30/8 2008

Higgs-nedräkningen och acceleratorimperativet

Vissa partikelfysiker tror att 2008 kommer att kommas ihåg som året då standardmodellen fullbordades experimentellt. Det gäller för fundamental fysik, speciellt partikelfysik, att teoretiska förutspåelser skall bekräftas experimentellt för att godtas och inkorporeras i kanon, alternativt — som under novemberrevolutionens efterdyningar att experimentella resultat tvingar teoretikerna till nya modellbyggen, såsom det nu rådande.

Det mest intressanta med att the Large Hadron collider börjar kollidera 14 TeV-protonskurar om tio dagar är enligt mitt förmenande inte att den sista pusselbiten i standardmodellen kommer att eller inte kommer att läggas på plats med dess experimentella resultat utan de forskningspolitiska och vetenskapssociologiska dimensionerna av händelsen. MIn avhandling handlar visserligen om något ännu mera intressant i forskningspolitiskt och vetenskapssociologiskt hänseende men inget av det jag skriver om har egentligen någon mening eller betydelse utan nittonhundratalets mest spektakulära vetenskapliga utveckling, högenergifysiken. Jag kan nog lova att det inte får plats så mycket av det i avhandlingen, men låt mig återkomma om det när den är färdig, dvs om något år.

Jag har skrivit förr om Higgsbosonen och standardmodellen och LHC, och min gode vän och numera Dr i partikelfysik Magnus kommenterade då att inget de tre alternativen som finns för resultat från ATLAS-detektorn egentligen innebär att standardmodellen måste förkastas. Alternativ ett är att en Higgspartikel hittas. Då bekräftas standardmodellen så som det ser ut idag. Alternativ två är att flera Higgspartiklar (eller för att vara korrekt, flera partiklar som uppfyller samma syfte och funktion som Higgspartikeln) hittas, och då gäller ju standardmodellen om än i något modifierad form, och det ger dessutom en hint om att det finns fysik utöver standardmodellen. Alternativ tre är att ingen Higgs-partikel hittas. Magnus menar då att standardmodellen fortsätter gälla men att det visar att det finns mer fysik utöver den. Det är sannolikt. Den tolkning jag som fysiksociolog gör är att utebliven Higgs på CERN gör att ILC kommer ett steg närmare verkligheten. Om politiken tillåter det. Kanske, kanske säger någon politiker ifrån och tvingar partikelfysikerna att lugna sig och hitta ett billigare alternativ. Och då tar det väl något årtionde och så är man igång igen.

Det finns egentligen bara en vetenskapshistorisk och fysiksociologisk slutsats, och den är så klassisk att fler än jag borde hjälpa till med att kanonisera den som acceleratorimperativet. Jag har svårt att se annat än att fysikerna på ett eller annat sätt tvingar sina politiker att betala för vad de än vill ha. Skillnaden mot sextiotalet är att man är lite försiktigare nu, från båda håll (och SSC-fiaskot är främsta orsaken till det). Fysikerna arbetar lite mer och noggrannare på sina acceleratorprojekt och politikerna är lite mindre villiga att ösa pengar över dem. Men i slutändan byggs de i alla fall.

Fortsättning följer.

(Klicka gärna på bilden ovan, så får du se en ganska högupplöst version som är väldigt fin.)

29/8 2008

Change we can believe in?

Säga vad man vill om John McCain — jag hade sannolikt inte röstat på honom om jag fått tillfälle — men det är bättre att säga vad man vill om Barack Obama, för om honom finns mycket att säga. Själv är han helt och hållet inne på trash McCain-spåret och undviker skickligt i sitt installationstal att tala om vad han själv står för. Inrikespolitiskt, visst. Slut på skattesänkningar för höginkomsttagare (och faktiskt ett löfte om skattesänkningar för 95% av alla “arbetande familjer”. Hoppsan!) Förnyelsebar energy och slut på oljeberoendet. Skola och utbildning. Sjukförsäkring. Lite tjat om att han “stod upp mot” Irakkriget. (Jag fortsätter hävda att ingen vet hur han skulle röstat om han varit tvungen, dvs om han varit senator 2003.) Han nämner kriget mot terrorismen och han nämner Georgien och han säger att han vill dra sig ur Irak. Men inget konkret utom kritik mot Bush och McCain. Han sammanfattar det rätt bra själv faktiskt:

“If you don’t have a record to run on, then you paint your opponent as someone people should run from”

Inte bara för att jag är Hillary-supporter utan också för att jag — i likhet med vad alla andra påstår sig — inser allvaret med detta amerikanska presidentval som kommer att bryta en åtta års katastrof. Inte minst utrikespolitiskt är det fantastiskt viktigt vem som installeras den 21 januari. Men de här två kandidaterna är verkligen inte bra.

