29/8 2008

Change we can believe in?

Säga vad man vill om John McCain — jag hade sannolikt inte röstat på honom om jag fått tillfälle — men det är bättre att säga vad man vill om Barack Obama, för om honom finns mycket att säga. Själv är han helt och hållet inne på trash McCain-spåret och undviker skickligt i sitt installationstal att tala om vad han själv står för. Inrikespolitiskt, visst. Slut på skattesänkningar för höginkomsttagare (och faktiskt ett löfte om skattesänkningar för 95% av alla “arbetande familjer”. Hoppsan!) Förnyelsebar energy och slut på oljeberoendet. Skola och utbildning. Sjukförsäkring. Lite tjat om att han “stod upp mot” Irakkriget. (Jag fortsätter hävda att ingen vet hur han skulle röstat om han varit tvungen, dvs om han varit senator 2003.) Han nämner kriget mot terrorismen och han nämner Georgien och han säger att han vill dra sig ur Irak. Men inget konkret utom kritik mot Bush och McCain. Han sammanfattar det rätt bra själv faktiskt:

“If you don’t have a record to run on, then you paint your opponent as someone people should run from”

Inte bara för att jag är Hillary-supporter utan också för att jag — i likhet med vad alla andra påstår sig — inser allvaret med detta amerikanska presidentval som kommer att bryta en åtta års katastrof. Inte minst utrikespolitiskt är det fantastiskt viktigt vem som installeras den 21 januari. Men de här två kandidaterna är verkligen inte bra.

John McCain är en förhållandevis mycket bra republikan, men han är republikan och de har ju som bekant den mycket fula ovanan att vara smörgåsbordslibertarianer som gärna bestämmer över folk i moralfrågor men inte tar moraliskt ansvar för folk. Liksom tvärtom mot min egen libertarianska idé. John McCain är ju en sådan. Det spelar ingen roll att han är frihandelsförespråkare, för han är pro-life och en hel massa annat republikanskt.

Barack Obama är en förhållandevis mycket dålig demokrat, så fast han är demokrat så är han dålig. Det vill säga han har inte skinn på näsan nog att ta tag i saker på riktigt. Barack Obama har ingen utrikespolitik utan bara utrikesretorik. Republikanerna i Washington är tillräckligt ondskefulla för att sätta käppar i hjulet (till exempel återta Vita Huset om fyra år med en riktigt djävlig kandidat) för varje demokrat som är lite svag. Då riskerar det att bli rabiat-demokrat-politik med högt skatteuttag och missriktat public school-kramande. Det spelar ingen roll att han är pro-choice, för han är frihandelsmotståndare!

Nej, vi skulle behövt Bill Clinton. När vi nu av konstitutionella skäl inte kunde få det fanns möjligheten att få något mycket snarlikt, fast coolare (för att det är en hon) och utan problem att hålla händerna borta från praktikanter. Det sumpade de och trots att 18 miljoner demokrater röstade på Hillary i primärvalen blev hon inte ens vicepresidentkandidat.

Trösten är å andra sidan inte så klen som den verkar: Vi är snart av med Bush.