26/11 2008

Mer än 2000 timmar fri tv — när SVT vill

För en gångs skull ville jag titta lite på tv. För Uppdrag Granskning hade i uppdrag att granska Wallenbergstiftelsen, eller Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse som den heter på riktigt, eller KAW som den heter i alla tabeller där stora anslag till forskningsinfrastruktur och -instrumentation listas: Wallenbergstiftelsen är större än staten på att finansiera forskningsutrustning i Sverige. Smaka på den, alla statskramare: Det privata kapitalet täcker upp när Rosenbad spenderat alla pengar på lönlös byråkrati.

Vad som hände var att det i teorin så eminenta SVT Play inte gick med på att visa det programmet. Så här såg det ut:

Ja, det var väl bara en tidsfråga innan Sveriges Television skulle ge sig in på den rena och skära lögnens marknadsföringsbana. ‘När du vill’ är bara när SVT vill.

18/11 2008

En gammal gubbe om nya media, och min egen idiot-media-avvänjningskur

Via HAX (ständigt denne HAX, vad skulle vi göra utan dig och din blogg och rss-flödet från den) får jag reda på att en man jag inte precis har höga tankar om i vanliga fall, Rupert Murdoch, har uttalat sig klokt om så kallade nya och gamla medier. Själv hyser jag som bekant åsikten att svenska tidningar, tv och radio är usla, och så är det med det, att bloggar är fantastiska massmedia eftersom de (A) inte måste gå ärenden åt en storägare eller ett politiskt maskineri; (B) finns i en mångfald stor nog att tillgodose också den som vill ha en viss typ av information utan att köpa ett helt paket (tidning, nyhetstimme, reportage); och (C) är snabba, i synnerhet med rss. Övriga nya media — podcaster och youtube är två paradexempel — bidrar på riktigt till en valfrihet som samtidigt är så långt bort från min barndoms monopol och nutidens de facto-oligopol i etermedia och inte går att stoppa med mindre än att man inför en komplett sensocialistisk stat av Husák- eller Breshnev-snitt, och inte ens med den där Ohly i regeringen efter nästa val är väl en sådan politisk situation att vänta i Sverige. Alltså: Nya media är demokratiska på ett sätt som transcenderar politisk realitet. De går inte att stoppa med vanliga politiska medel. De är inte avhängiga — såsom många andra demokratiska fenomen är — av politisk välvilja. Och om folk bara vore lite mindre lata och kunde ställa lite mer krav på sin tillvaro skulle de nog utnyttja den enorma bildningspotential det innebär att ha tillgång till hela världens massmedier med ett par tangenttryckningar. Jag brukar — för att ta ett enda exempel bland väldigt många — rekommendera var och en som häver ur sig dumheter som att “amerikaner är ointelligenta” att lyssna på NPR:s Talk of the Nation och jämföra med Sveriges Radios Ring P1. En idrottsanalogi kanske funkar: Det är som att jämföra Italienska Serie A med Allsvenskan. Det tankeväckande med den jämförelsen är väl att jag aldrig hört någon säga att italienare inte kan spela fotboll. Och för att visa lite välmening skall jag nöja mig med att konstatera att Serie A ju faktiskt visats i svensk teve i åtminstone något decennium.

Åter till Murdoch. Han har nu alltså sagt att gammelmedia är dåliga på att möta den nya konkurrensen från bloggar med mera. Nu äger han visserligen News Corp., och det som prånglas ut från dess dotterbolag skall man väl inte vara för snabb att berömma som nyanserat och intellektuellt högtstående. Men Murdoch och News Corp. är rika som fan. That’s gotta count for something. Problemet är ju att det är just kvalitet Murdoch hänvisar till när han kritiserar gammelmedia:

“My summary of the way some of the established media has responded to the internet is this: it’s not newspapers that might become obsolete. It’s some of the editors, reporters, and proprietors who are forgetting a newspaper’s most precious asset: the bond with its readers.”