John McCain är en förhållandevis mycket bra republikan, men han är republikan och de har ju som bekant den mycket fula ovanan att vara smörgåsbordslibertarianer som gärna bestämmer över folk i moralfrågor men inte tar moraliskt ansvar för folk. Liksom tvärtom mot min egen libertarianska idé. John McCain är ju en sådan. Det spelar ingen roll att han är frihandelsförespråkare, för han är pro-life och en hel massa annat republikanskt.

Barack Obama är en förhållandevis mycket dålig demokrat, så fast han är demokrat så är han dålig. Det vill säga han har inte skinn på näsan nog att ta tag i saker på riktigt. Barack Obama har ingen utrikespolitik utan bara utrikesretorik. Republikanerna i Washington är tillräckligt ondskefulla för att sätta käppar i hjulet (till exempel återta Vita Huset om fyra år med en riktigt djävlig kandidat) för varje demokrat som är lite svag. Då riskerar det att bli rabiat-demokrat-politik med högt skatteuttag och missriktat public school-kramande. Det spelar ingen roll att han är pro-choice, för han är frihandelsmotståndare!

Nej, vi skulle behövt Bill Clinton. När vi nu av konstitutionella skäl inte kunde få det fanns möjligheten att få något mycket snarlikt, fast coolare (för att det är en hon) och utan problem att hålla händerna borta från praktikanter. Det sumpade de och trots att 18 miljoner demokrater röstade på Hillary i primärvalen blev hon inte ens vicepresidentkandidat.

Trösten är å andra sidan inte så klen som den verkar: Vi är snart av med Bush.

28/8 2008

45 år senare är USA och Europa fortfarande ett White Supremacy Society.

Video och text.

27/8 2008

Ingen kontakt med verkligheten whatsoever

Om EU-fördraget och Irland, yttrat av Irlands EU-minister angående situationen efter Irlands nej:

“Min personliga åsikt är att en [ny] omröstning är rätt reaktion på det läge vi nu är i”

Om att turistresandet sabbar miljön och exploaterar lokalbefolkningen, skrivet på DN Kultur (var annars?) av Kajsa Ekis Ekman:

“Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!”

Om hur man skall stävja överservering på krogen, från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälles Almedals-seminarium, återgivet hos Magnus Linton:

“… blåskontroll vid köp av varje alkoholhaltigt glas på restaurang.”

21/8 2008

Nezapomeňte Pražské jaro

Av alla 68-händelser som man minns nu fyrtio år senare, finns en som jag har en personlig relation till (på flera plan). Den hände i Tjeckoslovakien och den hände hela 1968, åtminstone brukar man räkna från 5 januari då Alexander Dubček blev partiets generalsekreterare, fram till idag, 21 augusti, för 40 år sedan.

Morden på Martin Luther King, Jr. och Robert Kennedy. Tet-offensiven och My Lai-massakern. Protesterna i Warzawa och Paris. Nixons valseger. Och så vår egen patetiska kårhusockupation i Stockholm som det har varit så mycket snack om. Men Pragvåren och den följande invasionen är för mig en starkare händelse inte bara av familjeskäl utan också för att det i all sin känslomässiga ideologiska styrka också har en väldigt verklig dimension. Jag tänker inte på Georgien och inte på någon rysk björn, för jag tycker nog att världen har ändrats markant trots att maktspråket påminner om vartannat. Nej, jag tänker på vad som faktiskt hände 1968. Alexander Dubček tänkte inte införa marknadsekonomi och flerpartisystem. Men han lättade på censuren, stärkte yttrandefriheten och släppte på reserestriktionerna. Såklart att Sovjet och lydstaterna inte kunde acceptera det, de hade ju nyligen investerat i en “antifascistisk skyddsmur” i Berlin för att hindra sin befolkning att ge sig av. Idag för fyrtio år sedan tog det slut. Kommunismen så som den oundvikligen gestaltar sig om den på allvar omsätts i praktiken är inte förhandlingsbar. Om tidningarna får skriva vad de vill och om folk tillåts säga vad de vill på vilka möten de vill och resa vart de vill kommer de att vilja ha persikor i affärerna, köra SUV och läsa The American Spectator. Folk som Dubček och Brezhnev är inte dumma utan förstår sådant här. Precis som Kim Jong Il och Fidel Castro. (Allra smartast kanske Deng Xiaoping, Jiang Zemin och Hu Jintao som låter folk äta persikor och köra SUV men inte läsa The American Spectator, men det är ju verkligen en annan historia.) Om Dubčeks reformer fått fortgå hade Tjeckoslovakien med stor sannolikhet haft allmänna och fria val i mitten av sjuttiotalet.

