Die Mauer ist endlich gefallen.

Hej på er igen. Det är inte så lätt att få tag i en wifi-uppkoppling på kontinenten numera, för trots att de dyker upp som svampar ur marken skall ju varenda en lösenordsskydda sin hotspot. Så man får försmäkta utan all det man vant sig vid av bloggläsande och podcastlyssnande. Och bloggande alltså. Men nu är jag tillbaka och jag är tillbaka med frid i sinnet efter omfattande mängder tjeckisk öl och mat som slår alla spådomar och alla förväntningar, besök på bryggeriet där ljus lager as we know it uppfanns och där Plzensky Prazdroj fortfarande bryggs (Pilsner Urquell alltså), bad på kurorten Beethoven i Teplice, och mycket annat. En tiodagars mental vitamin-kick som får en att se hemma med lite nya ögon. Fy farao vad jag behövde det.

Vackrast och bäst av allt på denna resa är att nu äntligen — arton och ett halvt år efter sammetsrevolutionen och murens fall — har muren fallit på riktigt. För första gången i mitt liv har jag rest från Sverige med tåg till Tyskland och vidare till tre destinationer i Tjeckien (och väl där fram och tillbaka över gränsen till Tyskland) utan att en endaste gång ha plockat upp mitt pass ur det lilla facket längst in i axelremsväskan. Gränserna är borta. Die Mauer ist endlich gefallen.

Jag kommer ihåg 1989. Och trots att muren aldrig borde ha byggts och trots att sammetsrevolutionen borde ägt rum och fullbordats våren 1968 och trots att fyrtio år av förtryck för evigt rivit upp djupa sår i dessa länder, sår som fortfarande inte läkts och som antagligen aldrig kommer att läkas, trots detta minns jag 1989 med vördnad och allvarsam beundran. Men jag har också kontinuerligt förbannat hycklandet och inskränkningen av dessa länders och folks tillträde till de västeuropeiska klubbarna för inbördes beundran — och då menar jag inte EU för EU har knappast fört med sig mer gott än kanske just detta. Eu har givit oss Schengen och Schengen har börjat funka. Men att öppna gränserna och att tillåta brödrafolken att åter umgås som jämlikar, det kräver inget EU som öser pengar över franska vinproducenter, reglerar priserna för mobilsamtal eller bereder lagar som syftar till att registrera bloggare. Dessa gränser kunde öppnats för länge sedan. Liksom de murar österut som idag kantar Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien och som säkert kommer att stå i arton och ett halvt år till, som en påminnelse om att Europa har kort minne och stora skygglappar.

Men det tar vi en annan dag. För tillfället kanske det bästa är att glädjas över denna murens fall.