“The complacency stems from having enjoyed a monopoly–and now finding they have to compete for an audience they once took for granted. The condescension that many show their readers is an even bigger problem. It takes no special genius to point out that if you are contemptuous of your customers, you are going to have a hard time getting them to buy your product. Newspapers are no exception.”

“It used to be that a handful of editors could decide what was news-and what was not. They acted as sort of demigods. If they ran a story, it became news. If they ignored an event, it never happened. Today editors are losing this power. The Internet, for example, provides access to thousands of new sources that cover things an editor might ignore. And if you aren’t satisfied with that, you can start up your own blog and cover and comment on the news yourself. Journalists like to think of themselves as watchdogs, but they haven’t always responded well when the public calls them to account.”

Ok, det finns lite lösa trådändar här och Murdoch föregår väl inte alltid med gott exempel när det gäller att konkurrera med kvalitet. Men hans poäng är glasklar oavsett vilket, för om bloggosfären gör konsumenterna kräsnare är det antagligen just kvalitet som gammelmedia behöver svara med — eller åtminstone inte montera ner — och framförallt skall de nog inte bete sig som arroganta tolkningsföreträdare och idiotförklara sina kunder om de vill ha någon trovärdighet kvar:

“A recent American study reported that many editors and reporters simply do not trust their readers to make good decisions. Let’s be clear about what this means. This is a polite way of saying that these editors and reporters think their readers are too stupid to think for themselves.”

Själv har jag ju slutat knarka DN och P1 och det känns ungefär som när jag hade slutat snusa: man blir väldigt sugen ibland men 99% av tiden är man övertygad om det riktiga i beslutet och kan till och med gå runt med en liten känsla av att ha åstadkommit en rejäl förbättring av sin tillvaro. Men det är ju helt klart att den som aldrig försöker kan ju inte veta hur bra det känns att lyckas.

17/11 2008

Mona Sahlin är en Aftonbladetlöpsedel

Är man ute efter ’scoop’ så skall man läsa någon annan blogg. För här på Röda Nejlikan kommenterar jag saker som redan har hänt, och om någon är intresserad av diskussion går det bra att posta en kommentar nedan. Viktigast av allt är att det är frivilligt att läsa, och om man föredrar Aftonbladet så skall inte jag ställa mig i vägen, även om jag fortfarande undrar varför den vulgära blaskan anses ha något att komma med på ledar- debatt- eller kultursidor. Ibland, men bara ibland, finns andra ledarsidor med svaga antydningar till kvaliteter. Och då menar jag inte Per T Ohlsson trots att jag inte citerade honom igår. Nej, Svenska Dagbladet är det som faktiskt har lite rim och reson ibland:

“I tisdags anklagade Mona Sahlin regeringen för att driva en ”misslyckad och satanisk” arbetslinje, och det var taket i arbetslöshetsförsäkringen som spökade. Det heter att man får ut 80 procent av lönen om man blir arbetslös, men det gäller bara upp till en viss inkomstnivå. Lönen ovanför är inte försäkrad, vilket betyder att ingen kan få ut mer i a-kasseersättning än 680 kronor om dagen.

Det är inte mycket pengar. Men skillnaden mellan vad som gäller med Alliansen idag och vad som gällde när Mona Sahlin var minister i Göran Perssons regering är mycket mindre än vad hon vill låtsas om. Med s i Rosenbad var ­högsta dagersättning i a-kassan 730 kronor per dag – i hundra dagar. Därefter sjönk maxersättningen ned till samma nivå som idag, och detta belopp var i alla fall inte förfärligare än att s-ledningen kunde leva med det (även om man lockade med framtida höjningar).

(…)

För mittenväljare finns två alternativ: dels förnyat förtroende till Alliansen, dels en regering där vänsterpartiet – som vill chockhöja skatten för låginkomsttagare och återinföra fastighetsskatten – ingår. Rösta på socialdemokraterna och du får minister Lars Ohly på köpet! Och tro mig, det kommer att kosta mer än 50 kronor om dagen. Sataniskt, sade Mona Sahlin.” (PJ Anders Linder igår)

Jag har bara en sak att tillägga: Det skulle knappast märkas någon skillnad om Socialdemokraternas partiledare började basunera ut sina anklagelser på Aftonbladets löpsedlar och tvärtom.

