Jag är marxist och en hel massa andra saker. Eller inte, om jag får bestämma själv.

Knappt har jag avslutat en fjantig debatt i en kommentarstråd för en bloggpost från i juni — avslutat den genom att ignorera det sista inlägget — förrän PJ Anders Linder förser mig med en ytterst passande länk till en artikel av Martin Ågerup i 180grader.dk. Denna artikel handlar om en bok skriven 1973 av Jørgen S. Dich, Den herskende klasse och ger mig precis den ammunition jag behöver.

Den som förstår danska uppmanas att läsa originaltexten och gärna granska min mycket förkortade, sammanfattande översättning.

Huvuddragen i det som skrivs är att en ny härskande klass av statstjänstemän utnyttjar arbetarna mer än kapitalisterna och bygger sig en tankehegemoni som försätter befolkningen i ett konstant tillstånd av otillfredsställelse vilket förenklar den härskande klassens oinskränkta pådyvlande av sina tjänster på befolkningen. Följden är enkel: kostnaderna blir till slut större än vinsterna. Var nu denne Jørgen Dich “borgerlig”? Nej. Han skriver explicit i sin bok att han inte tror på kapitalismen. Han är för generell fördelningspolitik såsom folkpension och progressiva skatter. Men han är en ilsken motståndare till det växande antal gratistjänster som erbjuds borgarna, skattefinansierade och levererade av det offentliga, och förespråkar därför istället avgifter på en mängd områden som till exempel utbildning och sjukvård, för att undvika överutnyttjande.

Det finns väl ingen naturlag, undrar Ågerup retoriskt, som säger att man som vänsterorienterad ska förespråka att skatterna från låginkomsttagare skall finansiera gratistjänster åt höginkomsttagarna? Dichs bok representerar något som idag är totalt frånvarande på den politiska vänsterkanten: kritik av den offentliga sektorn.

Utan att ha läst boken utan bara Ågerups artikel måste jag säga att jag inte bara känner väl igen mycket av det som presenteras som Jørgen Dich’s analys. Jag har alltid ifrågasatt att höginkomsttagare får barnbidrag och att det finns moms på livsmedel. Jag förstår inte varför inte förmögna kan få betala för sjukvård på privata inrättningar så att de allmänna sjukhusen kan ta hand om de som inte har råd. Jag undrar varför studentbostadsmarknaden i Lund och på många andra ställen i praktiken är monopoliserad och de ‘marknadsmässiga’ hyror studenter betalar subventioneras av bostadsbidrag.

Vem förtrycker låginkomsttagaren i Sverige idag? Kapitalisterna som anställer? Möjligen i vissa fall. Men framförallt staten, som med sina skatter på allt inklusive sådant låginkomsttagare konsumerar mycket av omfördelar åt fel håll och med sina regler och förbud hindrar folk från att njuta lite av sina liv. Vem tror ni lider mest av höga momssatser? Ja, det är i alla fall inte de som tjänar så mycket pengar att de har råd att köpa hur mycket de vill av vad de vill ändå. Vem tror ni lider mest av regler och förbud? Ja, det är i alla fall inte de som tjänar så mycket att de har råd att emigrera till ett mindre reglerat land eller åtminstone åka dit på semester precis när de vill.

Marx uppmanade de förtryckta samhällsklasserna att resa sig mot sina förtryckare. Vad är orsaken till att jag — som ständigt uppmanar till samma sak om än i andra ordalag — inte kallar mig marxist? Helt enkelt för att vänstern blir vansinniga då. Vänsterns anser sig ha tolkningsföreträde och trots att de i Sverige idag röstar på ett parti vars ordförande har en årslön på 1512000 kr (för att nämna något) kör de fortfarande med sin unkna och onyanserade klass-retorik. Jag talar om inkomsskillnader och hur staten faktiskt förtrycker många som har det svårt.

Nej, jag är inte “marxist”. Annat än i just den nyss nämnda bemärkelsen. Men det anser jag inte är tillräckligt för att lägga en hel “-ism” på min tankevärld. Och jag har ju säkert gjort något någongång som skulle kunna kallas “borgerligt” (till exempel läsa tidningarna jag länkar till i första stycket) men det är inte tillräckligt för att jag skall vara “borgerlig”. Jag kallar mig visserligen “liberal”, men det gör enligt uppgift Jan Björklund också och vi har inte mycket gemensamt. Jag är “libertarian” för jag sätter alltid individens frihet främst. Det betyder inte att jag alltid vill avskaffa offentliga skolväsenden, som någon föreslog i en kommentar någonstans.

Jag förespråkar nyanser. Det saknar vänstern oftast.