25/10 2008

MAX IV och ESS i forskningspropositionen
– den nakna sanningen

Efter dagens ganska långa pass på institutionen har jag nu lagat mat att bjuda gang of three på om en liten stund, men innan dess skall jag passa på att kommentera forskningspropositionens innehåll med avseende på European Spallation Source och MAX IV, som utlovat. Jag skall göra det enkelt för mig och plocka ut de nyckelmeningar som återfinns på olika ställen i proppen och helt enkelt tala om hur jag tolkar deras betydelse.

“Rådet prioriterar främst stöd till pågående samarbeten kring internationella faciliteter” (s 189). Så tolkar inte jag Vetenskapsrådets Guide till Infrastrukturen (pdf-länk), men det är ju naturligtvis en smaksak, i synnerhet om man är politiker. Helt utan andra överväganden kan ju en uppmärksam person inte undgå att notera att MAX IV förmodligen är den forskningsinfrastruktursatsning som rådet varit mest positiva till de senaste åren, och det väl underbyggt. Se t ex här, här och här (alla pdf-länkar).

“Utöver nämnda medel för infrastruktur för forskning till Vetenskapsrådet avser regeringen att i en tilläggsbudgetproposition för 2009 föreslå att medlen för infrastruktur för forskning till Vetenskapsrådet ökar med ytterligare 150 miljoner kronor att användas för del av finansiering av ett eventuellt värdskap för European Spallation Source (ESS)” (sid 190). Enkelt: Regeringen prioriterar ESS. Och visst, har man sagt att man skall stå för 30% av investeringen och 10% av driftskostnaderna om anläggningen hamnar i Lund, så är det ju inget man direkt skämtar bort när Annette Schavan, Xavier Darcos, Mariastella Gelmini, Lord Drayson, Cristina Garmendia och resten av Europas utbildnings- och forskningsministrar sätter sig vid bordet i Versailles i december.

“Vetenskapsrådet bör avsätta ytterligare medel till stora infrastruktursatsningar av sådana medel som står till styrelsens förfogande som en del av en samlad prioritering” (s 190). “Vetenskapsrådet bör inom de ramar som står till styrelsens förfogande finansiera en del av MAX IV” (s 194). Okej. Så om MAX IV skall bli av alls, så skall statens del av kakan finansieras av att Vetenskapsrådet flyttar pengar från sina övriga verksamhetsområden till den satsningen. Lycka till. Den gubben gick ju inte ens med MAX II i början på 90-talet, och då rörde det sig bara om fyrtio-femtio miljoner. Nu är det trots allt ett par miljarder vi snackar om. Eller kanske inte? “Anläggningen kan, i enlighet med förslaget från Vetenskapsrådet, drivas i form av ett bolag där svenska lärosäten och andra intressenter bör ingå som ägare” (s 194). Så universiteten skall betala! Med vilka pengar då? De som utlovats som förstärkning i denna proposition? Så tror man sig slå två flugor i en smäll bara för att sedan upptäcka att man i själva verket inte slagit någon av dem och att åtminstone den ena är en bålgeting.

“Vetenskapsrådet bedömer den totala investeringskostnaden till ca 2,6 miljarder kronor, varav dock ca 1 miljard kronor av byggkostnaden bör kunna finansieras som en årlig hyreskostnad och 700 miljoner kronor för instrumentering via användare och andra länder” (s 193). Så en miljard av investeringen skall betalas av MAX-lab i hyra. Med pengarna från driftsanslaget då som… nej just det, inte finns. Och var kommer Akademiska Hus in i bilden? Och att sjuhundra miljoner skulle komma från användare och utländska samarbetspartners, det leder — tro mig, jag skriver en avhandling om precis det här — bara till att dessa användare måste skriva ansökningar till Vetenskapsrådet för medel till dyrbar utrustning (och jag vet inte om KFI har några sjuhundra miljoner kvar att dela ut när de finansierat bygget av MAX IV med alla sina medel) och att de nordiska och baltiska länderna kräver garanterade andelar stråltid på anläggningen. Yes, man. Slänger man in några hundra miljoner så lovar jag att man vill ha något tillbaka. Så är det på ESRF, och så är det faktiskt på MAX-lab redan idag.

Sen kan man verkligen fråga sig varför inte Leijonborg och Honeth lägger korten på bordet och erkänner att de förväntar att halva kalaset ändå betalas av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. För det är nog den enda riktiga räddningsplankan för MAX IV just nu. EEn annan räddningsplanka är ju indirekt finanskrisen, kanske säger gänget i Versailles i december helt enkelt bara nej till ESS överhuvudtaget. Och då är ju MAX IV en skaplig avbytare att slänga in, om bara Allan Larsson kan svälja sin stolthet.

