31/7 2008

Today is trivia day

Jaha… då fyller man år igen. Inget märkvärdigt, bara 29. Men det skall väl uppmärksammas det också. Den 31 juli är inget makalöst historiskt datum direkt, men för att reta Naomi Klein och hennes anhängare kan man ju alltid påpeka att Milton Friedman föddes den 31 juli 1912. Men å andra sidan föddes ju den gamle principfaste centerledaren Olof Johansson den 31 juli 1937. Så låt oss inte dra några växlar. Bättre då att ägna lite tid åt trivia. Det är ju trots allt min födelsedag.

Den 31 juli 1970 serverades den dagliga romransonen för sista gången i engelska flottan. Den 31 juli 1982 gjorde punkbandet (eller ska jag kanske säga sunkbandet) Ebba Grön sin sista spelning, i Kärrgruvan i Norberg. Den 31 juli 1994 slog Sergej Bubka sitt sista utomhusvärldsrekord i stavhopp med 6,14 meter. För att inte tala om den 31 juli år 30 före vår tideräkning (antagligen i Juliansk kalender, alltså inte den riktiga 31 juli med vårt sätt att räkna) då Marcus Antonius enligt uppgift vann ett slag över Octavianus, en pyrrhusseger visserligen eftersom stora delar av hans armé deserterade efter slaget vilket fick till följd att Mackan själv begick självmord. Den general efter vilken varenda liten stad i USA — som det verkar — uppkallat ett torg efter, alltså Lafayette (det mest kända Lafayette Square är kanske det mittemot 1600 Pennsylvania Avenue) blev utsedd till general i Förenta Staternas armé av den amerikanska kontinentala kongressen den 31 juli 1777. Och hoppsan: Den 31 juli 1790 beviljades det första patentet i USA, det gick till Samuel Hopkins för en ny metod att tillverka pottaska. Fortsätter vi på USA kan ju nämnas att den flygplats som efter John F Kennedys död blev omdöpt till JFK International Airport döptes innan dess, den 31 juli 1948, om från Idlewild Airport till New York International Airport och alltså blev detsamma. Och så för två år sedan, den 31 juli 2006. Fidel Castro lämnar tillfällgt över makten till brorsan Raúl. Det blev ju permanent sedan. Den 31 juli 1556 dog för övrigt Ignatius av Loyola.

Ha! En amerikansk president går att få med också, märker jag nu. Den 17e presidenten, Andrew Johnson, dog den 31 juli 1875, 67 år gammal. Det var han som efterträdde Abraham Lincoln efter ett olycksaligt teaterbesök. Av Abe alltså. Vilket tillåter mig att associera till ett synnerligen dåligt skämt:

– How do you know Abraham Lincoln was a jew?
– He was shot in the temple.

29/7 2008

Olofdagen, alltså
“slut på skattetyranniet för i år”-dagen

Är det inte fantastiskt? Skattefridagen sammanfaller med min namnsdag. Från och med idag får alla som lönearbetar i Sverige behålla sina pengar själv, fram till årsskiftet:

“En genomsnittlig löntagare betalar tre kronor av fem i skatt. Omräknat innebär det att 210 av årets 365 dagar går i skatt. Först den 211:a dagen – idag 29 juli – är vi fria att arbeta för oss själva. Det är en klar förbättring jämfört med 2005 då skattefridagen inföll först 10 augusti, men skatten på en vanlig inkomst är fortfarande mycket hög.”

Hela sanningen finns i en liten tabell i Skattebetalarnas förenings rapport Skattefridagen 2008 (pdf).