Att jämföra den sovjetiska aggressionen i Georgien 2008 med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är att trivialisera, även om båda händelserna är tydliga uttryck för ryskt maktspråk. Skillnaden är snarast ideologisk. Brezhnev var förutom sovjetiskt världsherravälde ute efter att tvinga de tjeckiska och slovakiska folken till lydnad under ett perverst planekonomiskt förtryck. Det argumenteras ibland för att kärnan av socialismen, till och med den socialism som slog ihjäl hela folkgrupper i Östra Hemisfären under andra halvan av 1900-talet, skulle kunna kombineras med vissa friheter och bli vad Dubček själv kallade “socialism med ett mänskligt ansikte.” Bara passiviserade svenska kollektivister som fått svenska barnbidrag och gått i den svenska skolan kan komma på något så dumt. Socialism i teorin är väldigt fina grejer. I praktiken handlar det om makt och förtryck, för det är i slutändan det enda sättet att upprätthålla socialismen. Försöker man lätta lite på den kommer folk snart med sina krav om persikor, SUV och The American Spectator. Och sen är det kört. Pressfrihet, marknadsekonomi och näringsfrihet, fria val, rörelsefrihet. Det är vad som kommer att följa.

Vissa som fick uppleva det förstod det lyckligtvis redan då. Som till exempel Jan-Olof Asp som skriver för Helsingborgs Dagblad:

Det blev ett hemskt uppvaknande. Många kamrater grät öppet, Tjeckoslovakien var så nära, man led med dem som åter låstes in. Vi fick det nu svart på vitt: individen var inget värd, enbart ideologin och makten.

Andra som var med har fortfarande inte förstått det, och lite vanhedrande är det allt att det är just de som kallas för ‘68:orna’.

19/8 2008

Ut med SJ — in med DB!

SJ mister sitt monopol 2010. Om jag fick bestämma skulle SJ mist sitt existensberättigande någon gång kring 1997. Men jag tillhör ju den i Sverige sällsynta skaran människor som helst vill att serviceverksamheter levererar en god service och om de inte gör det försvinner ut i den olönsamma periferin. Den mekanismen fungerar ganska bra när fri konkurrens råder, men fri konkurrens råder inte på någon marknad i Sverige. Sen är det ju givetvis synnerligen problematiskt att SJ är statligt och att det är lite klyddigt — för att uttrycka sig milt — att ha fri konkurrens på fasta järnvägsnät. Märkligt dock att SJ aldrig liksom blir bättre.

Visste ni att det finns folk som arbetar på SJ:s telefonförsäljning som inte tror att det går tåg mellan Berlin och Prag? “Nej, det går nog inte” var det fösta svaret jag fick förra året när jag ville boka en sådan biljett. Om jag fick gissa har det gått ungefär ett tåg i timmen mellan Berlin och Prag de senaste 150 åren, möjligen med undantag för de första åren efter världskrigen. I somras ville jag bland annat av denna orsak inte tala med telefonförsäljningen utan promenerade bort till stationen för att köpa biljetterna för Tyskland-Tjeckien-resan och fick vänta ungefär en timme och sen gjorde försäljerskan inte mindre än tre fel som jag upptäckte genom att noggrannt granska biljetterna. Det sista felet, som jag upptäckte när jag redan gått från stationen, hade gjort färdbiljetterna mellan just Berlin och Prag ogiltiga. Skulle varit en rolig upplevelse, alltså. Dessförinnan hade hon gett mig ett bra och billigt pris på hela paketet som visade sig inte stämma när jag tittade efter lite noggrannt. Då fick jag betala mer. Trots att hon upprepat priset flera gånger och dessutom blivit irriterad för att jag frågade så mycket.

