26/6 2008

Matt 25:29, Monopol, och 100% skattetryck

Jag nämnde i en diskussion med en god vän för några månader sedan ett av mina favoritkoncept inom mitt ämne, den så kallade Matteuseffekten. (Efter att ha provat alla möjliga söksträngar märker jag till min fasa att jag aldrig tidigare bloggat om Matteuseffekten. Katastrof!) Robert Merton skrev en och annan liten artikel om The Matthew Effect in Science för ett antal årtionden och avsåg då det faktum att vetenskaplig meritering, belöning och åstadkommande tenderar att verka kumulativt, så att den som redan är framgångsrik eller välrenommerad har större chans att bli ytterligare välrenommerad och framgångsrik eftersom hon/han har ett marknadsvärde och en hög profil att visa upp för anslagsgivare med flera. Det mest triviala exemplet är väl att få Nobelpristagare har svårt att få forskningsanslag, så att säga. Varför nu Matteus då? Jo, naturligtvis eftersom ett berömt citat från Matteusevangeliet passar så alldeles utmärkt för att beskriva detta sociologiska fenomen:

“Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Matt 25:29, senaste övers.)

Själv kan jag bara häftigt nicka instämmande; få saker är så uppenbara i mina egna studier av naturvetenskaplig forskning (och andras, som jag tar del av) som den kumulativa fördelen i forskarvärlden. För den delen tycker jag mig se tydliga tecken lite varstans på att Matteuseffekten är giltig i de flesta mänskliga sammanhang. Min slutsats är att mänsklig (social) verksamhet tenderar att ordna sig så att materiell och social framgång adderas kumulativt. Alltså ordna sig så. Av sig självt. Om någon medelst politiska initiativ försöker åstadkomma en sådan ordning är det inte Matteuseffekten utan Feodalherrestrategin.

Det hade inte min kollega förstått när jag nämnde Matteuseffekten i diskussionen i våras. Han relaterade nämligen omedelbart detta till vad han uppfattar är den sittande regeringens strategi med att sänka några ersättningsnivåer och några skatter. Visst kan det sticka i ögonen på vem som helst att värnskatten tas bort samtidigt som den 25-procentiga momsen på allt möjligt (som betalas också av oss låg- och medel-inkomsttagare) inte tas bort, men för mig sticker det mer i ögonen att värnskatten och momsen en gång infördes. Så det är liksom en annan fråga. Bättre då med jobbskatteavdraget som faktiskt sänker skatten något för låg- och medelinkomsttagare. Regeringens skattesänkningar och bidragsnivåsänkningar är emellertid vad min socialist till vän först associerar till när Matteuseffekten kommer på tal.

De påstås nu (av sossarna själva, skall tilläggas) att inkomstskillnaderna i Sverige ökade under den senaste perioden av socialdemokratisk regering. Städa runt egen dörr först skulle man kunna säga och sen skulle man kunna gå vidare med att påpeka att den innersta ofrånkomliga logiken som bygger upp och driver högskattesamhället som idé och praktik är det faktum att låg- och medelinkomsttagare bör beskattas hårdast. (A) för att de är en säkrare skattebas än höginkomsttagare som inte bara kan flytta till Monaco och Schweiz utan också gör det och (B) för att låg- och medelinkomsttagare är väljarbasen för högskattepartierna och sannolikt kommer att köpa idén om högskattesamhället så länge den lindas in i formuleringar som innehåller orden ‘välfärd’, ‘jämlikhet’ och ‘trygghet’ istället. Så innan man associerar alltför vilt mellan den gamle Mertons slagkraftiga sätt att beskriva en slags självreglerande funktion i sociala nätverk och en regerings meckande på marginalen med ett enormt statligt transfereringssystem kunde man kanske fråga sig vad grunden är för politiken hos det regeringsalternativ man förespråkar.

För visst är det som i Monopol när man passerar GÅ och inkasserar fyratusen kronor bara för att i samma slag hamna på rutan Inkomstskatt och betala tillbaka alltihop. I Monopol kallas den som betalar ut och kräver in för Banken, en märklig och ologisk omskrivning för staten. För visst är det väl staten det påminner mest om att driva verksamheter som saluförande av gator och torg, utbetalning av medborgarlön helt oberoende av prestation och övriga tillgångar och skulder samt att skicka folk i fängelse för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?

Att staten tar vad staten ger är devisen i högskattesamhället och nu idag fick jag via Dick Erixon nys om ett pressmeddelande från Skatteverket som bringar lite ljus över det här med skattetryck som jag irriterade mig över för några månader sedan. I sitt pressmeddelande berättar Skatteverket att vi i Sverige faktiskt har ett hundraprocentigt skattetryck:

“Om en butik säljer vara för 20.000 kronor till en företagskund och köpare drar av den i sitt företag, men använder den privat går staten miste om skatteintäkter på ungefär samma belopp.”

Detta kan inte betyda annat än att om en butik säljer en vara för 20.000 kronor till en privatkund som inte drar av något alls så betalas olika skatter för och i samband med detta köp in till ett sammanlagt värde av ungefär samma belopp. Är det någon därute med matematikkunskaper man kan använda sig av och lite ekonomisk skolning som kan förklara för mig hur det inte skulle vara så? Annars kommer jag framöver konsekvent att hävda att vi har ett skattetryck på 100% i Sverige. Och då spelar det ganska liten roll om man har och skall få eller inte har och skall fråntas. För 100% går ändå till Staten.