Årets tre skattefridagar:
31 mars (löneskatterna intjänade)
9 juni (inkomstskatten intjänad)
29 juli (indirekta skatter intjänade)

Jag tycker att trettio procent i inkomstskatt är utmärkt. Den kunde gärna få vara lite lägre och helst skulle den vara platt. Vad jag däremot inte tycker är utmärkt — snarare tvärtom — är att vissa beteenden och vanor beskattas det vill säga bestraffas av staten när andra inte gör det. För så blir obönhörligen följden av moms och inte minst punktskatter. Att man straffar den som tycker om öl med hänvisning till att det är bättre för samhället om folk dricker mindre öl är en synnerligen dålig idé om man inte samtidigt straffar de som tycker om ohälsosamt fet mat eller Coca-cola. Själv är jag ju övertygad om att Coca-cola är skadligare än öl. Coca-cola är väl enkelt men ohälsosamt fet mat? Det skall definieras vad som menas med det och då skall staten göra den definitionen vilket inte blir lätt. Det riskerar att bli Östtyskland av det faktiskt.

Sen är det ju klart att skatterna utöver inkomstskatten som är så förbannat höga är ju skatter som till stor del går till en massa skräp. Ta en titt på Martin Borgs film om du vill veta mer. Och sen finns ju rätt många exempel på statens vanskötsel av samhället. Som vi alla betalar till. Ända fram till skattefridagen. Min namnsdag! Idag. Ha den äran, lönearbetare!

28/7 2008

Två gapskratt på en måndag

Jag hinner bara med några snabba länkar idag. Och jag tar bara de som fått mig att skratta högt. Det var två stycken.

Sydsvenskan är en och en halv månad sena och refererar en VR-rapport från 10 juni som åter ger sitt stöd åt MAX IV-projektet. I Sydsvenskans reportageartikel om Jesper Andersen på strålrör I311 är framförallt en passage om hur det ser ut på det nuvarande MAX-lab extremt underhållande. Och sommarjournalistik i ett nötskal, skull man kunna säga:

“Överallt ligger skiftnycklar, plastbackar med skruvar, måttband, remmar, ficklampor, pennor, vinylhandskar, sprayburkar och mystiska reservdelar. Om Pettson och Findus hade en synkrotronljusanläggning skulle det nog se ut ungefär så här.”

Och på The Times skriver Gerard Baker en fullständigt enastående satir över Barack Obama med bibliskt språk, som också finns med bild till på Youtube. Den bästa passagen är

“In the great Battles of Caucus and Primary he smote the conniving Hillary, wife of the deposed King Bill the Priapic and their barbarian hordes of Working Class Whites.”

27/7 2008

Samtal med en riksdagsledamot:
Röda Nejlikan vann på poäng.

Igår ringde riksdagsledamoten Gunnar Andrén (fp) mig för att fråga vad som fick mig och D att skriva vårt email från den 1 april i år eftersom det tydligen var det första av 30000 email han fått om FRA-frågan. Han undrade om det fanns substans bakom våra synpunkter eftersom han var rädd att det bara var kohortbeteende, att vi bara följde strömmen, och kryddade med ett “när alla tänker lika blir det inte mycket tänkt”. Naturligtvis hade karln röstat ja, men enligt egen uppgift har han hela tiden varit förespråkare av lagen alldeles oavsett partipiska. Samtalet varade i över en halvtimme och handlade om riksdagen, väljarstödet, öppenhet, livfull politisk debatt och naturligtvis övervakning och avlyssning. Här följer ett kort referat.