SJ påstår på sin hemsida att punktligheten för samtliga tåg ligger kring 90% (siffran är från 2005). Märkligt då att jag alltid åker med de andra 10 procenten. Visst, tittar man noga på sträckan Malmö-Stockholm är den ju betydligt sämre. Är det en lagom nivå för en statlig verksamhet att leverera på?

Detta hittade jag på Wikipedia. Det är så dumt så jag hade glömt det: “SJ har en resegaranti, att när tågen kommer för sent får man pengarna tillbaka. Detta går dock inte använda till att köpa en ny biljett på Internet, utan bara i butikerna och per telefon, där priserna är högre.”

Men nu mister alltså SJ monopolet. Kanske, kanske kan Deutsche Bahn göra slag i saken och starta en direktlinje mellan Hamburg och Stockholm (Pinsamt att det inte finns redan, men så är det ju med monopol). Vilken fröjd det skulle vara att åka Deutsche Bahn mellan Lund och Stockholm!

11/8 2008

Sent skall syndaren avgå

En kort kommentar bara. SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid avgår. Motiveringen lyder:

Alla medier, inte bara Svenska Dagbladet, befinner sig i en ny definitionsfas där man måste fråga sig vad vi ska ha tidningar och tv-program till. Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen.

Sen skall syndaren avgå, säger jag. Extra ironiskt är att detta citat publiceras i DN.

8/8 2008

080808: Vilken djävla smäll!

Det är den 8 augusti 2008, och oavsett om man skriver datum på europeiskt eller amerikanskt sätt blir det 080808. Många gifter sig tydligen idag och en kompis till mig öppnade en Löplabbet-butik i Malmö klockan 08:08 i morse. Fyndigt. Kostar alla skor åtta spänn? Snarare 808 kan man tänka.

Världen är ju en smula galen idag. OS-invigningen i Peking verkar ju ha varit helt vulgär (jag tittade lite i eftermiddags). För varje gång ett nytt OS invigs får jag känslan att de går längre och längre från vad de där arrangemangen egentligen handlar om, alltså idrott. Ryssland och Georgien är i krig. När Vaclav Havel och Desmond Tutu skriver en känsloladdad debattartikel om OS och mänskliga rättigheter finner SvD de märkligaste karikatyr-liknande bilderna man kan tänka sig att illustrera den svenska översättningen med (se ovan). Och när ett tåg kraschar i Tjeckien och sju personer dör utropar en svensk som var med men överlevde till TT på telefon:

Vilken djävla smäll!

6/8 2008

Vem står på tur att kläs av?

För den som inte snappat upp det än: Johan Norberg och Boris Benulic — som förtjänstfullt klätt av Naomi Klein i sitt svar på den tragiska tegelstenen Chockdoktrinen — har utmanat sju journalister (Ann Charlott Altstadt, Aftonbladet, Jan Arnald, Ulrika Kärnborg, Sverker Lenas och Stefan Jonsson, DN, Katrine Kielos, Expressen samt Per Wirtén, Arena) på debatt om boken Chockdoktrinen. Dessa sju har enligt Norberg och Benulic skrivit gillande och okritiskt om Kleins bok och de har allstå utmanats på debatt om innehållet. Dels idag i Studio Ett. Ingen ställde upp. Dels på bokmässan. Det skulle kunna bli hur kul som helst. Och vilken djävla rävsax de sitter i! Om någon av dem ställer upp kommer den/de att tappa ansiktet utan dess like. I synnerhet Ulrika Kärnborg som innan hon ger sig in i någon debatt alls borde läsa min lista med Nobelpristagare som faktiskt verkat med direkt stöd av diktatorer. Om de inte ställer upp kommer de visserligen att befästa gammalmedias grepp om vissa delar av samhället, för det är bara gammelmedia som kan tiga ihjäl en sådan här sak och fortfarande ha sina läsare kvar. Och i mina ögon kan dessa Naomi Kleins hovnarrar inte sjunka lägre, så det har ganska liten betydelse för mig om de vägrar ställa upp. Mattias Svensson skulle förvisso vara härlig att se i kycklingdräkt på Bok- och bibliotek i Göteborg. Nästan så man skulle åka dit bara för det.

