Samtal med en riksdagsledamot:
Röda Nejlikan vann på poäng.

Igår ringde riksdagsledamoten Gunnar Andrén (fp) mig för att fråga vad som fick mig och D att skriva vårt email från den 1 april i år eftersom det tydligen var det första av 30000 email han fått om FRA-frågan. Han undrade om det fanns substans bakom våra synpunkter eftersom han var rädd att det bara var kohortbeteende, att vi bara följde strömmen, och kryddade med ett “när alla tänker lika blir det inte mycket tänkt”. Naturligtvis hade karln röstat ja, men enligt egen uppgift har han hela tiden varit förespråkare av lagen alldeles oavsett partipiska. Samtalet varade i över en halvtimme och handlade om riksdagen, väljarstödet, öppenhet, livfull politisk debatt och naturligtvis övervakning och avlyssning. Här följer ett kort referat.

Jag sa inledningsvis att vi skrivit emailet om FRA-lagen för att frågan är viktig för oss och för att vi i grund och botten är motståndare till all övervakning och avlyssning. De senaste månadernas snurr i FRA-frågan har ju emellertid rört sig om något annat, nämligen det faktum att sakfrågan förminskats till en liten förhandlingstillgång med vilken fortsatt orubbat bo för regeringen köpts av en motsträvig riksdagsmajoritet. Allianspartiernas ledamöter tilläts inte att rösta annat än ja, sade jag, och det är tragiskt för riksdagen är folkets representanter och flera av allianspartiernas riksdagsledamöter har valts på liberala mandat och klara agendor mot övervakningsstaten och för ökad frihet. Att då toppstyras från sin partiledning är fegt och fel. Gunnar Andrén meddelade att han alltid röstar med majoriteten i sin riksdagsgrupp och jag påpekade då att om det är så riksdagen skall fungera så kan vi lika gärna ha sju ledamöter med viktade röster. Andrén påpekade att den enskilde riksdagsledamoten har stort inflytande men att han själv utövar det i riksdagsgruppen och jag sa att riksdagsgruppen är en sluten process som inte jag har insyn i och att min egen uppfattning om representativ demokrati är att ledamöterna som representanter för folket bör torgföra och debattera sina åsikter i parlamentets talarstol, i media och i samtal med och inför väljarna. Dessutom är det en av demokratins förutsättningar att riksdagsledamöterna liksom folket har olika åsikter, för det innebär ju mångfald och förhoppningsvis konstruktiva samtal och diskussioner och var det inte så att om alla tänker lika blir det inte mycket tänkt? Det som händer i riksdagsgruppernas slutna möten kan inte väljaren retroaktivt utkräva ansvar för och då har en av grundidéerna fallit. Det tyckte inte Andrén och där gick den första stora starka skiljelinjen i vårt samtal och naturligtvis hade jag till viss del FRA-lagen i åtanke under diskussionen. Andrén anförde effektivitetsargument och påpekade att allting inte kan diskuteras i riksdagens talarstol för hur skulle det gå om det fanns 349 olika åsikter om skatten på dill? Jag replikerade att jag inte kände till att det fanns en speciell skatt på dill men att det inte skulle förvåna mig om så var fallet men att massavlyssning av svenska folket knappast var jämförbart med skatten på dill och att den jämförelsen var både löjlig och provocerande och hade för övrigt Gunnar Andrén fått 30000 email om dillskatten?

Andrén blev tvungen att erkänna att det inte existerar någon skatt på dill och retirerade till ett annat klassiskt argument nämligen det om att stå fast vid sin åsikt och övertygelse. Han tog Vänsterpartiet som exempel och menade att de bytt åsikt här under resans gång och det gjorde de enbart för att det började röra sig i media och bloggosfären om FRA-lagen. Jag sade att jag tyckte det var utmärkt, fler borde byta åsikt oftare, speciellt om väljarna vill det. Nu påpekade jag i och för sig att jag inte riktigt litar på Vänsterpartiet och tror att de snarare ville fälla regeringen än följa folkviljan, men att de gör parti- eller blockpolitik av det hela får man väl finna sig i när man har parti- och blockpolitik och huvudsaken är att någon var emot och föregick med gott exempel genom att byta åsikt när mer information kom på bordet. Där gick den andra stora skiljelinjen i vårt samtal och riksdagsledamot Andrén verkade lite matt och gjorde ansatser att avsluta samtalet. Jag var uppe i varv som Muhammad Ali och såg motståndaren vackla något så jag satte in en slags knock.

Jag påpekade för riksdagsledamot Andrén att under det knappa halvtimmeslånga samtal vi haft så hade vi droppat så många nyckelord att FRA för länge sedan skulle ha snappat upp vårt samtal och spelat in det. Innan Andrén hann säga att samtalet gick inrikes och därför inte skulle vara föremål för spaning frågade jag om han visste var jag befann mig och meddelade att jag tjugofyra timmar tidigare åkte tunnelbana i Prag och gärna skulle ha tagit emot samma samtal då eftersom åka tunnelbana ensam mycket väl kan vara det absolut tråkigaste som finns. Oj vad tyst det blev i luren.

Någon riktig knock var det nog inte, för Gunnar Andrén kommer säkerligen rösta med riksdagsgruppens majoritet också fortsättningsvis och eftersom vi inte röstar på representanter från vår hemkommun utan olika listor som partierna bestämt kan inte jag aktivt rösta bort Andrén i nästa val. Jag skulle kunna stryka hans namn kanske men då måste jag ju rösta på Folkpartiet. Glöm det. Varför skulle jag förresten vilja stryka hans namn? Alla de andra i hans riksdagsgrupp röstar ju tydligen också med riksdagsgruppens majoritet när det kommer till viktiga och kniviga frågor som FRA-lagen (utom då Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson) och det är väl — när allt kommer omkring — bättre att ha riksdagsledamöter som ringer och pratar med folk som tycker annorlunda än riksdagsledamöter som inte gör det. Vilket bara bevisar min poäng: Om riksdagsledamöterna agerade lite mer som folkets representanter, lyssnade på folket, pratade med folket, visade sig för folket och stod upp för de åsikter folket trodde att de hade — då skulle det vara folkets representanter på riktigt.

Detta sa jag ännu en gång till Gunnar Andrén (fp) innan samtalet avslutades. Kanske, kanske, kanske gjorde jag någon nytta. Oavsett vilket var det rätt kul, och även om jag inte kan hävda att jag vann på knock — det kan man inte göra om motståndaren bara viker undan utan att bjuda något riktigt motstånd — så tror jag att jag vann på poäng.