16/11 2008

Vem är vem i svensk folkhemschauvinism?

Per T Ohlsson citerar idag två skrifter från det politiska Sverige och citaten uppvisar en slående likhet som skulle tjäna på att bringas i ljuset — för att nyansera båda avsändarorganisationernas budskap och deras kontext något:

”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass. Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”

”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala utveckling. Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”

Det ena citatet är ur en skrift om Vaxholmsmålet med avsändare LO-förbundet Svenska byggnadsarbetareförbundet, alltså en av grundpelarna i den socialdemokratiska maktbasen. Det andra citatet är från Sverigedemokraternas invandringspolitiska program. Hugade kan gissa själva vilket som är vilket, för den informerade är det säkert ingen match med tanke på ordval och formuleringar i de respektive fallen.

15/11 2008

Är det något fildelning är, så är det i alla fall inte stöld.

Kreativ förstörelse (creative detstruction) är ett kärt gammalt begrepp för tänkare och debattörer ur många grupper — själv har jag både läst min Schumpeter och begrundat (fast jag medger att det var åtskilliga år sedan) och stundtals använt begreppet i en friare tolkning som en allmän appell mot bakåtsträvare och reaktionärer som missunnar samhällen och människor deras naturliga utveckling. Kreativ förstörelse har inget med smarta bomber att göra torts att det kan låta så och trots att Naomi Klein säkert kan få till någon vild association i den riktningen och få hela DNs kulturredaktion att i kör utropa “Amen”. Nej, kreativ förstörelse handlar om förändring och förnyelse, i samhället eller kanske främst på marknader. Ett av de bästa exemplen just nu på kreativ förstörelse är att så kallad exemplarförsäljning av kultur är på väg att bli en obsolet näring; som distributionskanaler av information har fildelning och nedladdning och annan digital spridning mognat till en sådan grad att det är meninghlöst med cd- och dvd-skivor. När en iPod nano kan rymma lika mycket musik som min skivsamling gjorde i slutet på 90-talet och denna musik på några timmar kan anförskaffas gratis och i samma kvalitet än cd-skivans förstår jag om dagens tjugoåringar inte köper en eller två skivor i månaden som jag gjorde då.

Ibland anförs argumentet att fildelning är stöld. Nej, säger jag. Det är kopiering. Om jag lånar en bok av en kollega och kopierar innehållet (eller scannar och OCR-behandlar som numera är hur lätt som helst) har jag ju inte stulit den. Åtminstone inte i samma bemärkelse som i det fall då jag olovligen tar samma bok och smyger in i min egen bokhylla och låtsas att den är min. I fallet med boken kommer jag att använda den — läsa, referera, kanske citera — på precis samma sätt om jag köper boken som om jag lånar och kopierar den. Författaren får den cred hon/han förtjänar. Så här har det fungerat länge i den akademiska världen. Man kan inte köpa alla böcker man vill ha, det är helt enkelt för dyrt. Det är också bland annat därför vi har bibliotek. Fram till för några år sedan var det dessutom tillåtet att kopiera hela volymer på UB för enskilt bruk.

Så kommer det självklara argumentet att upphovsmannen måste få betalt för sitt verk. Visst. Men det får upphovsmannen. Via konserter ifråga om musik, och naturligtvis via biografernas visningar ifråga om film. Och de tekniska möjligheterna har ju dessutom gjort att en hel del musik, film och annan kultur som för tio-femton år sedan glömts bort på någon demotape i en låda någonstans nu kan få stor spridning. Många är naturligtvis snabba att använda sig av detta, och erbjuda sin musik fritt för nedladdning. På det viset får de spridning och uppmärksamhet de absolut inte fått annars. Kreativt som fan. Det enda som förstörs är skivbolagens profiter. Och det är knappast mitt problem som konsument.

