretorik och tomma ord om rättvisa och solidaritet men som egentligen bara skor sig själva. Vad åstadkom Göran Persson egentligen för folk? Växte verkligen välståndet? Minskade arbetslösheten, långsiktigt alltså? Ökade bildningsgraden? Förbättrades äldrevården? Blev SJ punktligare och mer serviceinriktade? Höjdes livsmedelskvaliteten? Togs ökade miljöhänsyn för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling? Minskade hemlösheten? Alla de sakerna gör politiken faktiskt anspråk på att åstadkomma. Det jag kommer att minnas av Göran Persson är att han var ett vanligt kommunalråd i Flen och tjugo år senare byggde en magnifik herrgård i Övre Torp där han levde lycklig på sin hustrus generaldirektörspension.

Alla skulle bli fria och jämlika och glada och få en dräglig tillvaro. Till viss del lyckades det. Men på köpet fick vi ett nytt förtryck utövat av en ny adel som lovar mycket men skor sig själva. På vår bekostnad.