Pengar är allt.

Är det måhända höst på gång? Nja, att temperaturen idag är nere på 18° tar jag inte som intäkt för att hösten är här, snarare att väldigt höstliga saker och ting har börjar dyka upp eller närma sig. Vi emotser inte utan viss spänning en forskningspolitisk proposition från regeringen i höst och för att gå rakt på sak är det ju helt givet egentligen att denna propp tillsammans med budgetproppen i oktober kommer att ge besked om vissa satsningar som jag har viss akademisk närhet till. Man kan verkligen fråga sig om projekt som MAX IV klarar att överleva mycket längre om inte regeringen snart talar om hur den tänkt göra. ESS-projektet är en lite annan femma, för där har regeringen på sätt och vis målat in sig i ett hörn och nu går det inte att backa. Vill regeringen ha ESS till Sverige och Lund måste de helt enkelt kontinuerligt höja insatserna för att visa att de menar allvar — och skulle de mot förmodan inte mena allvar har de nog förbrukat det mesta förtroendet ifråga om internationella forskninsgssatsningar. Där är väl i och för sig minnet kort, så det kanske inte gör något. Men med MAX IV är det värre. Pengarna måste upp på bordet, men samtidigt måste det hela tänkas igenom noggrannt.

På DN propaganda häromdagen skrev de däringa folkpartisterna som påstår sig chefa för svensk forskningspolitik om höstens proposition, och rubriken berättade att “Alliansens dyraste reform blir satsning på forskning.” Nu skall man givetvis inte ta sådana rubriker bokstavligt för (A) det är inte fråga om Alliansens dyraste reform utan kanske möjligen den dyraste i höst och (B) längst ner i artikeln blir det uppenbart att det är Björklund och Leijonborg som vill detta, fomuleringarna är att forskningspropositionen “måste” bli mycket dyrare än de sossarna levererade under tolv år och att satsningen “måste bli” den största utgiftsreformen från regeringen i höst. Följaktligen påpekar Kåre Bremer rappt redan samma dag på sin blogg att det “hade ju varit ännu bättre om artikeln också varit undertecknad av statsministern och finansministern” och att vi inget vet säkert innan höstens budgetproposition ligger på bordet. Så sant. Nu ska jag inte kommentera herrarna Björklunds och Leijonborgs artikel mera än med påpekandet att den naturligtvis inte innehöll något konkret alls.

Kåre Bremers övriga kommentarer är lika förutsägbara och handlar om stärkning av fakultetsmedlen. Liksom DN’s huvudledare idag, som snappat upp och slår mynt av att stora delar av forskarsamhället nu är fullständigt utleda på anslagsforskningen; att de får inbringa mellan 50% och 100% av medlen till sin egen forskning innebär att alltför mycket av deras tid går åt till att skriva ansökningar. Hur många forskare har jag inte själv mött som mot bakgrund av detta riktar skarp kritik mot allt och alla ovanför dem i beslutsprocesserna — från universitetens strategiplaner som bara innehåller snömos till råd och regering som inte förstår att de i konkurrensens namn håller på att avskaffa den fria universitetsforskningen. Ibland är det givetvis överord, men sådana borde å andra sidan den genomsnittlige Röda Nejlikan-läsaren vara van vid nu, och dessutom refererar jag denna gång bara till vad andra sagt.

Ett problem som finns i Sverige och som jag kommer att behandla ganska noggrannt i min avhandling är den splittring och brist på koherens i svensk forskningspolitik som ofta leder till att den ena handen visserligen vet vad den andra gör men fullständigt struntar i det. Om man ser till historien och gör en enkel kartläggning av det svenska forskningspolitiska finansieringssystemet ser man detta tydligt. I princip finansierar man i Sverige dyra satsningar på infrastruktur och institutionella konstruktioner utan att ha garantier för att det finns pengar till forskare som vill använda grejerna. Ingenting tyder på att man skulle resonera annorlunda nu med MAX IV (eller för den delen ESS även om det är en helt annan sak). Således kan vi, om det går vägen med denna fjärde MAX-accelerator, mycket väl finna en eller annan miljard öronmärkta kronor i forskningsproppen och höstbudgeten till MAX IV. Snillena nere på MAX-lab sätter antagligen igång och räknar på magneter redan dagen efter. Grävskoporna sätts kanske i marken i mars. Men ingen har lämnat några som helst garantier om finansiering av experimentutrustning. Eller för den delen var ett växande svenskt användarsamhälle skall hitta stålarna för att utnyttja denna fantastiska forskningsfacilitet. Inte så att det inte finns användare, men jag antar att regeringen inte bygget ett miljardlabb för tyskar och finnar att använda gratis?

Mer om detta, som sagt var, i min avhandling som kanske blir färdig snart. (Inte väldigt snart. Snarare hyfsat snart eller inte så o-snart.) Vi kan ju för närvarande nöja oss med att konstatera att trots att DN hävdar motsatsen är pengar faktiskt nästan allt när det kommer till modern naturvetenskaplig forskning. Fråga töserna och grabbarna på Stanford. Eller Dan Greenberg. Eftersom detta inte är min avhandling kan jag inte låta bli att slänga ur mig en annan slutpoäng: Är det inte märkligt att ett högskattesamhälle som Sverige, som vill vara en kunskapsnation och som påstår sig vara modernt och i takt med tiden, inte kan lägga rejält med pengar på bordet för att satsa på forskning som det finns enorm potential för och som med rätt finansiering och medveten satsning skulle kunna bli världsledande på riktigt och inte bara i den fantasivärld herrarna Björklund och Leijonborg på DN debatt ger uttryck för att leva i?