Är det något fildelning är, så är det i alla fall inte stöld.

Kreativ förstörelse (creative detstruction) är ett kärt gammalt begrepp för tänkare och debattörer ur många grupper — själv har jag både läst min Schumpeter och begrundat (fast jag medger att det var åtskilliga år sedan) och stundtals använt begreppet i en friare tolkning som en allmän appell mot bakåtsträvare och reaktionärer som missunnar samhällen och människor deras naturliga utveckling. Kreativ förstörelse har inget med smarta bomber att göra torts att det kan låta så och trots att Naomi Klein säkert kan få till någon vild association i den riktningen och få hela DNs kulturredaktion att i kör utropa “Amen”. Nej, kreativ förstörelse handlar om förändring och förnyelse, i samhället eller kanske främst på marknader. Ett av de bästa exemplen just nu på kreativ förstörelse är att så kallad exemplarförsäljning av kultur är på väg att bli en obsolet näring; som distributionskanaler av information har fildelning och nedladdning och annan digital spridning mognat till en sådan grad att det är meninghlöst med cd- och dvd-skivor. När en iPod nano kan rymma lika mycket musik som min skivsamling gjorde i slutet på 90-talet och denna musik på några timmar kan anförskaffas gratis och i samma kvalitet än cd-skivans förstår jag om dagens tjugoåringar inte köper en eller två skivor i månaden som jag gjorde då.

Ibland anförs argumentet att fildelning är stöld. Nej, säger jag. Det är kopiering. Om jag lånar en bok av en kollega och kopierar innehållet (eller scannar och OCR-behandlar som numera är hur lätt som helst) har jag ju inte stulit den. Åtminstone inte i samma bemärkelse som i det fall då jag olovligen tar samma bok och smyger in i min egen bokhylla och låtsas att den är min. I fallet med boken kommer jag att använda den — läsa, referera, kanske citera — på precis samma sätt om jag köper boken som om jag lånar och kopierar den. Författaren får den cred hon/han förtjänar. Så här har det fungerat länge i den akademiska världen. Man kan inte köpa alla böcker man vill ha, det är helt enkelt för dyrt. Det är också bland annat därför vi har bibliotek. Fram till för några år sedan var det dessutom tillåtet att kopiera hela volymer på UB för enskilt bruk.

Så kommer det självklara argumentet att upphovsmannen måste få betalt för sitt verk. Visst. Men det får upphovsmannen. Via konserter ifråga om musik, och naturligtvis via biografernas visningar ifråga om film. Och de tekniska möjligheterna har ju dessutom gjort att en hel del musik, film och annan kultur som för tio-femton år sedan glömts bort på någon demotape i en låda någonstans nu kan få stor spridning. Många är naturligtvis snabba att använda sig av detta, och erbjuda sin musik fritt för nedladdning. På det viset får de spridning och uppmärksamhet de absolut inte fått annars. Kreativt som fan. Det enda som förstörs är skivbolagens profiter. Och det är knappast mitt problem som konsument.

Om konsumenter hittar nya sätt att konsumera som ger större valfrihet och bekvämlighet för konsumenterna kan det knappast vara fel. Åtminstone inte till den grad att det föranleder “skärpt lagstiftning”. Det står givetvis näringsidkarna fritt att hitta på nya sätt att hindra folk från att ladda ner gratis — och det har till exempel Apple gjort med den utmärkta tjänsten iTunes Store. Att lagstifta mot fildelning är däremot att hålla en bransch om ryggen, på konsumenternas och i flera fall också konstnärernas bekostnad. På lång sikt kommer det att förstöra kreativiteten och inte tvärtom.

Vi kan ju göra en historisk analogi: Häst-och-vagn-droskorna hotades av bilarnas intåg. De tappade kunder. Deras intäkter uteblev. De blev arbetslösa. Lagstiftade man mot bilar för att hindra att häst-och-vagn-drosk-förarna blev bestulna på sina kunder? Införde man möjligheter för häst-och-vagn-drosk-förarnas förbund att registrera bilister och lämna dessa register till vägverket så att de kunde stänga av bilister från att nyttja gator och torg?

Näringar och affärsbranscher finns bara för en enda saks skull: Att folk efterfrågar deras produkter och tjänster. Om deras tekniker är föråldrade och ingen vill köpa deras produkter för att bättre alternativ finns, så är det i varje fall inte statens uppgift att hindra den utvecklingen. (Strängt taget tycker jag inte heller att det är statens uppgift att sörja för att konstnärer får betalt.) Konsten och ekonomin liknar varandra på det sättet att det krävs kreativitet för att blidka kräsna kunder. Och lika lite som man bör lagstifta till skydd för någon vars fula tavlor eller dålig musik inte går att sälja, bör man lagstifta till skydd för en näring som vägrar följa med i samhällets utveckling och konsumenternas förändrade vanor och krav.

Läs förresten gärna Sanna Raymans och Henrik Alexanderssons senaste inlägg i debatten.