Jag sa inledningsvis att vi skrivit emailet om FRA-lagen för att frågan är viktig för oss och för att vi i grund och botten är motståndare till all övervakning och avlyssning. De senaste månadernas snurr i FRA-frågan har ju emellertid rört sig om något annat, nämligen det faktum att sakfrågan förminskats till en liten förhandlingstillgång med vilken fortsatt orubbat bo för regeringen köpts av en motsträvig riksdagsmajoritet. Allianspartiernas ledamöter tilläts inte att rösta annat än ja, sade jag, och det är tragiskt för riksdagen är folkets representanter och flera av allianspartiernas riksdagsledamöter har valts på liberala mandat och klara agendor mot övervakningsstaten och för ökad frihet. Att då toppstyras från sin partiledning är fegt och fel. Gunnar Andrén meddelade att han alltid röstar med majoriteten i sin riksdagsgrupp och jag påpekade då att om det är så riksdagen skall fungera så kan vi lika gärna ha sju ledamöter med viktade röster. Andrén påpekade att den enskilde riksdagsledamoten har stort inflytande men att han själv utövar det i riksdagsgruppen och jag sa att riksdagsgruppen är en sluten process som inte jag har insyn i och att min egen uppfattning om representativ demokrati är att ledamöterna som representanter för folket bör torgföra och debattera sina åsikter i parlamentets talarstol, i media och i samtal med och inför väljarna. Dessutom är det en av demokratins förutsättningar att riksdagsledamöterna liksom folket har olika åsikter, för det innebär ju mångfald och förhoppningsvis konstruktiva samtal och diskussioner och var det inte så att om alla tänker lika blir det inte mycket tänkt? Det som händer i riksdagsgruppernas slutna möten kan inte väljaren retroaktivt utkräva ansvar för och då har en av grundidéerna fallit. Det tyckte inte Andrén och där gick den första stora starka skiljelinjen i vårt samtal och naturligtvis hade jag till viss del FRA-lagen i åtanke under diskussionen. Andrén anförde effektivitetsargument och påpekade att allting inte kan diskuteras i riksdagens talarstol för hur skulle det gå om det fanns 349 olika åsikter om skatten på dill? Jag replikerade att jag inte kände till att det fanns en speciell skatt på dill men att det inte skulle förvåna mig om så var fallet men att massavlyssning av svenska folket knappast var jämförbart med skatten på dill och att den jämförelsen var både löjlig och provocerande och hade för övrigt Gunnar Andrén fått 30000 email om dillskatten?

Andrén blev tvungen att erkänna att det inte existerar någon skatt på dill och retirerade till ett annat klassiskt argument nämligen det om att stå fast vid sin åsikt och övertygelse. Han tog Vänsterpartiet som exempel och menade att de bytt åsikt här under resans gång och det gjorde de enbart för att det började röra sig i media och bloggosfären om FRA-lagen. Jag sade att jag tyckte det var utmärkt, fler borde byta åsikt oftare, speciellt om väljarna vill det. Nu påpekade jag i och för sig att jag inte riktigt litar på Vänsterpartiet och tror att de snarare ville fälla regeringen än följa folkviljan, men att de gör parti- eller blockpolitik av det hela får man väl finna sig i när man har parti- och blockpolitik och huvudsaken är att någon var emot och föregick med gott exempel genom att byta åsikt när mer information kom på bordet. Där gick den andra stora skiljelinjen i vårt samtal och riksdagsledamot Andrén verkade lite matt och gjorde ansatser att avsluta samtalet. Jag var uppe i varv som Muhammad Ali och såg motståndaren vackla något så jag satte in en slags knock.

Jag påpekade för riksdagsledamot Andrén att under det knappa halvtimmeslånga samtal vi haft så hade vi droppat så många nyckelord att FRA för länge sedan skulle ha snappat upp vårt samtal och spelat in det. Innan Andrén hann säga att samtalet gick inrikes och därför inte skulle vara föremål för spaning frågade jag om han visste var jag befann mig och meddelade att jag tjugofyra timmar tidigare åkte tunnelbana i Prag och gärna skulle ha tagit emot samma samtal då eftersom åka tunnelbana ensam mycket väl kan vara det absolut tråkigaste som finns. Oj vad tyst det blev i luren.

Någon riktig knock var det nog inte, för Gunnar Andrén kommer säkerligen rösta med riksdagsgruppens majoritet också fortsättningsvis och eftersom vi inte röstar på representanter från vår hemkommun utan olika listor som partierna bestämt kan inte jag aktivt rösta bort Andrén i nästa val. Jag skulle kunna stryka hans namn kanske men då måste jag ju rösta på Folkpartiet. Glöm det. Varför skulle jag förresten vilja stryka hans namn? Alla de andra i hans riksdagsgrupp röstar ju tydligen också med riksdagsgruppens majoritet när det kommer till viktiga och kniviga frågor som FRA-lagen (utom då Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson) och det är väl — när allt kommer omkring — bättre att ha riksdagsledamöter som ringer och pratar med folk som tycker annorlunda än riksdagsledamöter som inte gör det. Vilket bara bevisar min poäng: Om riksdagsledamöterna agerade lite mer som folkets representanter, lyssnade på folket, pratade med folket, visade sig för folket och stod upp för de åsikter folket trodde att de hade — då skulle det vara folkets representanter på riktigt.

