Tre saker om ESS som Sydsvenskan missat (eller vägrar bry sig om)
Sydsvenskan skriver gång på gång om ESS-anläggningen, och visar gång på gång sin ignorans och ovillighet att följa upp och få källor bekräftade och utsagor nyanserade. För två veckor sedan hävdade man — visserligen inte entydigt och glaskart syftande på ESS-anläggningen ensam, men kontextuellt vilseledande — att “Skånes bruttoregionalprodukt förväntas öka med 214 miljarder kronor, kanske så mycket som 302 miljarder kronor, till 2040″ om ESS kommer till stånd i Lund. Törs man påpeka att 200-300 miljarder kronor är ca tio procent av Sveriges BNP? Den totala kostnaden att bygga ESS är ca 13 miljarder och den årliga driftskostnaden är beräknad till ca en miljard kronor. Om bygget står färdigt 2020 skulle den totala investeringen fram till 2040, inklusive drift, uppgå till 33 miljarder. Som resultat av dessa 33 miljarder skulle alltså ekonomin växa med 300 under samma period. En stillsam fråga lyder: Om nu detta fantastiska bygge inte bara kommer att åstadkomma godare mjukost och bättre plaster, målarfärger, mediciner och mobiltelefoner, utan dessutom ger tio gånger pengarna tillbaka, varför har man inte satt spaden i jorden än? Varför slänger inte regeringen in hela summan själva och cashar in enligt oddset 10,00? Ett exempel på Sydsvenskans bristande faktagranskning. Ge oss åtminstone en källhänvisning för de siffrorna!
Tre saker förtjänar att sägas om ESS. Det är viktigt att notera att ingen av dem vare sig helt kullkastar Sveriges och Lunds ‘chanser’ att få ESS eller betyder att det skulle vara omöjligt att ESS blir av, eller för den delen att ESS på något sätt skulle vara dåligt. Tvärtom är ESS en utomordentligt bra forskningsanläggning — på pappret. Som koncept. Men som sagt, tre saker bör sägas, och Sydsvenskan borde ha sagt dem vid det här laget.
För det första: Regeringen har beslutat att försöka få ESS till Lund, och har lovat att stå för 30% av bygg- och konstruktionskostnaderna, och 10% av driftskostnaderna. Det vore bra om det blev klargjort att 70% av konstruktionskostnaderna alltså saknas, tillika 90% av driftskostnaderna. Åtta länder har enligt uppgift uttryckt sitt stöd (Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Polen) och tre av dem ska ha “formaliserat” detta stöd (Danmark, Estland och Polen), men vad jag har sett hittills — jag kan ha missat något — har ingen lagt några pengar på bordet. Och framförallt har inte England, Frankrike, Italien, Spanien eller Tyskland gjort det. Och de länderna kan förväntas vara de som betalar mest i slutändan, förutom värdlandet. Alltså: 9 miljarder av konstruktionskostnaderna och 18 miljarder av driftskostnaderna saknas fortfarande. Och det allmänna finansiella läget i Europa (och världen) förbättrar väl inte precis förutsättningarna. (Sen skall man nog parentetiskt sagt inte överskatta fransmännens och tyskarnas vilja att slänga in miljarder i en stor forskningsanläggning som alltså inte byggs i Frankrike eller Tyskland.)
