Inkompetent, indolent och ohederlig.
Fast gånger två.

En fullständigt galen, lätt oöverblickbar men ändå intressant kartläggning över opinionsbildarna i det politiska Sverige fångar min uppmärksamhet. Den är framtagen av Fokus och Almedalsbloggen och ska enligt uppgift kartlägga makt och inflytande i politiken genom att helt enkelt rita en karta över relationer mellan olika personer “på sociala nätverkssajter och i bloggosfären”. Förutom att man kan simma runt och hitta namn man känner igen och som ger positiva eller negativa associationer är kartan inte speciellt användbar. Alltså är den inte användbar. En sak framträder dock tydligt i den: Uppdelningen mellan höger och vänster. Polariseringen i Svensk politik är otroligt stark.

I det amerikanska presidentvalet talas det mycket om förnyelse och de allra flesta i Sverige tycker ju att Barack Obama verkar mest förnyande av de två kandidaterna. Eftersom svenskar i allmänhet är oinformerade och ignoranta när det gäller USA och dess politik får man väl närmast ta denna allmänt spridda uppfattning om Obama och förnyelse som ännu ett bevis på svenskens oöverträffliga förmåga att vara okunnigt fördomsfull med lutning åt det smygrasistiska. Barack Obama är givetvis ingen George W Bush. Men det är det ca sex miljoner andra som inte heller är. En flirt med vänstern hemma och utomlands — alltså det där om att förhandla med Ahmadinejad och släppa sanktionerna mot Kuba, saker som en amerikansk president aldrig skulle göra så länge Ahmadinejad är Irans president och Kuba är en kommunistdiktatur — är det tomma prat som fått Bush-hatarna att ropa “Messias!”

Detta sagt på tal om polarisering alltså. För John McCain, med alla dåligheter han står för (pro-life är bara ett exempel), är en djävel på bipartisanship. Och det kallar jag förnyelse. Faktum är att jag tror att McCain är den bäste kandidaten att bli president i dagsläget, inte minst eftersom demokraterna med all sannolikhet kommer att stärka sitt grepp om både senaten och representanthuset. Då är McCain som ständigt har en dörr på glänt till det andra partiet en gjuten president. Kongressen kommer att stoppa allt det galnaste republikanska möget han kan komma dragande med. Farbror McCain är smart nog att förstå att det som är bra kommer han att få igenom om han är skicklig på att hantera demokraterna. Och så var det ju det där med maktdelningen.

Ett av problemen med Sveriges politiska system är att det inte finns någon maktdelning. Det senaste exemplet på hur partipiskan kan vina i parlamentet (ja, tro det eller ej, Sveriges Riksdag är ett parlament), FRA-lagen alltså, fick en ju att inse att det vi i själva verket har i Sverige är sju riksdagsledamöter med viktade röster. So long, suckers säger väl Schlingmann och de andra tvålpojkarna bakom Allianssegern till alla de som personröstade på Fredrik Federley, Annie Johansson och Birgitta Ohlsson. Du röstar på en person som enligt någon gammal dammig idé är tänkt att representera dig. I själva verket är riksdagen ett Svenskt elektorskollegium som formellt utser statsminister. (Undrar apropå det om man kan få flest röster i ett val utan att få majoritet i riksdagen? Då finns ännu en anledning att se sig i spegeln ytterligare en stund innan man kritiserar det Amerikanska valsystemet.) Detta har lett till att varje fråga som läggs på riksdagens bord kan riskera att bli en kabinettsfråga. Alltså måste en regering med liten marginal, vilket regeringar tenderar att ha när polariseringen är stark bland väljarna, tvinga bort den enskilde riksdagsledamotens rörlighet och handlingsfrihet. Partipiskan viner och statsministern vinner. Även om både han och hans politik är stolpskott. Sveket från Federley och Johansson med flera är visserligen lika stort, men det är den underliggande politiska logiken som är grundproblemet.

Polariseringen är antagligen en produkt av detta men den bidrar nog i högsta grad till att kontinuerligt förstärka regeringens makt och riksdagens underkastelse och givetvis på så vis förstärka sig själv. Polariseringen är tydlig på kartan som Fokus och Almedalsbloggen fixat ihop. Polariseringen är för övrigt det enda som är tydligt på den kartan. Men polariseringen är nog när allt kommer omkring det enda som behövs för att visa Sveriges politiska karta. Per Wirtén, Göran Greider, Åsa Linderborg, Olle Svenning, Ali Esbati, Mattias Svensson, Johan Norberg, Per Gudmundson och PJ Anders Linder gör sitt bästa för att låtsas som om deras ideal skulle kunna ha något inflytande på svensk politik. Men svensk politik är fångad i ett skruvstäd mellan en inkompetent, indolent och ohederlig Sahlin och en inkompetent, indolent och ohederlig Reinfeldt. Ackompanjerade av lite tvålkillar, färgglada tanter, teknokrater med allvarsamma tonfall, nationalekonomer med excelblad och en och annan ung revolutionär, allihopa arbetandes för dem, slavandes för dem, kontrollerar de dagordningen med sina dumma och verklighetsfrånvända uttalanden om utanförskap, klyftor som ökar eller minskar, trygghet och ‘människors vardag’.

Det går fanimej inte en dag utan att jag spontansjunger på Svenska Akademiens Tänkande Människa.