Detta sa jag ännu en gång till Gunnar Andrén (fp) innan samtalet avslutades. Kanske, kanske, kanske gjorde jag någon nytta. Oavsett vilket var det rätt kul, och även om jag inte kan hävda att jag vann på knock — det kan man inte göra om motståndaren bara viker undan utan att bjuda något riktigt motstånd — så tror jag att jag vann på poäng.

26/7 2008

Die Mauer ist endlich gefallen.

Hej på er igen. Det är inte så lätt att få tag i en wifi-uppkoppling på kontinenten numera, för trots att de dyker upp som svampar ur marken skall ju varenda en lösenordsskydda sin hotspot. Så man får försmäkta utan all det man vant sig vid av bloggläsande och podcastlyssnande. Och bloggande alltså. Men nu är jag tillbaka och jag är tillbaka med frid i sinnet efter omfattande mängder tjeckisk öl och mat som slår alla spådomar och alla förväntningar, besök på bryggeriet där ljus lager as we know it uppfanns och där Plzensky Prazdroj fortfarande bryggs (Pilsner Urquell alltså), bad på kurorten Beethoven i Teplice, och mycket annat. En tiodagars mental vitamin-kick som får en att se hemma med lite nya ögon. Fy farao vad jag behövde det.

Vackrast och bäst av allt på denna resa är att nu äntligen — arton och ett halvt år efter sammetsrevolutionen och murens fall — har muren fallit på riktigt. För första gången i mitt liv har jag rest från Sverige med tåg till Tyskland och vidare till tre destinationer i Tjeckien (och väl där fram och tillbaka över gränsen till Tyskland) utan att en endaste gång ha plockat upp mitt pass ur det lilla facket längst in i axelremsväskan. Gränserna är borta. Die Mauer ist endlich gefallen.

Jag kommer ihåg 1989. Och trots att muren aldrig borde ha byggts och trots att sammetsrevolutionen borde ägt rum och fullbordats våren 1968 och trots att fyrtio år av förtryck för evigt rivit upp djupa sår i dessa länder, sår som fortfarande inte läkts och som antagligen aldrig kommer att läkas, trots detta minns jag 1989 med vördnad och allvarsam beundran. Men jag har också kontinuerligt förbannat hycklandet och inskränkningen av dessa länders och folks tillträde till de västeuropeiska klubbarna för inbördes beundran — och då menar jag inte EU för EU har knappast fört med sig mer gott än kanske just detta. Eu har givit oss Schengen och Schengen har börjat funka. Men att öppna gränserna och att tillåta brödrafolken att åter umgås som jämlikar, det kräver inget EU som öser pengar över franska vinproducenter, reglerar priserna för mobilsamtal eller bereder lagar som syftar till att registrera bloggare. Dessa gränser kunde öppnats för länge sedan. Liksom de murar österut som idag kantar Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien och som säkert kommer att stå i arton och ett halvt år till, som en påminnelse om att Europa har kort minne och stora skygglappar.

Men det tar vi en annan dag. För tillfället kanske det bästa är att glädjas över denna murens fall.