För det andra: Regeringen har beslutat att försöka få ESS till Lund, men det finns inget ESS att bygga i Lund. I dagens Sydsvenskan-artikel avslöjar en representant för ESS-Scandinavia konsortiet att den tekniska designen för projektet inte är färdig utan skall färdigställas “fram till 2012″. Man kan ju fråga sig av vem. Tekniska designer av acceleratoranläggningar tar normalt sett flera år att färdigställa, och det så kallade ‘vetenskapliga caset’ oftast ännu längre. Själv har jag med häpnad bläddrat i amerikanska acceleratordesignrapporter på tusentals sidor för projekt som aldrig blivit verklighet. En artikel i Sydsvenskan, som handlar om SNS i Oak Ridge (en anläggning som är väldigt lik ESS), konstaterar att “[m]edan européerna ägnar tid åt att diskutera är amerikanernas spallationsanläggning redan klar”. Om åtminstone “européerna” ifråga var acceleratorfysiker som använde tiden till att diskutera den detaljerade designen för ESS, så kunde det väl varit sin sak. Nu visar det sig dessutom att SNS i Oak Ridge just fått klartecken för att börja arbetet med en detaljerad design för sin uppgradering, som är planerad att göra den anläggningen fullt jämförbar med det man tänker sig för ESS.
För det tredje: Det finns en ganska intelligent och välartikulerad lobby mot ESS — eller skall vi säga mot regeringens prioriteringar när det gäller ESS — på Kungliga Vetenskapsakademin, som under ledning av sin ständige sekreterare Gunnar Öqvist menar att det är “obegripligt, sett ur ett vetenskapligt och tekniskt perspektiv” att regeringen prioriterar ESS framför MAX IV, och att de “vetenskapliga motiven för en satsning på ESS i Sverige är oerhört magra” (pdf-länk). De har goda argument för detta och deras enda misstag verkar vara att de inte uttrycker det tydligare, i större sammanhang än KVA:s eget nyhetsblad. MAX IV har ofta påståtts kunna ge “draghjälp” åt ESS, men det sannolika är snarast att de konkurrerar om samma pengar i statsbudgeten. Tyvärr. Detta sagt utifrån rådande grundläggande forskningspolitisk situation i Sverige, det vill säga också utan att ta i beaktande forskningsministerns uttalande vid frågestunden som följde på presentationen av forskningspropositionen i höstas, om att det knappast kan bli tal om två acceleratoranläggningar i Lund.
Dessa tre infallsvinklar på ESS har Sydsvenskan helt missat, eller — törs man spekulera så konspiratoriskt? — aktivt negligerat för att de inte orkar följa upp och behandla dem (det kräver nog trots allt sin journalist att bena ut detaljerna i det ovanstående, men jag skulle kunna stå till tjänst) eller, mer sannolikt, för att de själva tagit ställning till förmån för detta Lundensiska skrytbygge.
Max IV är ingen acceleratoranläggning. Den bygger på ljus. De två anläggningarna undersöker samma saker utifrån olika principer. Chefen för Maxlab sade vid ett studiebesök för några år sedan att man där kan göra 80 % av vad ESS kan till en väsentligt lägre kostnad. Peter Honeth sade då att Max IV är synnerligen vitalt för Lunds Universitet för inom det området är man världsledande. På ESS-området har man ca 5 forskare och är således nybörjare. ESS ses som start på ett utvidgat forskningsområde och är enligt Peter H en spännande option. Enligt Sydsvenskan m.fl. kan man med ESS se ett träds blad medan man med Maxlab kan se detaljerna i grenverket. Ingen har redovisat hur ofta man behöver se bladen och hur ofta kunden är villig att betala för det.
Fördelarna med samlokalisering låter som ett rent påhitt. Forskningsresultat sprids inte i första hand vid grannens fikabord, utan på internationella konferenser, via tidskrifter, internet m.m och då har samlokaliseringen ingen större betydelse. Man hänvisar till att ESS och Maxlab brukar lokaliseras tillsammans, men kan inte ge något exempel på att så har skett i verkligheten
Sydsvenskan har mörkat Lunds kommuns roll i viktiga delar. Lunds kommun har ansökt hos ESS Europe om att få stå värd för ESS-anläggningen. De som har lett arbetet med ansökan lär vara kommunstyrelsens presidium samt de högsta cheferna på Stadsbyggnadskontoret, Tekniska kontoret och Näringslivskontoret. Därav drar jag slutsatsen att bygglovsprövningen i Byggnadsnämnden är en ren formalitet, eftersom facknämnden inte kommer att få lov att säga nej när kommunens två tyngsta politiker inte bara sagt ja utan även drivit frågan hårt.
