25/3 2009
Wanja och miljonerna
Ännu har den där tanten inte avgått. Personligen ger jag fan i om hon avgår eller inte, jag har då aldrig haft något ‘förtroende’ för henne. Jag har påpekat förr att vänstern i Sverige är etablissemanget och därför inte kan vara på de svagas sida eller för solidaritet eller vad det nu heter. Egentligen är det inget att yvas över, för makt korrumperar och pengar talar inte, de svär, och det vet varenda människa med förmåga att höja blicken över de svenska kvällstidningarnas löpsedlar. Anledningen till att jag är så indignerad är att jag växte upp på åttiotalet, då budskapet — speciellt när det riktades till oss skolbarn — var ett helt annat. Glöm det där nu, alla generationsfränder, om ni inte gjort det tidigare. Så här skriver Marcus Birro i Expressen idag:
Vänstern är inte längre en röst mot orättvisorna. Vänstern ÄR orättvisorna. Vilket nederlag för hela det här landet. Vilket nederlag för alla oss som en gång trodde på det där löftet om att det finns människor som drivs av en övertygelse och inte av egen kåthet på makt och pengar.
Han är förmodligen — med rätta — ännu mer indignerad än jag. Han växte ju upp
både på sjuttiotalet och på åttiotalet.
23/3 2009
Men det är inte dom som ror…
Jag har kompisar som tycker att direktörer i privata företag skall kunna få hur höga bonusar som helst men att dessa — som det heter — skall vara kopplade till prestation. Jag brukar fråga vad som menas: Skall staten alltså tillåta bonusar i privata företag men med lagstiftning föreskriva på basis av vad dessa bonusar får betalas ut? Eller vad menas?
Sådan analytisk sammanblandning av privat och offentligt är pinsam. Och livsfarlig. (Låt min inom parentes säga att jag självfallet som skattebetalare motsätter mig att statliga ‘räddningspengar’ till misskötta företag används av dessa företag till bonusutbetalningar men att jag tycker att ‘räddningspengarna’ till misskötta privata företag är fel redan från början, inte själva bonusarna, eftersom bonusarna ursprungligen är tänkta att betalas med företagets intjänade medel och inte skattebetalarnas.)
För att vara övertydlig: Kapitalismen skapar välstånd. Bland annat på basis av att den är fri och konkurrensutsatt och inte detaljstyrd, i detta specifika fallet på så vis att vinsten som blir över förvaltas på valfritt sätt av aktieägarna genom sin bolagsledning. Om upplevt otillbörliga ersättningar betalas ut till direktörer är det strängt taget bara aktieägarna som lider av det och därför är det deras sak och ingen annan att förhindra att det sker — på bolagsstämman.
Om staten ger företag pengar blir det problem, eftersom man då blandar samman offentligt och privat och när man dessutom gör det i kristider är folk inte riktigt lika eftertänksamma och klarsynta som annars vilket ytterligare bidrar till oförmågan att se skillnaden och låta den råda.
Dessutom tenderar upprördheten över bonusarna i företagen — trots att de strängt taget är en privat och icke offentlig angelägenhet — överskugga de flagranta övertranpen som begås av politiker och andra inom ramen för det offentliga. Som till exempel det här sinnessjuka fallskärmsavtalet (eller vad vi skall kalla det):
“Enligt den brittiska EU-kritiska organisationen Open Europe kan Wallström kvittera ut 1,8 miljoner pund - cirka 21 miljoner kronor. Sveriges Television uppger att det rör sig om ett avgångsvederlag på fem miljoner kronor kombinerat med 1,2 miljoner per år från att hon fyllt 65 år.
Wallströms jättepension - nära dubbelt så stor som den för EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso - kommer sig av hennes långa tjänstetid inom kommissionen” (Från SvD).
Och till råga på allt är hon sosse. Fin symbolik.
11/3 2009
(Går)dagens citat
“En rasist blandar ihop de biologiska dragen med de psykologiska. Det gör inte svenskar. Men de växte upp med ett parti som ständigt upprepade att de levde i världens bästa land. Då är det lätt att uppfatta alla som kommer hit som potentiella snyltare.”