Om konsumenter hittar nya sätt att konsumera som ger större valfrihet och bekvämlighet för konsumenterna kan det knappast vara fel. Åtminstone inte till den grad att det föranleder “skärpt lagstiftning”. Det står givetvis näringsidkarna fritt att hitta på nya sätt att hindra folk från att ladda ner gratis — och det har till exempel Apple gjort med den utmärkta tjänsten iTunes Store. Att lagstifta mot fildelning är däremot att hålla en bransch om ryggen, på konsumenternas och i flera fall också konstnärernas bekostnad. På lång sikt kommer det att förstöra kreativiteten och inte tvärtom.

Vi kan ju göra en historisk analogi: Häst-och-vagn-droskorna hotades av bilarnas intåg. De tappade kunder. Deras intäkter uteblev. De blev arbetslösa. Lagstiftade man mot bilar för att hindra att häst-och-vagn-drosk-förarna blev bestulna på sina kunder? Införde man möjligheter för häst-och-vagn-drosk-förarnas förbund att registrera bilister och lämna dessa register till vägverket så att de kunde stänga av bilister från att nyttja gator och torg?

Näringar och affärsbranscher finns bara för en enda saks skull: Att folk efterfrågar deras produkter och tjänster. Om deras tekniker är föråldrade och ingen vill köpa deras produkter för att bättre alternativ finns, så är det i varje fall inte statens uppgift att hindra den utvecklingen. (Strängt taget tycker jag inte heller att det är statens uppgift att sörja för att konstnärer får betalt.) Konsten och ekonomin liknar varandra på det sättet att det krävs kreativitet för att blidka kräsna kunder. Och lika lite som man bör lagstifta till skydd för någon vars fula tavlor eller dålig musik inte går att sälja, bör man lagstifta till skydd för en näring som vägrar följa med i samhällets utveckling och konsumenternas förändrade vanor och krav.

Läs förresten gärna Sanna Raymans och Henrik Alexanderssons senaste inlägg i debatten.

13/11 2008

Några träffsäkra och mindre träffsäkra citat (välj själv vilka som är vad)

“Who is Sarah Palin?”
(Joe Biden när nyheten släpptes om McCain’s val av vicepresidentkandidat, enligt Newsweek.)

“Det är sataniskt, elakt och väldigt konservativt.”
(Mona Sahlin om regeringens arbetsmarknadspolitik i Ekot, enligt SvD.)

“Vi vill skapa en frizon för fritt och kritiskt tänkande.”
(Lunds Universitets rektor Göran Bexell om universitetets Institute for Advanced Study som öppnar snart, i Fokus.)

“Nu undrar vi bara vad hr Bexell vill med resten av universitetet.”
(Andreas Bergh kommenterar uttalandet.)

“De 30 religiösa ledare som utgör själva toppmötet kommer på fredagkvällen att underteckna ett klimatmanifest under en interreligiös ceremoni i Uppsala domkyrka.”
(Ur pressinbjudan till ärkebiskop Wejryds religiösa klimatmöte.)

“Här har vi ett gäng människor som tror på kringsvävande andeväsen och brinnande buskar. En del av dem påstår att jorden skapades för 6.000 år sedan. De bjuder nu in folk som tror att de var maskar i tidigare liv och snubbar som anser att bögar skall stenas. Tillsammans skall de hålla handen för något som på sin höjd är trendigt och politiskt korrekt.”
(Henrik Alexanderssons kommentar till Wejryds pressinbjudan)

“Sweden puts a lot of effort into ESS and MAX-lab at the moment”
(Statssekreterare Peter Honeth igår i sitt anförande på den nordiska konferensen om forskningsinfrastruktur i Stockholm.)

“When I hear your talk about ‘efforts’, I’m reminded about that old ad: ‘Where’s the beef?’”
(Min egen spontana tanke när statssekreteraren sagt det, som dock aldrig lämnade mina läppar.)

