21/8 2008

Nezapomeňte Pražské jaro

Av alla 68-händelser som man minns nu fyrtio år senare, finns en som jag har en personlig relation till (på flera plan). Den hände i Tjeckoslovakien och den hände hela 1968, åtminstone brukar man räkna från 5 januari då Alexander Dubček blev partiets generalsekreterare, fram till idag, 21 augusti, för 40 år sedan.

Morden på Martin Luther King, Jr. och Robert Kennedy. Tet-offensiven och My Lai-massakern. Protesterna i Warzawa och Paris. Nixons valseger. Och så vår egen patetiska kårhusockupation i Stockholm som det har varit så mycket snack om. Men Pragvåren och den följande invasionen är för mig en starkare händelse inte bara av familjeskäl utan också för att det i all sin känslomässiga ideologiska styrka också har en väldigt verklig dimension. Jag tänker inte på Georgien och inte på någon rysk björn, för jag tycker nog att världen har ändrats markant trots att maktspråket påminner om vartannat. Nej, jag tänker på vad som faktiskt hände 1968. Alexander Dubček tänkte inte införa marknadsekonomi och flerpartisystem. Men han lättade på censuren, stärkte yttrandefriheten och släppte på reserestriktionerna. Såklart att Sovjet och lydstaterna inte kunde acceptera det, de hade ju nyligen investerat i en “antifascistisk skyddsmur” i Berlin för att hindra sin befolkning att ge sig av. Idag för fyrtio år sedan tog det slut. Kommunismen så som den oundvikligen gestaltar sig om den på allvar omsätts i praktiken är inte förhandlingsbar. Om tidningarna får skriva vad de vill och om folk tillåts säga vad de vill på vilka möten de vill och resa vart de vill kommer de att vilja ha persikor i affärerna, köra SUV och läsa The American Spectator. Folk som Dubček och Brezhnev är inte dumma utan förstår sådant här. Precis som Kim Jong Il och Fidel Castro. (Allra smartast kanske Deng Xiaoping, Jiang Zemin och Hu Jintao som låter folk äta persikor och köra SUV men inte läsa The American Spectator, men det är ju verkligen en annan historia.) Om Dubčeks reformer fått fortgå hade Tjeckoslovakien med stor sannolikhet haft allmänna och fria val i mitten av sjuttiotalet.

Att jämföra den sovjetiska aggressionen i Georgien 2008 med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är att trivialisera, även om båda händelserna är tydliga uttryck för ryskt maktspråk. Skillnaden är snarast ideologisk. Brezhnev var förutom sovjetiskt världsherravälde ute efter att tvinga de tjeckiska och slovakiska folken till lydnad under ett perverst planekonomiskt förtryck. Det argumenteras ibland för att kärnan av socialismen, till och med den socialism som slog ihjäl hela folkgrupper i Östra Hemisfären under andra halvan av 1900-talet, skulle kunna kombineras med vissa friheter och bli vad Dubček själv kallade “socialism med ett mänskligt ansikte.” Bara passiviserade svenska kollektivister som fått svenska barnbidrag och gått i den svenska skolan kan komma på något så dumt. Socialism i teorin är väldigt fina grejer. I praktiken handlar det om makt och förtryck, för det är i slutändan det enda sättet att upprätthålla socialismen. Försöker man lätta lite på den kommer folk snart med sina krav om persikor, SUV och The American Spectator. Och sen är det kört. Pressfrihet, marknadsekonomi och näringsfrihet, fria val, rörelsefrihet. Det är vad som kommer att följa.

Vissa som fick uppleva det förstod det lyckligtvis redan då. Som till exempel Jan-Olof Asp som skriver för Helsingborgs Dagblad:

Det blev ett hemskt uppvaknande. Många kamrater grät öppet, Tjeckoslovakien var så nära, man led med dem som åter låstes in. Vi fick det nu svart på vitt: individen var inget värd, enbart ideologin och makten.

Andra som var med har fortfarande inte förstått det, och lite vanhedrande är det allt att det är just de som kallas för ‘68:orna’.