16/7 2008

Jawohl, ich liebe alkohol! (Och kött)

Ikväll bär det av igen, den årliga semesterturen till Tjeckien inleds med Berlin Night Express, ett formidabelt nattåg som avgår från Malmö halv tio och ankommer Berlin 06.00 imorgon. Där väntar två dagars uppehåll innan vi tar oss an Tepilce och Plzen och pliktskyldigt avslutar med två nätter i Prag för att kunna besöka världens bästa restaurang. Jag bläddrade igenom guideboken för Berlin igår för att få lite överblick — sist vi var där klarade vi av det fantastiska DDR-museet och Förintelsemonumentet så i år har jag siktat in mig på den legendariska Tempelhof-flygplatsen och kanske Stasi-museet i Lichtenberg. I Teplice finns inget att göra utom att träffa våra kära vänner och bada men det är sannerligen inte fy skam. I Plzen finns sannolikt inte mycket att göra utom att besöka bryggeriet där världens äldsta ljusa lager fortfarande bryggs och i Prag… ja, har man inte gjort allt där?

Tro nu inte att jag beklagar mig här, tvärtom. Låt mig bara påpeka att detta hänger ihop med huvudintrycket man ständigt får om man öppnar en guidebok för en Europeisk stad: gamla vaser, slott och parker. Gamla vaser, slott och parker. Som om jag var intresserad av gamla vaser! Parker kan vara schysst att sitta och läsa i eller ha picknick. Guideböckerna för nordamerika som vi äger (New York och San Francisco) innehåller inga gamla vaser och inga slott. Gissa varför. I de böckerna får man istället reda på var Chinatown ligger, när Golden Gate-bron byggdes, vilka kvarter i The Village som har de schyssta jazz-klubbarna och var världens största skivaffär ligger. I Europa finns förvisso inga Chinatown, inga Golden Gate-broar, inget The Village och inte världens största skivaffär. Gissa varför. I Europa finns gamla vaser och slott och parker.

Så låt mig då en gång till berätta varför jag åker till Europa, utöver då att träffa kära vänner i Teplice. Mat. Och dryck. Imorgon kväll äntrar vi — om inget oförutsett inträffar — uteserveringen på Haus der 100 biere i Charlottenburg. Och för tio dagar får man känna på hur det är att vara i riktiga kulturländer, där moralism, skatter och förbud inte genomdrivits med samma frenesi som i Sverige. Där alltså det är möjligt att äta och dricka mycket och gott på en skön uteservering utan att bli ruinerad och utan att betraktas med misstänksamhet av omgivningen.

Det som är skadligt med goda alkoholhaltiga drycker och med fet mat är inte alkoholen och fettet utan att folk har så förbannat svårt att känna sig själva och sin toleransnivå. Det är den ohälsosamma relationen till alkohol hos svenska folket som orsakar alkoholproblem. Det är okunskapen och oförmågan till att ta eget ansvar och lära känna sina egna begränsningar. Och det skall egentligen inte behöva understrykas att statsmoralistiska pekpinnar som försäljningsmonopol, förljugna reklamkampanjer och sinnessjuka skattesatser bara bidrar till folks oförmåga att ta ansvar för sig själva och de i den närmaste omgivningen.

12/7 2008

Jobbskatteavdrag del tre:
Ja, jag vill ha tillbaka mina pengar.