I ett slag den förklarande distinktionen mellan ‘rasist’ och ‘xenofob’, detaljerna i det kausala sambandet mellan xenofobin och integrationsproblemen, och en träffsäker förklaring av vad som orsakade alltihop. Jag vet, för jag var med. Om både “världens bästa land”-propagandan i småskolan och den xenofobi som grodde ur den och nu slagit rot bland de som satt i samma klassrum som jag och som senare upptäckt att Sverige inte (längre) är världens bästa land och desperat söker något att skylla på. Vad de hittar? Tröst och vägledning hos Jimmie Åkesson et consortes.
(Det är Luis Abascal som talar, i fjärde delen av Maciej Zarembas enastående artikelserie om invandring och integration, som publicerades i DN igår.)
7/3 2009
Förtryckaren har bara en annan skepnad.
“Det jag alltid förespråkat för kvinnor är att vara självförsörjande. Fixa en utbildning och ett jobb tjejer! Inte skrika efter bidrag eller A-kassa. Det är inte bättre att vara beroende av stormorsan Sahlin än av din man.”
Så
skriver Linda Skugge på Newsmill, i något slags angrepp på äktenskapet som institution, mot bakgrund av sin egen skilsmässa. Äktenskapet är jag själv ganska likgiltig inför, jag tycker om att folk blir lyckliga av att ha fina kläder och fest och ge varandra ringar och åka på semester, om de dessutom blir lyckligare av att någon präst de känner uttalar böner över dem i kyrkan de konfirmerades i så skall jag naturligtvis inte lägga fingrarna emellan. Tvärtom. Men det var inte det saken gällde.
Linda Skugge är något annat intressant på spåren, nämligen det som jag alltid får ta strid för i tid och otid, nämligen insikten att välfärdsstaten och dess monopol på solidaritet egentligen inte är något annat än en fortsättning på ett förtryck som feodalherrarna, kyrkan, industrialisterna och adeln stod för förr, och som naturligtvis hade sina genusmässiga implikationer och hindrade kvinnor från likvärdigt medborgarskap och status i samhället ända in på… ja, egentligen gör det fortfarande. Genusdimensionen är ju bara en av många — förtrycket var ju till största delen vita män mot klabbet.
Välfärdsstaten har byggts upp av vita män. Välfärdsstaten har den teoretiska fördelen gentemot feodalherrarna, adeln, kapitalisterna och kyrkan att den är demokratisk och skall ta varje enskild människas intressen tillvara. Och det är bra idéer. Erlander hade rätt. Problemet är att välfärdsstaten inte är demokratisk och inte tar varje enskild människas intressen tillvara. På Erlanders tid var fortfarande väldigt många kvinnor på förhand dömda till att förbli hemmafruar, handikappade låstes brutalt in utan vård, luffare och motsvarande i stadsmiljö sov på höskullarna och under broar och frös ihjäl i stora skaror på vintrarna, våldtäktsmän gick allt som oftast fria, föräldrar hade laglig rätt att slå sina barn, och homosexualitet betraktades som en sjukdom. För att nämna några saker.
När alla får det bättre behöver man inte bråka om hur demokratiskt det hela egentligen är. Och det förefaller vara så att politiker som Erlander — det verkar otroligt men jag tror det var så — kände tillräcklig glädje och stolthet över att alla faktiskt fick det bättre under deras inflytande att de inte behövde direktörslöner. Sen deltog ju Erlander i högsta grad i att fostra en politisk elit — samma elit som med små avbrott höll i taktpinnen ända till 1996 och vars andra generation mycket väl kan vinna valet 2010 — som så småningom tappade kontakten med det folk den sade sig representera och lyckades övertyga sig själva om nödvändigheten av direktörslöner (för att inte tala om direktörsjobb åt sina kompisar).