10/11 2008

Fjärde chansen för Amerika

Man vet att det har varit en bra vecka när USA har valt en afroamerikan till President och MFF har skickat GIF Sundsvall ur Allsvenskan. Man vet att det har varit en dålig vecka när Kalifornien röstat igenom ett konstitutionstillägg som definierar ut homoäktenskap och det svenska politiska etablissemanget kommit överens om att skriva om grundlagen efter sina egna kortsiktiga intressen.

Själva har vi varit i Amsterdam och roat oss i helgen. Det är mycket riktigt en stad med liberal hållning gentemot prostitution och cannabis, två saker som brukar kunna få sossar och konservativa att göra gemensam sak i världsmästerskap i moraliserande. Stilla undrar jag om det verkligen förekommer mer prostitution och marijuanarökning i Amsterdam än, säg, Stockholm. Lite trevligare är det i alla fall. Maxad bryggerikultur (glöm Heineken) och humana priser på krogarna. Välfungerande kollektivtrafik och enastående genomsnittliga engelskkunskaper.

För att det inte skall råda några tveksamheter om mina sympatier skall jag nu offentligen klargöra ett och annat: Ja, jag har varit tveksam till Obama, men jag har också sagt att jag antagligen skulle ha röstat på honom om jag fått. Ja, jag gillar John McCain och Sarah Palin. Och jag trodde att USA skulle välja McCain framför Obama. Men det var innan det gick upp för alla — inklusive mig — att Sarah Palin är en minst sagt problematisk person att ha i sitt följe. Främst eftersom det är lika enkelt för vänstern att få vansinniga påståenden om henne att fästa som det var för Bushkampanjen att göra något liknande med McCain i South Carolina våren 2000. Och så var det innan det börjat gå upp för alla — inklusive mig — att Barack Obama alldeles oavsett politiskt sakinnehåll har kapaciteten att förändra Amerika till det positiva. Det börjar bli dags för en ny sjuttioårsperiod. Som Lincoln på 1860-talet när republiken fyllde ungefär sjuttio år, som Franklin Delano Roosevelt på 1930-talet när republiken fyllde ungefär hundrafyrtio år, så kan Obama kanske på 2000-talet när republiken fyller ungefär tvåhundratio år. Jag fann en artikel som exploaterar ungefär samma mönster (och därifrån är bilden ovan).

En samling foton på flickr med valnatten hos Obama-familjen med flera gör en glad. Och denna skämtteckning. En annan teckning, i the Economist, är också rätt talande. Sammanlagt blir det väl en cocktail som manar till glädje, försiktighet och hopp samtidigt.

Ännu så länge har bara en sak med säkerhet hänt: USA har valt en afroamerikan till President. Det är fan inte så illa, men den andra champagneflaskan öppnar i alla fall inte jag förrän den 20 januari 2009.

5/11 2008

Remember, remember, the fifth of November

“This election had many firsts and many stories that will be told for generations. But one that’s on my mind tonight’s about a woman who cast her ballot in Atlanta. She is a lot like the millions of others who stood in line to make their voice heard in this election, except for one thing: Ann Nixon Cooper is 106 years old. She was born just a generation past slavery; a time when there were no cars on the road or planes in the sky; when someone like her couldn’t vote for two reasons, because she was a woman and because of the color of her skin. And tonight, I think about all that she’s seen throughout her century in America: the heartache and the hope, the struggle and the progress, the times we were told that we can’t, and the people who pressed on with that American creed: Yes we can.

At a time when women’s voices were silenced and their hopes dismissed, she lived to see them stand up and speak out and reach for the ballot. Yes we can.

When there was dispair in the Dust Bowl and depression across the land, she saw a nation conquer fear itself with a New Deal, new jobs, a new sense of common purpose. Yes we can.

When the bombs fell on our harbor and tyranny threatened the world, she was there to witness a generation rise to greatness and democracy was saved. Yes we can.