“Regeringen avser att utse en förhandlare med uppdrag att, i nära kontakt med olika intressenter, ta fram underlag för ett slutgiltigt beslut” (s 194). Senast regeringen gjorde det tog det tre år innan något som liknade något konkret kom ut av det. Och då hann det bli regeringsskifte emellan och projektet hade turen att bli en märklig pork barrel för ett svenskt latteliberalt parti med identitetsproblem. Vi kan inte räkna med att nästa regeringsunderlag innehåller ett parti som behöver en sådan eller ens är speciellt intresserade alls av forskningsanläggningar. Och den nuvarande har ju gjort sin märkliga prioritering.

24/10 2008

Forskningspropositionen — en massa ord

Jag antar att det finns någon form av efterfrågan på en Röda Nejlikan-analys av forskningspropositionen (pdf) men eftersom jag knappt gör något annat dessa dagar än skriver avhandling, sover och umgås med nära och kära (i relationen 60-30-10 ungefär) blir det ingen sådan just nu. Istället gör jag en gammal favorit i repris: konkordanstabell över propositionen. Här följer därför några nyckelord, spontant påkomna, som jag sökt i propositionen efter och hur många gånger de förekommer:

forskning 3448
innovation 453
teknik 268
näringsliv 237
satsning 324
företag 289
vetenskapsrådet 232
bio 211
medicin 142
vinnova 90
kommersialisering 54
samhällsvetenskap 45
Lund 45
nano 43
kemi 39
Uppsala 38
naturvetenskap 26
teknologi 26
humaniora 24
European Spallation Source / ESS 17
MAX IV 16
fysik 16
materialvetenskap 13
matematik 8
Nobelpris 3
atom 3

Jag återkommer tids nog med en ordentlig analys av propositionens innehåll beträffande mitt specialområde. Tills vidare kan man väl bara säga att det ser ju dystert ut för vännerna borta på MAX-lab.

22/10 2008

Some Weinberg on the eve of destruction?

Nej, destruction tror jag inte att det blir, det var mest en kul rubrik, men så här dagen innan forskningspropositionen läggs på bordet kan det ju vara läge för lite viftande med varningsskyltar i sann Röda Nejlikan-anda. På Brännpunkt skriver Leijonborg och Olofsson idag att “[e]tt antal lärosäten ska ges möjlighet att forma så kallade innovationskontor, som ska hjälpa till att kommersialisera uppfinningar och ge råd för patent och licensiering” och det är den största nyheten som släpps dagen innan proppen. Här i samma hus som jag sitter och författar min avhandling har vi ett sammelsurium av olika innovations- näringslivs- och entreprenörskapsenheter med det ena fantasieggande namnet efter det andra (“Innovation i gränsland” är nog min favorit, bland LUAB och LUIS och andra lullabies) så jag antar att regeringen använt Lund som modell för denna fluffiga satsning. På DN Debatt idag uppmanarrektorerna Bexell, Bremer, Hallberg och Wallberg-Henriksson regeringen att ge fan i att sno från de utlovade forskningsmedlen och ge till Volvo och man blir ju för en gångs skull riktigt glad av något som kommer från svenska universitetsledningar och publiceras i DN. Men det är väl lite sent vinkat tycker man, om nu propositionen skall läggas fram i morgon får man väl utgå från att den är tryckt och klar vid detta laget och på väg i lådor till… ja, vart det nu är de skickar allt skräp tjänstemännen ljuger ihop. Vad gäller den här hysteriska innovationsfokuseringen kan jag dela med mig av en kul händelse från förrförra veckan; dagen efter att Per Eriksson utsetts till rektorskandidat råkade jag bläddra i Alvin Weinberg’s (1967) gamla hederliga Reflections on Big Science för att hitta några skarpa citat om högenergifysikens onyttighet att slänga in i mitt survey-liknande inledningskapitel till avhandlingen. Jag läste den boken som nybliven doktorand hösten 2005 och har inte öppnat den sedan dess. Nu fann jag på sidan 150 att jag då, för tre år sedan, strukit under två meningar som utomordentligt väl passar in i dagens verklighet. Inte som sanningar men som välbehövliga påminnelser om att allt sannerligen inte är innovation:

“For the university’s purpose is not to solve problems that are set from outside a discipline. Its purpose is to create and encourage the intellectual life per se.”