Tidigare poster om Naomi Kleins Chockdoktrinen och relaterat: här, här och här.

Och om någon undrar: Ja, jag har läst den.

5/8 2008

Pengar är allt.

Är det måhända höst på gång? Nja, att temperaturen idag är nere på 18° tar jag inte som intäkt för att hösten är här, snarare att väldigt höstliga saker och ting har börjar dyka upp eller närma sig. Vi emotser inte utan viss spänning en forskningspolitisk proposition från regeringen i höst och för att gå rakt på sak är det ju helt givet egentligen att denna propp tillsammans med budgetproppen i oktober kommer att ge besked om vissa satsningar som jag har viss akademisk närhet till. Man kan verkligen fråga sig om projekt som MAX IV klarar att överleva mycket längre om inte regeringen snart talar om hur den tänkt göra. ESS-projektet är en lite annan femma, för där har regeringen på sätt och vis målat in sig i ett hörn och nu går det inte att backa. Vill regeringen ha ESS till Sverige och Lund måste de helt enkelt kontinuerligt höja insatserna för att visa att de menar allvar — och skulle de mot förmodan inte mena allvar har de nog förbrukat det mesta förtroendet ifråga om internationella forskninsgssatsningar. Där är väl i och för sig minnet kort, så det kanske inte gör något. Men med MAX IV är det värre. Pengarna måste upp på bordet, men samtidigt måste det hela tänkas igenom noggrannt.

På DN propaganda häromdagen skrev de däringa folkpartisterna som påstår sig chefa för svensk forskningspolitik om höstens proposition, och rubriken berättade att “Alliansens dyraste reform blir satsning på forskning.” Nu skall man givetvis inte ta sådana rubriker bokstavligt för (A) det är inte fråga om Alliansens dyraste reform utan kanske möjligen den dyraste i höst och (B) längst ner i artikeln blir det uppenbart att det är Björklund och Leijonborg som vill detta, fomuleringarna är att forskningspropositionen “måste” bli mycket dyrare än de sossarna levererade under tolv år och att satsningen “måste bli” den största utgiftsreformen från regeringen i höst. Följaktligen påpekar Kåre Bremer rappt redan samma dag på sin blogg att det “hade ju varit ännu bättre om artikeln också varit undertecknad av statsministern och finansministern” och att vi inget vet säkert innan höstens budgetproposition ligger på bordet. Så sant. Nu ska jag inte kommentera herrarna Björklunds och Leijonborgs artikel mera än med påpekandet att den naturligtvis inte innehöll något konkret alls.

Kåre Bremers övriga kommentarer är lika förutsägbara och handlar om stärkning av fakultetsmedlen. Liksom DN’s huvudledare idag, som snappat upp och slår mynt av att stora delar av forskarsamhället nu är fullständigt utleda på anslagsforskningen; att de får inbringa mellan 50% och 100% av medlen till sin egen forskning innebär att alltför mycket av deras tid går åt till att skriva ansökningar. Hur många forskare har jag inte själv mött som mot bakgrund av detta riktar skarp kritik mot allt och alla ovanför dem i beslutsprocesserna — från universitetens strategiplaner som bara innehåller snömos till råd och regering som inte förstår att de i konkurrensens namn håller på att avskaffa den fria universitetsforskningen. Ibland är det givetvis överord, men sådana borde å andra sidan den genomsnittlige Röda Nejlikan-läsaren vara van vid nu, och dessutom refererar jag denna gång bara till vad andra sagt.

