Boris Benulic — en riktig marxist
Kanske har någon undrat hur jag framhärdat i min ilska efter den gångna veckans händelser och min svavelosande kommentar i onsdags — jag är ledsen att göra er besvikna men jag har faktiskt inte varit ilsk alls. Sveriges förlust mot Ryssland kändes tvärtom som balsam för själen, det hade varit orättvist att ge Kalle Anka-landets tillfälliga hypernationalister den vinden i ryggen och dessutom förtjänar dåliga lag att förlora. Så, nu var det sagt. Jag kunde sagt det i torsdags men då hade jag fullt upp med avhandlingsarbete och Portugal-Tyskland och sen blev det ju midsommarafton och midsommardag. Som förutom bad i havet-premiär samt gin och flädersaft innehöll färdigläsandet av både Michael Lynch och John Law. Samt den nyinskaffade sågningen av Naomi Klein’s Chockdoktrinen av Johan Norberg och Boris Benulic. Jag köpte Chockdoktrinen samtidigt, för att ha i referens-syfte. Läsa den behöver jag inte nu när jag vet hur mycket lögner, sammanblandningar, friserade data, manipulerade citat, underlåtelser att redovisa hela sammanhanget och grundlösa anklagelser den innehåller. Skräp, helt enkelt.
Bättre är då Boris Benulics halva av motboken, efter Norbergs gamla vanliga ångvätsargumentation — som jag inte motsäger och inte ifrågasätter men som är tråkigt tråkigt tråkigt i längden — är Benulics bidrag underhållande, nyansrikt och intellektuellt avancerat. Boris Benulic är marxist. På ett annat sätt än alla de andra (nästan alla de andra) marxisterna jag känner. Så här:
“Det finns ingen chockdoktrin, det finns ingen komplott, det finns bara ett antal paranoida intellektuella, som liksom Naomi Klein påstår sig vara vänster — och de förstår inte vad som sker.
Och just därför att de själva inte lyckats åstadkomma något, förändra eller utveckla samhället i någon riktning, så måste de utmåla motståndaren som välorganiserad och omipotent.
Just denna sorts vänster anser att alla angrepp på USA är bra, för USA står för marknadsekonomi och marknadsekonomin är alltid ond. Lögner, fiffel med statistik och fakta, påhittade samband, vad gör väl det — lögnerna tjänar ett större, godare syfte.
Själv betraktar jag mig som en marxist av den gamla skolan, och det gör att jag med fasa betraktat den teoretiska utvecklingen i vänstern de senaste åren.
Det var illa nog när den marxistiska teoribildningen i Europa från 1920 och framåt anpassades till Freud, Lacan, Focault, Derrida, Kristeva, Heidegger och Kierkegaard. Från den Engels som hävdade att varat bestämmer idéerna hamnade vi efter Frankfurter-skolan och Gramsci i en marxism som hävdade att idéerna bestämde varat. Marxismen hade lämnat materialismen och blivit idealistisk.
Idag ägnar sig de som är marxister åt att skriva essäer om film, genusvetenskap, litteratur eller olika populärkulturella företeelse; inget är för smått att analysera med marxismens verktyg — tatueringar, drakflygning, poker eller fotboll. Man hur många marxister analyserar sådant som telekomindustrin och gör det med kunskap om tekniken, hur många analyserar matproduktion i en globaliserad värld och gör det mer kunskap om genbanker och DNA, hur många analyserar gruvbrytningens inverkan på naturen och hur många analsyerar [sic] har vi sett om de ekonomiska och materiella grundvalarna för de senaste 20 årens managementteorier?
Majoriteten av marxisterna har frivilligt lämnat de områden som Marx och Engels ägnade merparten av sin tid åt att utforska; ekonomin och de materiella grundvalarna för vårt samhälle.
Men Naomi Klein går ett steg till. I en värld där allt för många som påstår sig vara marxister filosoferar över populärkultur och myter bidrar hon istället till att skapa populärkultur och myter.
Det är dags att lära vänstern att åter diskutera verkligheten.”
Visserligen håller jag med om att (delar av) vänstern har lämnat materialismen bakom sig och gått ner i ett identitetspolitiskt flummigt träsk, men om Boris är marxist så är jag Kalle Anka! Och Naomi Klein är ju faktiskt en av de på vänsterkanten som faktiskt kritiserat exakt dessa tendenser hos den samtida vänstern, alltså fokuseringen på identitetsfrågor, och istället fört upp den kritiken av den nyliberala ekonomiska politiken på agendan igen.
Boris kritik träffar alltså helt fel, och han kan knappast ha läst “Chockdoktrinen” ordentligt. Naomi Klein påpekar ju, gång på gång, att det INTE är onda konspirationer som gör att vi har sett en nyliberal ekonomisk omvälvning de senaste decennierna, utan medveten och öppen ekonomisk politik, som ofta motiverats som “nödvändig”, eller “den enda vägen” (Carl Bildt 1991-1994) eller “there is no alternative (Margaret Thatcher). Denna “nödvändiga” ekonomiska nyliberala politik håller nu på att förlora det sista av sin trovärdighet i stora delar av världen, efter bl.a privatiseringsfiaskona i Östeuropa efter murens fall, den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001 och USA:s militära moras i Irak.
Och om du är Kalle Anka så är Milton Friedman neokonservativ. Jag antar att det är dit du vill komma.