“In the university it is improper to ask of the scientist, What is the relevance of what you are doing to the rest of the world or even the rest of science? The acceptable question is, What do your scientific peers, who view your work with the same intellectual prejudices as you, think of your work?”

Men även utan Weinberg kan man verkligen undra vad nyttan med så kallade “innovationskontor” kommer att vara om de pengar som var tänkta att gå till universitetets ena riktiga kärnverksamhet — forskning — istället delas ut till industrier som misskött sig.

Volvo-pengarna raderade väl förresten slutgiltigt ut möjligheterna till en satsning på MAX IV. I alla fall fullfinansierat, eller halvfinansierat, eller… bidde det en tumme? Vi får se i morgon, men oddsen är ju inte goda. ESS däremot verkar det ju som om de har bestämt sig för fastän ingen knappt vet vad ESS egentligen är för något, hur det skall byggas, vem som skall bygga det, eller vem som skall bära de andra nittio procenten av kostnaderna.

15/10 2008

Elake Måns (s)

Via Neo får jag syn på en kul recension i SvD Kultur av en ny biografi över Gösta Knutsson (skaparen av Pelle Svanslös) i vilken det avslöjas att flera av karaktärerna (Feta Trisse, Gammel-Maja i Domkyrkotornet, Fritz och Frida, Rickard från Rickomberga) hade verkliga förebilder, såväl bland människor som bland katter. Ingen koppling till verklig förebild lanseras dock för Elake Måns, men Neo hittar ett träffande stycke ur boken Trillingarna Svanslös från 1948, där det framgår klart och tydligt att Måns är socialdemokrat eller något liknande:

– Man säger inte hej till en direktör, sa Måns strängt. Man säger goddag eller godmiddag.
– God eftermiddag, sa Bill.
– Man säger god eftermiddag till deriktörn, sa Bull.
– Har du blivit direktör på sista tiden? Undrade Pelle.
– Det är just vad jag har blivit det, sa Måns stolt och svängde på svansen. Direktör och chef för Råttkommissionen.
– Vad är Råttkommissionen för nånting? frågade Pelle och såg lite orolig ut.
– Det är en synnerligen förnämlig inrättning, sa Måns och satte nosen i vädret. Det är jag som har hittat på den, och det är jag som är chef.
– Deriktör, sa Bill.
– För Kommissionsråttan, sa Bull.
– Råttkommissionens uppgift är att få ordnade råttförhållanden här i stan, fortsatte Måns. Därför har det bestämts att alla som fångar en råtta ska anmäla det till kommissionen. Sen bestämmer kommissionen vad som ska göras med råttan.
– Den ska ätas opp, så klart, sa Pelle.
– Så klart och så klart! Måns brusade upp. Det är inte alls så klart att den ska ätas opp. I varje fall är det inte klart vem som ska äta opp den. Kommissionen samlar upp råttorna och fördelar dem efter rättvisa principer.
– Efter vadförnånting? Undrade Pelle.
– Efter prinsessor som piper, sa Bill.
– Så ligger det till, sa Bull.
– Det där låter invecklat, tyckte Pelle.
– Det är utomordentligt klart och lättfattligt, fräste Måns. Och hädanefter blir det stränga straff för den som fångar en råtta utan att anmäla det.
– Det där begriper jag inte, sa Pelle. Om jag fångar en råtta, så är den råttan väl min.
– Det är just vad den inte är, ropade Måns. Alla råttor hör till alla. Från och med nu ska det bli ordning här i stan. Ordning och rättvisa. Och det är inte värt att någon försöker fånga råttor i smyg. Kommissionen har många tjänstemän som har sina ögon öppna…

13/10 2008

Mona Sahlin om Sarah Palin och jämställdhet

Det var tydligen partiledardebatt i helgen någon gång. Och landskamp med Zlatan som kapten. Själv ägnade jag mig nästan uteslutande åt köksgöromål och har ju ingen tv. Men efter vad jag har hört från partiledardebatten och den svenska inrikespolitiska vecka som föregick den verkar jag ju bara få vatten på min kvarn vad gäller socialdemokratin: De har sannolikt valt sin sämsta partiordförande någonsin. Smaka på det här citatet, som enligt uppgift skall komma från Mona Sahlin:

“En röst på McCain är en röst på Sarah Palin. Och det vore illa för jämställdheten.”

Det är så dumt så man undrar om det kanske är smart. Det vill säga att hon menar allvar och tycker — som jag och många med mig — att kompetens, agenda och åsikter alltid är viktigare än “klass”, kön och utseende. Sarah Palin är ju trots allt stockkonservativ och då är man för det mesta per definition en dålig affär för jämställdheten.