Kärnfrågan är alltså varför de som säger sig kämpa mot förtryck av olika slag lägger sig så platta inför det förtryck som trätt ikraft istället? är folk verkligen så urbota dumma att de låter sig luras av föreställningen om formell och teoretisk medbestämmanderätt i det som kallas demokratin? Vad får de — vi — egentligen bestämma? Vi får rösta en gång vart fjärde år. Mellan två politiska alternativ som numera skiljer sig nästan enbart kosmetiskt och som båda toppstyrs av en politisk elit som framgångsrikt manipulerar folk med klasskampsretorik och tomma ord om rättvisa och solidaritet men som egentligen bara skor sig själva. Vad åstadkom Göran Persson egentligen för folk? Växte verkligen välståndet? Minskade arbetslösheten, långsiktigt alltså? Ökade bildningsgraden? Förbättrades äldrevården? Blev SJ punktligare och mer serviceinriktade? Höjdes livsmedelskvaliteten? Togs ökade miljöhänsyn för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling? Minskade hemlösheten? Alla de sakerna gör politiken faktiskt anspråk på att åstadkomma. Det jag kommer att minnas av Göran Persson är att han var ett vanligt kommunalråd i Flen och tjugo år senare byggde en magnifik herrgård i Övre Torp där han levde lycklig på sin hustrus generaldirektörspension.
Alla skulle bli fria och jämlika och glada och få en dräglig tillvaro. Till viss del lyckades det. Men på köpet fick vi ett nytt förtryck utövat av en ny adel som lovar mycket men skor sig själva. På vår bekostnad.
6/3 2009
Pedagogiskt så det förslår om neutroner och röntgen.
Varför behöver man monster-stora acceleratoranläggningar för att studera små små saker?
Ta en titt på programmet nedan som är producerat av Vetenskapslandet, något slags samarbetsprojekt för folkbildning. Det är kort, bra, och pedagogiskt. Det förklarar vad grejen är med ESS och MAX-lab och en hel massa andra saker och den som har huvet på skaft kan själv dra slutsatsen att ESS och CERN är helt olika anläggningar. En sådan slutsats behövs, kan jag lova, för att minska missförstånden i den allmänna debatten.
3/3 2009
Sydsvenskan borde hemligstämpla de här gamla tidningarna eller nåt
På ett café i stan hittade jag ett nytryck av Sydsvenskan från den 23 november 1963, dagen efter att John F Kennedy mördades i Dallas, och jag kastade mig givetvis över detta historiska dokument för att ta del av tidens rapportering och tolkningar. Tidningen förefaller intakt sånär som på sidan tre som bara innehåller texten
Den 7 mars 2009 ser världen
lite annorlunda ut
Nya Sydsvenskan
Jag undrade ju omedelbart — naiv och välvilligt inställd som jag är — om Sydsvenskan kanhända tänkt sig att göra en större ansiktslyftning och börja publicera en morgontidning av viss klass igen, detta nummer från 1963 skvallrar nämligen om en tid då också landsortspressen höll hög standard och informerade sina läsare om allt möjligt, inte minst då något så anmärkningsvärt som Kennedymordet inträffat. Ingen grafik, mycket text. Stora rubriker, visst, men än mer text. Om själva mordet. Om Lyndon B Johnson och hans svärande av eden. Om Lee Harvey Oswald. Om ryssarnas förväntade reaktion. Om Kennedys presidentskap och vad han åstadkommit. Om tidigare presidentmord. Om svenska politikers reaktioner. Alltsammans välskrivet och fylligt. Utöver detta en längre artikel från Berlin, där ju muren var ganska ny, och rapporter från Sydsvenskans Bonn-, Paris-, och Londonkorrespondenter. Bland mycket annat. Kort sagt: En riktig dagstidning.
Lite grävande på nätet ger vid handen att det som sker den 7 mars troligtvis är en sjösättning av en ny design av Sydsvenskans hemsida. Man kan se hur den förmodligen kommer att se ut. Som DN. Stora rubriker, bilder på semlor och hundvalpar och i allmänhet en sida som ger intryck av att vara Aftonbladets eller möjligen Ystad Allehandas.
Jag klagar inte. Numera läser man ju alla världens dagstidningar på nätet och slipper dessutom bära ut en massa papper till återvinningen. Men Sydsvenskan borde ju kanske åtminstone låtsas som om deras blaska alltid varit lika ihålig. Det hade blivit mindre pinsamt då, också för de stackars tidningsläsare som utgör underlag och som i slutändan är orsaken till förfallet.