Bäste Leif Runeson! Dina påståenden och analyser är så originella att de skulle förtjäna att styrkas med källhänvisningar. T ex påstår du (eller Peter Honeth, sa han verkligen så?) att Lunds Universitet är “världsledande” på “området” MAX IV och drar slutsatsen att “5 forskare” enbart på grund av sitt ringa antal (som endast är ringa i viss jämförelse) är att betrakta som “nybörjare”. Intressant. Du påstår att “[m]an hänvisar till att MAX-lab och ESS brukar lokaliseras tillsammans” (mig veterligt är de inte byggda ännu, och det är väl vad frågan gäller?) och har inte hittat exempel; får jag tipsa om Paul Scherrer Institutet i Schweiz (där man har en neutronproducerande reaktor och en synkrotronljuskälla på samma campus) samt samlokaliseringen sedan femton år av ESRF och ILL i Grenoble (I sistnämnda fall har de förväntade synergieffekterna till största delen uteblivit, vilket i sig är intressant.) Dessutom tror jag du tillskriver Lunds Kommun en lite väl stor roll i den internationella politiska process som ligger mellan oss och en realisering av ESS-planerna i Lund. När det gäller hur forskningsresultat sprids och hur detta förhåller sig till samlokalisering av två stora laboratorier (och för den delen förväntningarna på sådan samlokalisering) skulle det inte skada om du utvecklade ditt resonemang något.
Trots min kritik mot tidningens brister tvivlar jag på att de verkligen skrivit att MAX IV och ESS skall användas till att studera träd, grenar och löv. Är du säker?
Om någon undrar över mina källor till dessa påståenden hänvisar jag av bekvämlighetsskäl till min kommande doktorsavhandling i ämnet.
Bäste Olof
Lunds Universitet, LU, ligger i forskningens framkant på Maxlabs område och har där en viktig position att försvara, dvs. man vill inte bli förbisprungen av andra forskningsinstitutioner. I debatten har följande siffror ofta citerats. Lund har ca 5 aktiva spallationsforskare, Danmark har 50-100, medan England har långt fler än 1000. På ESS-området har LU ingen egen längre erfarenhet av forskarutbildning och få eller inga egna forskningsgenombrott. Det är detta jag minns att Peter menade med beteckningen ”nybörjare”. Han sammanfattning var: På Maxlabs område är vi världsledande och har en viktig position att försvara. ESS ser vi som en option för en framtida utvidgning av vår forskningskapacitet.
En liknande ledande position har LU på ett stort antal andra forskningsområden. Tidningen Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift skriver följande i sitt oktobernummer 2008. ”Utvärderingen av forskningen vid Lunds Universitet har pågått under våren, och paneler med externa toppforskare har granskat och betygsatt all forskning vid universitetet. Deras bedömning är att närmare 30 grupper, avdelningar eller institutioner vid universitetet är världsledande.”
Tack för att du redde ut sakläget beträffande samlokalisering. Vi har alltså ett (eller möjligen två) exempel, vilket propagandan lägger till grund för ordet brukar.
