Jobbskatteavdrag del tre:
Ja, jag vill ha tillbaka mina pengar.

Statsministern vill sänka skatten med ytterligare någon hundralapp för låg- och medelinkomsttagare som jag, meddelade han i Visby igår. Ja, jag är rätt glad åt det. Ingen vill väl ha mindre pengar? Knappast ens socialisterna, trots att de låtsas rätt bra emellanåt. För första gången sedan det blåste som mest kring Carl Bildt i februari 2007 gjorde också statsministern en bra poäng i ett uttalande då han igår påpekade att Alliansens jobbskatteavdrag i tre steg i nettovärde för en sjuksköterska närmar sig det sjuksköterskorna krävde under strejken nyligen. Nu skall inte jag trampa i fällan och påstå att regeringen är bättre än facket på att ge sjuksköterskorna “mer kvar” i den berömda “plånboken”, det kan ju hända att den under rådande omständigheter är det men jag tycker på inga villkor att regeringen skall tillskrivas någon slags ära för att folk får behålla mer av det som de tjänar. Tvärtom. Den regering som tar ut höga skatter av låg- och medelinkomsttagare är en dålig regering. Alltså är de flesta regeringar dåliga. Just i förhållande till vad fackföreningarna klarar av är poängen dock god, först och främst eftersom regeringen hur dålig den än är orättvist beskylls för att gynna de rika och öka klyftona i samhället, medan fackföreningarna — som stundtals blinkar obehagligt mycket mot främlingsfientlighet och gärna driver en ambitiös egenföretagare från sin verksamhet med maffiametoder — fortfarande ses som det godas förkämpar och det svenska välståndets upphov. Sedan givetvis eftersom fackföreningarna utöver att ha gjort sig skyldiga till en del skräp nyligen är förvånansvärt dåliga på att åstadkomma förbättringar och förenklingar för sina medlemmar trots att deras direktörer är rika pampar. Sjuksköterskorna fick tydligen en viss ökning (men de har fortfarande skamligt dåligt betalt) men minns Kommunals “fajt” för några år sedan som om jag minns det hela rätt slutade med sämre villkor än före strejken(!) och pamp i orubbat bo (Thörn). Och trots att LO i över hundra år legat i samma säng (med sidendraperier och magnifik sänghimmel) som det parti som haft makten mest av alla under samma hundraårsperiod och nästan ensamma definierat den svenska politiska dagordningen under 1900-talet har vi i Sverige fortfarande inte jämställdhet på arbetsmarknaden, drägliga löner och villkor för några av de viktigaste yrkesgrupperna (däribland många kommunanställda) eller för den delen en till absolut största delen frisk och outsliten arbetande befolkning som bär upp landet och samhället. Nej jag vet. Facket och socialdemokratin tycker om det som borgarna kallar utanförskapet för att det gör att facket och socialdemokratin får dela ut en massa pengar till behövande och på så vis framstå som hjältar och solidariska landsfäder. Som om det var de själva som trollade fram pengarna. I det perspektivet är det inget fel att kontrastera regeringens i allt annat falska och förljugna generositet mot facket.