Higgs-nedräkningen och acceleratorimperativet

Vissa partikelfysiker tror att 2008 kommer att kommas ihåg som året då standardmodellen fullbordades experimentellt. Det gäller för fundamental fysik, speciellt partikelfysik, att teoretiska förutspåelser skall bekräftas experimentellt för att godtas och inkorporeras i kanon, alternativt — som under novemberrevolutionens efterdyningar att experimentella resultat tvingar teoretikerna till nya modellbyggen, såsom det nu rådande.

Det mest intressanta med att the Large Hadron collider börjar kollidera 14 TeV-protonskurar om tio dagar är enligt mitt förmenande inte att den sista pusselbiten i standardmodellen kommer att eller inte kommer att läggas på plats med dess experimentella resultat utan de forskningspolitiska och vetenskapssociologiska dimensionerna av händelsen. MIn avhandling handlar visserligen om något ännu mera intressant i forskningspolitiskt och vetenskapssociologiskt hänseende men inget av det jag skriver om har egentligen någon mening eller betydelse utan nittonhundratalets mest spektakulära vetenskapliga utveckling, högenergifysiken. Jag kan nog lova att det inte får plats så mycket av det i avhandlingen, men låt mig återkomma om det när den är färdig, dvs om något år.

Jag har skrivit förr om Higgsbosonen och standardmodellen och LHC, och min gode vän och numera Dr i partikelfysik Magnus kommenterade då att inget de tre alternativen som finns för resultat från ATLAS-detektorn egentligen innebär att standardmodellen måste förkastas. Alternativ ett är att en Higgspartikel hittas. Då bekräftas standardmodellen så som det ser ut idag. Alternativ två är att flera Higgspartiklar (eller för att vara korrekt, flera partiklar som uppfyller samma syfte och funktion som Higgspartikeln) hittas, och då gäller ju standardmodellen om än i något modifierad form, och det ger dessutom en hint om att det finns fysik utöver standardmodellen. Alternativ tre är att ingen Higgs-partikel hittas. Magnus menar då att standardmodellen fortsätter gälla men att det visar att det finns mer fysik utöver den. Det är sannolikt. Den tolkning jag som fysiksociolog gör är att utebliven Higgs på CERN gör att ILC kommer ett steg närmare verkligheten. Om politiken tillåter det. Kanske, kanske säger någon politiker ifrån och tvingar partikelfysikerna att lugna sig och hitta ett billigare alternativ. Och då tar det väl något årtionde och så är man igång igen.

Det finns egentligen bara en vetenskapshistorisk och fysiksociologisk slutsats, och den är så klassisk att fler än jag borde hjälpa till med att kanonisera den som acceleratorimperativet. Jag har svårt att se annat än att fysikerna på ett eller annat sätt tvingar sina politiker att betala för vad de än vill ha. Skillnaden mot sextiotalet är att man är lite försiktigare nu, från båda håll (och SSC-fiaskot är främsta orsaken till det). Fysikerna arbetar lite mer och noggrannare på sina acceleratorprojekt och politikerna är lite mindre villiga att ösa pengar över dem. Men i slutändan byggs de i alla fall.

Fortsättning följer.

(Klicka gärna på bilden ovan, så får du se en ganska högupplöst version som är väldigt fin.)