Ett problem som finns i Sverige och som jag kommer att behandla ganska noggrannt i min avhandling är den splittring och brist på koherens i svensk forskningspolitik som ofta leder till att den ena handen visserligen vet vad den andra gör men fullständigt struntar i det. Om man ser till historien och gör en enkel kartläggning av det svenska forskningspolitiska finansieringssystemet ser man detta tydligt. I princip finansierar man i Sverige dyra satsningar på infrastruktur och institutionella konstruktioner utan att ha garantier för att det finns pengar till forskare som vill använda grejerna. Ingenting tyder på att man skulle resonera annorlunda nu med MAX IV (eller för den delen ESS även om det är en helt annan sak). Således kan vi, om det går vägen med denna fjärde MAX-accelerator, mycket väl finna en eller annan miljard öronmärkta kronor i forskningsproppen och höstbudgeten till MAX IV. Snillena nere på MAX-lab sätter antagligen igång och räknar på magneter redan dagen efter. Grävskoporna sätts kanske i marken i mars. Men ingen har lämnat några som helst garantier om finansiering av experimentutrustning. Eller för den delen var ett växande svenskt användarsamhälle skall hitta stålarna för att utnyttja denna fantastiska forskningsfacilitet. Inte så att det inte finns användare, men jag antar att regeringen inte bygget ett miljardlabb för tyskar och finnar att använda gratis?

Mer om detta, som sagt var, i min avhandling som kanske blir färdig snart. (Inte väldigt snart. Snarare hyfsat snart eller inte så o-snart.) Vi kan ju för närvarande nöja oss med att konstatera att trots att DN hävdar motsatsen är pengar faktiskt nästan allt när det kommer till modern naturvetenskaplig forskning. Fråga töserna och grabbarna på Stanford. Eller Dan Greenberg. Eftersom detta inte är min avhandling kan jag inte låta bli att slänga ur mig en annan slutpoäng: Är det inte märkligt att ett högskattesamhälle som Sverige, som vill vara en kunskapsnation och som påstår sig vara modernt och i takt med tiden, inte kan lägga rejält med pengar på bordet för att satsa på forskning som det finns enorm potential för och som med rätt finansiering och medveten satsning skulle kunna bli världsledande på riktigt och inte bara i den fantasivärld herrarna Björklund och Leijonborg på DN debatt ger uttryck för att leva i?

1/8 2008

Man beskattar och reglerar så att vanligt folk med taskiga inkomster inte har råd att äta och dricka och njuta och må bättre. Tack för det, arbetarrörelsen!

Gårdagskvällen spenderades på Klostergatans Vin och Delikatess, en utmärkt restaurang mitt i Lund. Med visst mått av Morgan Pålssonskt dödsförakt tog jag råbiff till förrätt mitt i rötmånaden men jag mår fortfarande prima, det vill säga så prima som man mår dagen efter en handfull öl med mera. Vi satt vid ett bord på trottoaren och förutom stads- och länstrafik-bussarnas vansinnesfärder förbi på den lilla smala Klostergatan — vansinnesfärder som får gatans stenbeläggning att sätta sig och skapa höga berg och djupa dalar så att den måste göras om ungefär två gånger per decennium — var det mycket trivsamt och behagligt. Det jag undrar över är ju hur denna restaurang fått tillstånd av en annars synnerligen rigid tillståndsmyndighet i Lund att sätta ut stolar och bord på trottoaren utan inhägnad och ockuperande så stor plats av den redan smala promenadfilen. Jag minns så väl alla diskussioner (och svordomar) på en annan krog i Lunds innerstad där jag jobbade några år: Tillståndsmyndigheten hade detaljerade krav och synpunkter på precis allting när det gällde uteservering: Storlek och utbredning, exakta gränser, möblernas utseende, antalet platser, men framförallt inhägnaden som var tvungen att vara staket i solitt järn vilket naturligtvis inte är billigt att uppbringa.

Nu är ju Lund visserligen en sovstad i slutet på juli, det har jag mer än en gång fått erfara när min födelsedag har firats på olika barer i stan, och det var sannerligen inte mycket folk på Klostergatans Vin och Delikatess igår. Men jag är helt övertygad om att det kunde vara mer folk ute på restaurangerna och dess uteserveringar om inte allt som har att göra med god mat och dryck som serveras dig av någon annan var så omgärdat av skatter, avgifter, tillstånd, restriktioner och regler. Den djungel av tillstånd och den tunga börda av skatter som krögare dagligen får kämpa med har — jag kan inte se någon annan kausalitet — stor betydelse för den brist på uteliv och spontan interaktion som finns i Sverige jämfört med länder som Tyskland eller för all del Tjeckien. Det går att se på många sätt, men den eventuella fördel som finns av att mat och dryck är svindyrt på krogen (alltså att… få se nu… ja, kanske då att inte folk blir alkoholister av att sitta på uteserveringar… som om det skulle gå att hindra…) är ju obetydlig om man jämför med nackdelarna av det.