Mot detta talar att en sosse aldrig skulle kunna tycka på riktigt att kompetens och valfrihet skall gå före kvotering, det visar ju historien otvetydigt, utom i fall då partiordföranden bestämmer annorlunda. Men nu är det ju partiordföranden som… Nej, det måste helt enkelt vara så att hon har tappat det helt.

Själv är jag ju glad för Sarah Palin eftersom det häringa gastaket bevisligen finns och behöver sprängas. Ett liknande glastak finns i svensk politik — det är liknande för det handlar lika mycket om mentala spärrar och bekvämlighetsignorans — och det är det glastak som behöver sprängas för att folk i allmänhet skall inse att socialdemokraterna egentligen bara lurat oss på konfekten allihop och att de nu till råga på allt valt en inkompetent ordförande som de försöker lura väljarkåren skulle vara en bra statsminister.

11/10 2008

Världens mest uppblåsta?

En så kallad Nobel-vecka senare har världen begåvats med nio nobelpristagare till och som vanligt i vår lätt enfaldiga nyhetsdebatt rör diskussionerna mest om fredspristagaren är värd ett fredspris och vem litteraturpristagaren egentligen är. Det sistnämnda är skojigt eftersom ingen (utom jag) kan erkänna att de aldrig någonsin hört talas om litteraturpristagaren förr. Ingen vill ju vara mindre informerad än Horace Engdahl, det vore ju katastrof! Han representerar ju dessutom en slags snittsvensk på ett helt annat område, nämligen oinformerad och fördomsfull USA-kritik, så han får gärna stå modell för den svenska världsvana småborgerligheten. Fredspriset har visserligen varit ett instrument för uppvispande av vederbörligt och välbehövligt internationellt stöd för aktivister runt om i världen som verkligen behöver det (till exempel Martin Luther King Jr., 1964, Moder Teresa, 1979, Lech Walesa, 1983, Aung San Suu Kyi, 1991, Läkare utan Gränser, 1999) och ibland nästan lika vederbörliga tecken på uppskattning för människor som åstadkommit världsförbättrande saker (till exempel Dag Hammarskjöld, 1961, Nelson Mandela, 1993, Kim Dae-jung, 2002). Förra årets omstöpning av priset till en andra Oscarstatyett för Al Gore (“May I ask you Europeans, are your Norwegians crazy? What does the Nobel Peace Prize have to do with global warming? Did Al forge a truce in the war with the penguins?”) var emellertid bara en gång i raden då norska nobelkommittén ballat ur och förminskat betydelsen av nämnda vederbörliga pristagares insats till förmån för politiskt spektakel.

För att nu erbjuda ett tillägg till detta inlägg som hittills inskränkt sig till en slags diskussion om fredspristagaren är värd ett fredspris och vem litteraturpristagaren egentligen är skall jag kommentera fysik- och kemiprisen. De som alltså vid sidan av fysiologi/medicin är riktiga pris som (är tänkta att) ges som belöning och uppskattning för vetenskapliga bedrifter som “during the preceding year shall have conferred the greatest benefit to mankind” (enligt Alfred Nobels vilja). Utöver att inget av de två kriterierna (senaste året och största nytta för mänskligheten) normalt uppfylls har de vetenskapliga Nobelprisens publicitet och prestige flutit utanför alla breddar, och trots att prissumman är nära tio miljoner kronor per pris är betydelsen av dessa pris groteskt överdrivna. Som Dan Greenberg skriver på sin blogg:

“The case against the scientific Nobels is clear. They’re usually out of touch with the working realities of contemporary science, often arbitrary in their limitation to three awardees, oblivious of important fields of research, and sometimes plain wrong in their assessment of scientific validity.”

Årets fysikpris ges till exempel till upptäckter inom partikelfysiken som gjordes i början av sjuttiotalet och på vilka senare upptäckter (som redan fått egna Nobelpris) till del bygger. Gammalt damm som rörs upp, med andra ord. Och tro mig — just dessa trettiofem år gamla upptäckter är högst diskutabla ur nyttohänseende men samtidigt sammankopplade med den dyraste och mest prestigefyllda fysikdisciplinen någonsin. Inte fan skall man väl behöva bygga tjogvis med miljardmaskiner under flera decennier för att sedan inte få maximal utdelning i form av Nobelpris? I flera decennier framåt?