She was there for the buses in Montgomery, the hoses in Birmingham, a bridge in Selma, and a preacher from Atlanta who told a prople that “We shall overcome.” Yes we can.

A man touched down on the moon, a wall came down in Berlin, a world was connected by our own science and imagination. And this year, in this election, she touched her finger to a screen and cast her vote, because after 106 years in America, through the best of times and the darkest of hours, she knows how America can change. Yes we can.

America, we have come so far. We have seen so much. But there’s so much more to do. So tonight let us ask ourselves, if our children should live to see the next century, if my daughters should be so lucky to live as long as Ann Nixon Cooper, what change will they see? What progress will we have made?

This is our chance to answer that call. This is our moment. This is our time: to put our people back to work and open doors of opportunity for our kids; to restore prosperity and promote the cause of peace; to reclaim the American dream and reaffirm that fundamental truth that out of many, we are one; that while we breathe, we hope; and where we are met with cynicism and doubt and those who tell us that we can’t, we will respond with that timeless creed that sums up the spirit of a people: Yes we can.

Thank you. God bless you. And may God bless the United States of America.”

4/11 2008

Dumma i huvudet, helt enkelt.

Sverige har ett katastrofalt medieklimat. Det har fått mig att sluta prenumerera på dagstidningar, sluta äga en tv, och sluta lyssna på annat än väl utvalda (och ofta utländska) radioprogram i poddradioversion. Och det får mig idag att underlåta att kommentera viktiga världshändelser som till exempel presidentvalet i de frias land och de tappras hem för att spy galla över gammelmedia en stund.

Aftonbladet och Expressen tycker att den där bonde-dokusåpan och Lill-Babs sextioårsdag är nyheter. De visar gärna bilder på huset där Hagamannen bodde och talar om för alla som råkar gå förbi deras löpsedlar att de kan vara drabbade av nya mystiska sjukdomar som yttrar sig som vanlig hosta. DN tror att idén att ta ifrån kyrkorna juridisk vigselrätt är deras, och anser att en ‘debattartikel’ är en drapa med propaganda från en eller flera ministrar eller oppositionspolitiker. Tomas Ramberg i Ekots Lördagsintervju tror att journalistik är att ställa dumma frågor till politiker och inte nöja sig med andra svar än de han på förhand har bestämt sig för att få. I p1-morgon tussar Camilla Kvartoft ihop människor med så olika åsikter som möjligt på så kort tid som möjligt och verkar tro att det ger något att lyssna på. Tv-nyheterna kör halvtimmeslånga reportage om någon undersökning de har låtit göra som visar att vart fjärde skolbarn inte dricker mjölk dagligen. Sen talar de om att republikanerna fällde räddningspaketet i den amerikanska kongressen och avslutar med någon rask tabell över hur många “flyktingar” som utvisas av Migrationsverket. Metro och City listar billiga resmål och kan hjälpa till att avgöra om din chef är psykopat. Sydsvenskan låter ett antal av sina egna journalister gå ner i vikt eller vad fan det är och gör en reportageserie om det hela. Och folk läser, tittar, och lyssnar. Intresserat. Bildar sig en uppfattning eller köper den som levereras färdigpackad. Det verkar — märkligt nog — som om folk tycker de här tidningarna, radio- och tv-programmen är bra. Och informativa. Och nyanserade. Och detaljerade. Och fokuserar på rätt saker. För de fortsätter ju att läsa, titta, och lyssna. Antingen är folk i allmänhet infantilt okunniga och ignoranta från början. Eller blir de det av dessa massmedia. Vilket vet jag inte, men den som tycker eller tror att svenskarna är ett bildat folk eller att den svenska skolan har lyckats utbilda medvetna samhällsmedborgare får gärna försöka motivera denna åsikt i en kommentar nedan.

Det finns förresten en möjlighet till. Att de är för slöa och inte bryr sig. Jag vet inte vad som egentligen skulle vara värst.