6/2 2009

Sveriges ryggradslösa blaha-blaha-grundlag

En god vän som är tingsnotarie gav mig igår en liten skrift vars existens jag otvetydligt kände till sedan tidigare men vars innehåll jag av tidsbrist varit förhindrad att studera närmare: Grundlagsutredningens betänkande. Jag kallar den “en liten skrift” eftersom det jag fick var kortversionen med undertiteln “en presentation” och denna skrifts litenhet möjliggjorde en genomläsning igår kväll. Utöver en hel del blaha-blaha ifråga om förändringarna som föreslås — dessa förändringar är till absolut största del just inget annat än blaha-blaha — återfinns i skriften hela regeringsformen i den föreslagna förändrade versionen. Kan ju inte skada att läsa regeringsformen och fräscha upp de kunskaperna tänkte jag, och eftersom grundlagsutredningen på känt svenskt ryggradslöst blaha-blaha-manér (jag åsyftar konsensus, politisk elitism och sossifiering) genomförts av en samling riksdagsledamöter som satt inbördes konsensus framför innehållslig kvalitet och stringens och som också betraktar hela förändringsförfarandet som ett rutinärende — detta förslag kommer på grund av den fullständiga konsensus inom den politiska eliten som råder kring det klubbas i riksdagen utan minsta väsen — betraktar jag denna förändrade regeringsform som redan trädd ikraft. Dessutom, vad jag kan se, är skillnaderna mot nu gällande version marginella på gränsen till obefintliga.

Det hindrar nu inte att man kan bli förvånad över vissa delar av innehållet. Snömosparagraferna i kapitel 1 (”fri åsiktsbildning”, “respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”, “den enskildes privatliv och familjeliv”) är ju förstärkta av ordentliga, klara och tydliga, rättighetsparagrafer i kapitel 2, lydande:

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och i vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar gäller tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att ta del av allmänna handlingar.
2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte
heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring
eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.
3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning. Var och en ska i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans eller hennes personliga integritet kränks genom att uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatisk databehandling.
4 § Dödsstraff får inte förekomma.
5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden.
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa
in i riket. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. […]
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det.”

Hade vi bara haft en författningsdomstol så skulle de här paragraferna kunna innebära viss skillnad i vanligt folks vanliga liv, vilket ju är de sammanhang som grundlagen är tänkt att vara verksam inom. Men den här läsningen och betraktelsen slutar inte med en stilla sorg över frånvaron av författningsdomstol i Sverige, även om det är en stor brist för svensk demokrati och rättssamhälle att sådan inte finns och även om kravet på inrättandet av en förhandlades bort i konsensusivern inom grundlagsutredningen. Nej, det som förvånar mest av allt är faktisk denna passage som återfinns i slutet av andra kapitlet:

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21–24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),
2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden (6 §),
3. rörelsefriheten (8 §), och
4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen).
Efter bemyndigande i lag får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 24 § första stycket andra meningen.
21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. […]
23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten.
24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.
25 § För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om följande fri- och rättigheter:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten (1 § första stycket),
2. skyddet mot tvång att ge till känna åskådning (2 § första meningen),
3. skyddet mot kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden (6 §),
4. skyddet mot frihetsberövande (8 § första meningen),
5. rätten till domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller misstanke om brott (9 § andra och tredje styckena),
6. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen), 7. författares, konstnärers och fotografers rätt till sina verk (16 §),
8. rätten att driva näring eller utöva yrke (17 §),
9. skyddet för forskningens frihet (18 § andra stycket), och 10. skyddet mot ingrepp på grund av åskådning (21 § tredje meningen).”

Så om jag har förstått det hela rätt så gäller samtliga rättigheter listade ovan (§1-8) förutsatt att de inte inskränks av annan lag — vad är nyttan med grundlagsfästa rättigheter om de kan upphävas av vanlig lagstiftning? — och sådan lag kan tämligen lättvindigt stiftas om den handlar om att inskränka rättigheterna för icke-medborgare. Hoppsan.

Kanske är det praxis i vår del av världen att ha författningar som mest funkar som symboldokument och som inte är tvingande, och då får gärna någon med kunskaper om detta förklara vad gängse uppfattning i det politiska och juridiska Sverige är angående grundlagens betydelse och funktion. Det som ligger till grund för inskränkningar i rättigheterna är formuleringar som knappast är klara och tydliga utan snarare inbjuder till fantasifulla tolkningar med basis i politiska kortsiktiga hänsyn eller värre: “Hänsyn till rikets säkerhet”, “särskilt viktiga skäl”, “nödvändihgt med hänsyn till det ändamål som föranlett”, “godtagbara i ett demokratiskt samhälle”, för att inte tala om användningen av orden “eller liknande”.

Vad betyder detta egentligen? Utifrån mitt humanistiska, libertarianska och anti-byråkratiska perspektiv betyder det inget annat än att grundlagen är en samling mysiga och trevliga formuleringar vars konkreta giltighet och kraft är i det närmaste obefintliga.

Ryggradslöst som Fredrik Reinfeldt och blaha-blaha som Mona Sahlin. Ungefär.