Statsministern vill sänka skatten med ytterligare någon hundralapp för låg- och medelinkomsttagare som jag, meddelade han i Visby igår. Ja, jag är rätt glad åt det. Ingen vill väl ha mindre pengar? Knappast ens socialisterna, trots att de låtsas rätt bra emellanåt. För första gången sedan det blåste som mest kring Carl Bildt i februari 2007 gjorde också statsministern en bra poäng i ett uttalande då han igår påpekade att Alliansens jobbskatteavdrag i tre steg i nettovärde för en sjuksköterska närmar sig det sjuksköterskorna krävde under strejken nyligen. Nu skall inte jag trampa i fällan och påstå att regeringen är bättre än facket på att ge sjuksköterskorna “mer kvar” i den berömda “plånboken”, det kan ju hända att den under rådande omständigheter är det men jag tycker på inga villkor att regeringen skall tillskrivas någon slags ära för att folk får behålla mer av det som de tjänar. Tvärtom. Den regering som tar ut höga skatter av låg- och medelinkomsttagare är en dålig regering. Alltså är de flesta regeringar dåliga. Just i förhållande till vad fackföreningarna klarar av är poängen dock god, först och främst eftersom regeringen hur dålig den än är orättvist beskylls för att gynna de rika och öka klyftona i samhället, medan fackföreningarna — som stundtals blinkar obehagligt mycket mot främlingsfientlighet och gärna driver en ambitiös egenföretagare från sin verksamhet med maffiametoder — fortfarande ses som det godas förkämpar och det svenska välståndets upphov. Sedan givetvis eftersom fackföreningarna utöver att ha gjort sig skyldiga till en del skräp nyligen är förvånansvärt dåliga på att åstadkomma förbättringar och förenklingar för sina medlemmar trots att deras direktörer är rika pampar. Sjuksköterskorna fick tydligen en viss ökning (men de har fortfarande skamligt dåligt betalt) men minns Kommunals “fajt” för några år sedan som om jag minns det hela rätt slutade med sämre villkor än före strejken(!) och pamp i orubbat bo (Thörn). Och trots att LO i över hundra år legat i samma säng (med sidendraperier och magnifik sänghimmel) som det parti som haft makten mest av alla under samma hundraårsperiod och nästan ensamma definierat den svenska politiska dagordningen under 1900-talet har vi i Sverige fortfarande inte jämställdhet på arbetsmarknaden, drägliga löner och villkor för några av de viktigaste yrkesgrupperna (däribland många kommunanställda) eller för den delen en till absolut största delen frisk och outsliten arbetande befolkning som bär upp landet och samhället. Nej jag vet. Facket och socialdemokratin tycker om det som borgarna kallar utanförskapet för att det gör att facket och socialdemokratin får dela ut en massa pengar till behövande och på så vis framstå som hjältar och solidariska landsfäder. Som om det var de själva som trollade fram pengarna. I det perspektivet är det inget fel att kontrastera regeringens i allt annat falska och förljugna generositet mot facket.

9/7 2008

Kalle Anka-landet: Narkotikakriget

Mattias Svensson gör mig uppmärksam på ytterligare en sak som den svenska staten — trots sitt enorma skatteuttag från medborgarna — inte klarar av att sköta i enlighet med realistiska prioriteringar. Sedan 1997 har antalet personer som dömts för narkotikabrott ökat med 94%. Av samtliga personer som dömdes för något brott 2006 dömdes 54% för narkotikabrott. Av de som dömts till fängelsestraff på fyra år och uppåt är 56% dömda för narkotikabrott. Siffrorna kommer såklart från en Brå-rapport. Staten har förklarat krig mot narkotikan, ett krig som dränerar rättssystemet på resurser och medel att bekämpa annan — och tillåt mig tillägga orden betydligt värre — brottslighet.

Lagen är glasklar, som Mattias Svensson påpekar. Straffen för grov narkotikasmuggling är värre än för dråp, väpnat rån, grov misshandel, våldtäkt och sex med barn. Ett spännande räkneexempel som jag funderat länge på kan komplettera bilden. I fredags dömdes en 41-årig man från Nederländerna till 5 1/2 års fängelse för att ha försökt smuggla in ett halvt kilo kokain i Helsingborg. Fem och ett halvt år kan man garanterat få för att ta livet av någon, till exempel genom grovt vållande till annans död som trots sin blygsamma rubricering nog är det man döms till om man till exempel kör ihjäl någon när man kör för fort och inte hinner väja eller något annat dumt som folk kan ta sig för på grund av oaktsamhet. Så vad kostar då ett halvt kilo kokain? Enligt en artikel i SvD för snart ett år sedan kostar ett gram kokain ungefär 800 kronor på gatan i Sverige. Då skulle holländarens lilla paket vara värt ca 400000 kronor. Slutsats, mina Damer och Herrar: Råkar man ut för en trafikdåre och avlider på grund av grovt vållande till annans död är ens liv — i rättssystemets ögon — värt fyrahundratusen kronor. Glasklart.