Till att börja med är det ju inte samhällsekonomiskt lönsamt att varenda djävel skall laga sin egen mat hemma varenda dag. De som är bäst på att laga mat skall väl laga mat åt den övriga befolkningen? Ja, naturligtvis inte alltid, men om folk aldrig får äta mat som är tillagad av ett proffs så går de ju miste om stora upplevelser och säkert också en hel del grundläggande nyttigheter. Kockar är ju trots allt utbildade också i näringslära och vet hur man komponerar en kompett måltid. Jag tror inte att fiskpinnar, snabbmakaroner och vitt formbröd är nyttigt att äta alls. Men det tenderar ju kanske att bli rätt mycket sånt om man aldrig lärt sig laga mat men tvingas göra det varje dag ändå. (Och då har jag inte ens nämnt Familjen Dafgård och Gorby’s.) Föreställ er att det fanns näringsriktig och god mat på en kvarterskrog, kanske ett par rätter att välja mellan, när man kommer hem från jobbet och har hämtat ungarna på dagis och är dödstrött, kanske till ett pris som åtminstone närmar sig vad det kostar att veckohandla på ICA Maxi och laga middag hemma? Skulle inte det vara förbannat trevligt och nyttigt och enkelt och hjälpa många familjer och andra med en liten bit i det häringa “livspusslet”? (Såklart måste då småbarnsföräldrarna inse att man kan ha med barn på krogen. Det är nog i och för sig det största hindret. Men det borde gå.)

Sen kan man ju undra om inte dåligheter som McDonald’s, sunkiga falafel, fettdrypande pizza och alla djävla baguetter på vitt bröd med majonnäsdressingar till viss del är så utbredda fenomen i den offentliga matsalen för att så låg kvalitet till så låg tillverknings- och tillagningskostnad är jämförelsevis väldigt lönsamt för vissa näringsidkare. Föreställ er att det fanns näringsriktig och god mat på en handfull ställen i stan, kanske ett par rätter att välja mellan, när man är på väg hem från jobbet och är dödstrött, kanske till ett pris som åtminstone närmar sig vad det kostar att trycka i sig en sunkig burgare och en halvliters läsk på McDonalds? Skulle inte det vara förbannat trevligt och nyttigt och enkelt och hjälpa många människor att bli lite gladare och må lite bättre?

Sen kan man ju för den delen fråga sig om inte fler och bättre restauranger och krogar i stan skulle göra något lite åt stadsmiljön i sin helhet. Om fler människor satt ute på trottoarerna och hade det trevligt i sommarkvällarna, skulle inte risken för en obehaglig stämning minska? Den faktiska gatubrottsligheten skulle till och med kunna minska av det. Folk skulle våga sig ut. Inklusive pensionärer som annars sitter inne och isolerar sig. Och stan skulle få liv och bli trevlig och gemensam. Det offentliga rummet skulle bli offentligt på riktigt. Föreställ er att det fanns fler trevliga miljöer att slå sig ner i med en tidning eller en bok eller gott sällskap, när man har varit hemma och vänt efter jobbet och är sugen på att ta ett glas (eller en kaffe för den som tror att man inte kan dricka ett glas en vardargkväll), kanske till ett pris som åtminstone närmar sig vad det kostar att hälla upp en coca-cola framför tv:n. Skulle inte det göra att folk umgicks lite mer istället för att lapa i sig en massa dumheter från tv:n varje kväll?

Och om man nu hemskt gärna vill så kan man ju anlägga ett klass- eller jämlikhetsperspektiv på det. Jag har inget emot att anlägga sådana perspektiv när det handlar om vilka möjligheter man ger folk genom en viss politik eller samhällsstruktur. Det finns en massa restauranger och krogar och uteserveringar. Men en god middag för två inklusive lite dryck kostar betydligt mer än vad till och med en som jag (skaplig inkomst, billig bostad, inga barn) har råd med mer än då och då på sin höjd. För de som har det välbeställt är det ingen konst. Är inte det förbannat taskigt? Att beskatta och reglera så att vanligt folk med taskiga inkomster inte har råd? Den tanken borde “arbetarrörelsen” tänka lite oftare. Så kanske de kan ge fan i att sabba så mycket i fortsättningen.