Årets kemipris verkar vara lite mer in touch med verkligheten. Och proteinet ifråga strukturbestämdes fullständigt 1996. På NSLS i Brookhaven, för att vara noggrann (Ormö et al (1996) “Crystal Structure of the Aequorea victoria Green Fluorescent Protein.” Science 273(5280): 1392-1395).

Sen undrar man såklart om det blir något ekonomipris alls i år. Men med fysiklogiken ovan överförd på ekonomipriset skall det väl snarast delas ut två eller tre, för att de skall vara på den säkra sidan.

5/10 2008

“Okunskapen styr och sprider kvacksalvar- kurer. Skeva perspektiv bygger skeva strukturer.”

“Den kvinnan är ett skämt,” skriver smygsossen Niklas Ekdal på Dagens Dumheters ledarsida idag och avser naturligtvis Sarah Palin som är en sådan nagel i ögat på alla som förespråkar selektiv likabehandling, jämställdhet endast efter åsiktskontroll och solidaritet endast med de med av vänstern godkända omständigheter. Ekdal fortsätter:

“Hon är den första sedan Eisenhower som uttalar kärnvapen ‘nu-cue-lure’ och den första i historien att betrakta USA:s Lappland som världens medelpunkt och politiska föredöme.”

Makalöst intellektuell nivå på ledarsidan hos Sveriges största morgontidning: Vi skall alla stödja Obama och varje amerikan skall rösta på Obama för att han har ett korrekt uttal och tycker illa om Chicago?

—

Nu vet jag inte hur många gånger jag har hört att “republikanerna” röstade ner räddningspaketet i måndags och på det viset var nära att sabba världsekonomin. Röda Nejlikan avslöjar: Demokraterna har egen majoritet i representanthuset.

—

Naturvetarprofessorernas i Lund idé att ställa lite obekväma frågor till universitetsstyrelsen om valet att förorda Per Eriksson i rektorsvalet är en i grunden bra idé men den förlorar all kredibilitet i och med uttalanden som att Pingstkyrkan är “en rätt extrem vetenskapsfientlig rörelse” vilket enligt Sydsvenskan yttrats av Cecilia Hägerhäll, universitetslektor i biokemi.

—

Rubrikens citat är från Svenska Akademiens Okunskap.

2/10 2008

EU-fördraget och skendemokratin

En video dyker upp via HAX som får mig att väcka till liv en av mina favoritdeviser. Den är en favorit just eftersom den representerar ett av väldigt få absoluta värden i samhället och dessutom ger var och en som deltar i nämnda samhälle ett val:

Antingen har man demokrati, eller så har man inte demokrati.

I svensk politik är Margot Wallström, Carl Bildt och Cecilia Malmström de aktiva förespråkarna av den semi-demokrati som anses vara oundgänglig i EU, förmodligen bör hela det övriga politiska Sverige (med undantag från Olly och Miljöfarfar och deras anhängare) räknas till de passiva anhängarna av europeisk semi-demokrati. Argumentet är ju att EU är lätt odemokratiskt och för att råda bot på det skall ett fördrag pressas igenom helt utan riktig folklig förankring. Att politikerna sysslar med sådant är i sig inget konstigt, det sjuka är att vi har politiska system som har tillräckligt svag medbestämmanderätt och skydd av folkopinionen för att tillåta det.

Sen är kanske det värsta att de verkar komma undan med allt förbannat skitsnack. I klippet som är länkat till ovan får Margot Wallström frågan vad Irlands befolkning skall göra för att stoppa Lissabonfördraget nu när ett vanligt nej i en helt regelrätt folkomröstning uppenbarligen inte räcker. Inget svar, inget svar, inget svar i tre minuter. Och sedan ett

“Let’s leave it to the leaders to discuss what to do in a situation like this.”

Grejen är att folk inte vill ha en diskussion. För de tror på ursprungsidén med folkomröstningar: Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Slutdiskuterat.

Margot Wallström vill helt enkelt att fler av hennes kompisar ska få bo i Bryssel och äta gratis mat och vara kompisar med höjdarna i Europas kontinentländer. När de som betalar säger nej, då idiotförklarar hon dem. När väljarna säger nej i folkomröstningar, då skriver man om lite och fattar besluten utan folkomröstningar. Med en desperat lögnares självsvådlighet hävdar de att varje medlemsland själva får bestämma hur de vill ratificera förslaget, men när ett land tar det på allvar och låter det gå till en riktig folkomrösning, då underkänner man det beslutet.

Antingen har man demokrati, eller så har man inte demokrati. Jag skulle önska att Wallström mfl åtminstone var så ärliga så att de erkände vad de håller på med. Alltså inte demokrati.