En vansklig men festande uppskattning kan ge fler liknande prislappar. Antagligen måste man ha ett par kilo kokain med sig på Scandlines-färjan för att dömas till tio års fängelse. Ett människoliv som avslutats med berått mod genom en avrättning av något slag — mord alltså, inget annat — skulle kunna uppskattas vara värt åtminstone ett par miljoner kronor i rättssystemets ögon. Svinigt så det förslår blir det med våldtäkter, som ju säkert kommer undan med något i hundratusenkronors-regionen.

Svenssons poäng som inte skall gå förlorad är ju inte denna, men jag blev frestad att genomföra mina beräkningar nu när det så tydligt visats att uppklarningsprocenten för brott i Sverige att närmar sig det katastrofala helt eller delvis beroende på att narkotikabrott är det som prioriteras. I Brå:s allmänna rapport (pdf) för 2007 är det tydligt. Procenten personuppklarade brott är:

Våldsbrott 16%, sexualbrott 17%, stöldbrott 7%, bedrägeribrott 14%, skadegörelsebrott 4%, trafikbrott 67% och narkotikabrott 58%.

Det är mer okej att folk blir mördade, misshandlade, våldtagna, bestulna, lurade och får sin egendom förstörd än att folk roar sig med stimulantia. Vilken prioritering, alltså.

Att kriget mot narkotikan inte hjälpt det minsta, som Mattias Svensson noterar, är liksom bara typiskt. Jag förvånas i varje fall inte.

8/7 2008

Inkompetent, indolent och ohederlig.
Fast gånger två.

En fullständigt galen, lätt oöverblickbar men ändå intressant kartläggning över opinionsbildarna i det politiska Sverige fångar min uppmärksamhet. Den är framtagen av Fokus och Almedalsbloggen och ska enligt uppgift kartlägga makt och inflytande i politiken genom att helt enkelt rita en karta över relationer mellan olika personer “på sociala nätverkssajter och i bloggosfären”. Förutom att man kan simma runt och hitta namn man känner igen och som ger positiva eller negativa associationer är kartan inte speciellt användbar. Alltså är den inte användbar. En sak framträder dock tydligt i den: Uppdelningen mellan höger och vänster. Polariseringen i Svensk politik är otroligt stark.

I det amerikanska presidentvalet talas det mycket om förnyelse och de allra flesta i Sverige tycker ju att Barack Obama verkar mest förnyande av de två kandidaterna. Eftersom svenskar i allmänhet är oinformerade och ignoranta när det gäller USA och dess politik får man väl närmast ta denna allmänt spridda uppfattning om Obama och förnyelse som ännu ett bevis på svenskens oöverträffliga förmåga att vara okunnigt fördomsfull med lutning åt det smygrasistiska. Barack Obama är givetvis ingen George W Bush. Men det är det ca sex miljoner andra som inte heller är. En flirt med vänstern hemma och utomlands — alltså det där om att förhandla med Ahmadinejad och släppa sanktionerna mot Kuba, saker som en amerikansk president aldrig skulle göra så länge Ahmadinejad är Irans president och Kuba är en kommunistdiktatur — är det tomma prat som fått Bush-hatarna att ropa “Messias!”

Detta sagt på tal om polarisering alltså. För John McCain, med alla dåligheter han står för (pro-life är bara ett exempel), är en djävel på bipartisanship. Och det kallar jag förnyelse. Faktum är att jag tror att McCain är den bäste kandidaten att bli president i dagsläget, inte minst eftersom demokraterna med all sannolikhet kommer att stärka sitt grepp om både senaten och representanthuset. Då är McCain som ständigt har en dörr på glänt till det andra partiet en gjuten president. Kongressen kommer att stoppa allt det galnaste republikanska möget han kan komma dragande med. Farbror McCain är smart nog att förstå att det som är bra kommer han att få igenom om han är skicklig på att hantera demokraterna. Och så var det ju det där med maktdelningen.