Jag tror inte att jag överdriver kommunens roll. Kommunens initiativ var det som öppnade för möjligheten till en lokalisering i Lund. Utan kommunens medverkan kunde inga forskargrupper erbjuda sitt värdskap. Inkluderat i detta värdskap finns det ett antal åtaganden som kommunen därmed gör och som kostar stora pengar för dess skatte- och avgiftsbetalare. Det handlar om basservice av lika slag, t.ex. mark, el, vatten, kommunikationer, till ett kraftigt reducerat pris. Åtagandena framgår av skriften ”Guideline on how to submit an expression of interest to host the European Spallation Source, final version”, utgiven av ESS Council 011128. Se särskilt kapitel 6 Appendix. Dessa åtaganden har inte presenterats i den allmänna debatten och troligen inte heller i fullmäktige enligt kritikerna där. Värdskapserbjudandet framgår av skriften ”Expession of interest – to host the European Spallation Source in Scandinavia”, vilken undertecknades av Lunds kommun, Region Skåne och ett antal forskningsinstitutioner. Eftersom de senare hade ont om pengar, stod kommunen och regionen enligt tillgängliga uppgifter därifrån, för samtliga utgifter för ansökan, presentationen av denna i Bonn i maj 2002, de underliggande konsultrapporterna och för ESS-sekretariatet ända tills staten trädde in efter det senaste riksdagsvalet. Detta inträde underlättades säkert av Peter Honeths nya position som statssekreterare i Utbildningsdepartementet, som är ansvarigt departement i forsknnigsfrågor. Denna del har Sydsvenskan helt underlåtit att redovisa.
Det där med grenar och löv är ett bildspråk som ska hjälpa den oinvigde att förstå skillnaden mellan användbarheten hos anläggningarna. Det används bl.a. i Sydsvenskan 090109.
Jag ber om ursäkt för att jag hade för bråttom vad gäller acceleratorer. Båda anläggningarna har sådana, men bl.a. uppbyggnaden med lagringsringar skiljer dem åt.
Skrivet av Leif Runeson 090207
För det första: Lunds Kommun behöver givetvis stödja projektet om det skall bli av. Det har de också gjort, och det har varit och är en förutsättning för Lunds kandidatur. Men om du läser i originalinlägget längst upp så ser du att det saknas nära trettio miljarder kronor för att bygga och driva ESS, och att frågan om dessa pengar är det som kommer att avgöra lokaliseringen. Tro mig, skall man betala så vill man ha ett ord med i laget när lokaliseringsfrågan avgörs. Där har Lunds Kommun begränsade möjligheter att påverka, för att uttrycka det milt.
För det andra: Om man läser utvärderingen av forskning vid Lunds Universitet som du hänvisar till (finns att hämta här) så är det de två institutionerna acceleratorfysik och synkrotronljusinstrumentering, båda med placering på MAX-lab, som får omdömet “outstanding” (s 368-369) tillsammans med ett antal andra institutioner vid universitetet. “Outstanding” defineras i rapporten som bland annat att forskningen har “världsledande kvaliteter” (”world leading qualities”, s 519). Då kan — och bör — man tillägga att acceleratorfysik och synkrotronljusinstrumentering inte är verksamheter som s a s använder MAX-lab och dess instrument utan snarare utvecklar förutsättningarna för forskning vid MAX-lab. Samma förhållande gäller givetvis för en framtida MAX IV-anläggning: Visst har Lunds Universitet utmärkta förutsättningar att designa, konstruera och driva ett synkrotronljuslaboratorium i MAX IV:s storleksordning och med detta stå sig väl i den internationella konkurrensen. Mellan detta och påståendet att MAX-lab är “världsledande” på ett specifikt forskningsområde är det emellertid stor skillnad, inte minst eftersom ett sådant forskningsområde inte låter sig defineras, men också eftersom synkrotronljuslaboratorier världen över positionerar sig både komplementärt och konkurrerande gentemot varandra och uppgiften att utse vem som är världsledande är en grannlaga — för att inte säga omöjlig — uppgift.
Om dessa båda omständigheter (och en rad andra för den delen, rörande exempelvis lagringsringar, samlokalisering av anläggningar, de väl långsökta analogierna med grenar och löv, etc) klarlades av exempelvis Sydsvenskan eller snappades upp av de intresserade lekmän som driver debatter i ämnet skulle mycket vara vunnet ifråga om nyanser och motverkande av allmän förvirring, okunskap och skrämselpropaganda.