Ett av problemen med Sveriges politiska system är att det inte finns någon maktdelning. Det senaste exemplet på hur partipiskan kan vina i parlamentet (ja, tro det eller ej, Sveriges Riksdag är ett parlament), FRA-lagen alltså, fick en ju att inse att det vi i själva verket har i Sverige är sju riksdagsledamöter med viktade röster. So long, suckers säger väl Schlingmann och de andra tvålpojkarna bakom Allianssegern till alla de som personröstade på Fredrik Federley, Annie Johansson och Birgitta Ohlsson. Du röstar på en person som enligt någon gammal dammig idé är tänkt att representera dig. I själva verket är riksdagen ett Svenskt elektorskollegium som formellt utser statsminister. (Undrar apropå det om man kan få flest röster i ett val utan att få majoritet i riksdagen? Då finns ännu en anledning att se sig i spegeln ytterligare en stund innan man kritiserar det Amerikanska valsystemet.) Detta har lett till att varje fråga som läggs på riksdagens bord kan riskera att bli en kabinettsfråga. Alltså måste en regering med liten marginal, vilket regeringar tenderar att ha när polariseringen är stark bland väljarna, tvinga bort den enskilde riksdagsledamotens rörlighet och handlingsfrihet. Partipiskan viner och statsministern vinner. Även om både han och hans politik är stolpskott. Sveket från Federley och Johansson med flera är visserligen lika stort, men det är den underliggande politiska logiken som är grundproblemet.

Polariseringen är antagligen en produkt av detta men den bidrar nog i högsta grad till att kontinuerligt förstärka regeringens makt och riksdagens underkastelse och givetvis på så vis förstärka sig själv. Polariseringen är tydlig på kartan som Fokus och Almedalsbloggen fixat ihop. Polariseringen är för övrigt det enda som är tydligt på den kartan. Men polariseringen är nog när allt kommer omkring det enda som behövs för att visa Sveriges politiska karta. Per Wirtén, Göran Greider, Åsa Linderborg, Olle Svenning, Ali Esbati, Mattias Svensson, Johan Norberg, Per Gudmundson och PJ Anders Linder gör sitt bästa för att låtsas som om deras ideal skulle kunna ha något inflytande på svensk politik. Men svensk politik är fångad i ett skruvstäd mellan en inkompetent, indolent och ohederlig Sahlin och en inkompetent, indolent och ohederlig Reinfeldt. Ackompanjerade av lite tvålkillar, färgglada tanter, teknokrater med allvarsamma tonfall, nationalekonomer med excelblad och en och annan ung revolutionär, allihopa arbetandes för dem, slavandes för dem, kontrollerar de dagordningen med sina dumma och verklighetsfrånvända uttalanden om utanförskap, klyftor som ökar eller minskar, trygghet och ‘människors vardag’.

Det går fanimej inte en dag utan att jag spontansjunger på Svenska Akademiens Tänkande Människa.

7/7 2008

Juli i soffan

Återkommen från Stockholm har jag parkerat på soffan. Här ska jag stanna fram till Europaresan som börjar i nästa vecka, med avbrott endast för att sova, äta, och dricka pilsner. I soffan och på bordet och i soffan bredvid finns allehanda förnödenheter, bland annat Argonne National Laboratory 1946-96 av Jack M Holl, senaste Newsweek, en flaska vatten, The Manufacture of Knowledge av Karin Knorr Cetina, en tredecimeters pappershög med arkivmaterial, rapporter och skrifter om MAX-lab, The Scientific Community av Warren Hagstrom, ett tiotal STS-artiklar från det tidiga sjuttiotalet (alltså pre-Bloor och pre-Collins och definitivt pre-Latour), Madeleine Albrights självbiografi Madame Secretary, en Stanford-kaffemugg, min MacBook och ett usb-minne. Gjutet sällskap. Avhandlingen växer i huvudet och på hårddisken.

Eftersom det blivit kväll står här också ett stort glas öl. Passar bra till vissa delar av nyss nämnda litterära stimulantia.