Nja, nu var inte mitt syfte att diskutera om Milton Friedman var neokonservativ eller ej (jag nämner överhuvudtaget inte neokonservatism ovan), utan jag ifrågasatte om Boris var marxist. Och det gör jag fortfarande. Naomi Klein’s bok handlar ju mer om nyliberalismen än om neokonservatismen, som jag ser det. Man kan givetvis ha invändningar mot “Chockdoktrinen” (det har jag), men detta besinningslösa raseri från höger och tröttsamma sexistiska påhopp av typen “Nakenchock” gör mig mest bara trött…
Borgerligheten älskar f. d. vänstermänniskor eller marxistern som numera omfattar helt andra åsikter (konstigt nog ofta borgerliga!) men som har tillräckligt mycket historiskt “cred” för att kunna posera som lite lagom mycket popvänster. Boris, Göran Skytte you name it! Varför inte bara säga att du håller med Boris, och strunta i att försöka göra honom trovärdig eftersom han poserar som marxist? Det behöver ju inte vara fel att omfatta borgerliga åsikter, men det är tröttsamt när dessa måste kläs i någon slags vänsterskrud. Har inte borgerligheten i Sverige högre självförtroende än att man måste peka på att någon har varit marxist en gång i tiden för att tro att man ska bli tagen på allvar?
Problemet med den svenska “borgerligheten” är att den är antingen konservativ (de gamla moderaterna och kd) eller sossar (de nya moderaterna) eller populister (fp och c). Dit har den svenska vänsterhegemonin fört alternativen. Och du är på samma spår när du blandar samman liberaler med “borgerlighet”. Jag avfärdar alla de ovan nämnda typerna av “borgerlighet”. Själv har jag mer gemensamt med många socialister än med någon svensk borgerlig politiker, helt enkelt för att jag försöker utgå från individen och friheten istället för kollektivet och tvånget, oavsett vad tvånget har för motiv. Alltså vänder jag mig emot makroperspektiv och kollektiva lösningar i varje sammanhang, vilket också är den främsta (enda?) orsaken till att jag och den svenska vänstern inte kommer överens.
Jag instämmer för övrigt fullständigt i din insinuation att borgerligheten i Sverige har dåligt självförtroende och därför försöker frottera sig med före detta vänster. Det är billiga och dåliga trick. Men jag tror att folk kan överge socialismen för en mera “borgerlig” ideologi och att det förekommer utan att det är tjuvspel på gång.
Sen tror jag faktiskt att man också skulle kunna kalla mig Marxist om man tilläts att därmed avse att man uppmanar de ekonomiskt underlägsna samhällsgrupperna att vända sig mot överhet och förtryck. Som jag ser det är låg- och medelinkomsttagare i Sverige ekonomiskt underlägsna och överheten och förtrycket står staten för. Lanserar man den tolkningen blir emellertid vänstern vansinniga eftersom de anser sig ha tolkningsföreträde. Liksom de anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller vad liberalismen stod och står för, vad Milton Friedmans ekonomiska filosofi var, och vad globalisering egentligen betyder.
Intressant att du använder termen “hegemoni”, som myntades av marxisten Antonio Gramsci! Det säger en hel del om denne tänkares inflytande, när hans term används 70 år efter hans död av liberaler.
Jag håller med om att borgerligheten (delvis) och åtminstone i retoriken har flyttat sig in mot “mitten” och blivit “sossigare”. Men jag köper inte argumentet att detta beror på någon slags vänsterhegemoni. Tvärtom så är massmedia kraftigt dominerad borgerligheten om vi ser till ägandet och även de åsikter som drivs på ledarplats: 60-80 % av alla dagstidningar är liberala eller konservativa, och endast en minoritet representerar “S” och ingen (mig veterligen) vänstern utanför S.
Vi kan ju se hur denna borgerliga hegemoni påverkat den politiska debatten bl. a. kring Irakkriget där i stort sett samtliga svenska ledarsidor tog ställning för USA:s anfallskrig 2003 (även om de idag inte vill kännas vid det). Endast Aftonbladet var en av de tidningar som vågade stå emot, och de fick mycket skäll från bl. a. PM Nilsson på Expressen för att vara Saddamapologeter eller blunda för diktatur. På kultursidorna ser det annorlunda ut, men för mig som var i USA våren 2003 och upplevde diskussionerna där så måste jag säga att svenska tidningar var betydligt mer okritiska mot Bush & Co. än många amerikanska medier och analytiker, bl. a. i NPR (National Public Radio).
Och varför är det per definition borgerligt att stödja Irakkriget? En synnerligen Kleinsk sammanblandning.
Tillåt mig att vara lite ironisk: Intressant att du använder ordet “apologeter” som ursprungligen betecknade de tidiga kristnas försvarare mot hedniska läror. Det säger en del om kristendomens inflytande på socialister! Äh.
Kristendomens inflytande? Nja, nu tar du väl i: jag som är troende ateist, har svårt att få ihop någon religiiös tro med evolutionsteorin som jag känner den. Har du något bättre ord än “apologoter” så kan jag givetvis användad det. Men även ateister som jag erkänner gärna att Bibeln har sina litterära kvaliteter på sina ställen. “Se inte grandet i din nästas öga om du inte ser bjälken i ditt eget” är en annan av mina favoriter!
Visst fanns det borgerliga sympatisörer som var emot Irakkriget, och enstaka vänsterdebattörer som var för (Cristopher Hitchens), men ska vi vara någorlunda empiriska och se på data och hård statistik så kommer vi nog att hitta en statistiskt högsignifikant skillnad mellan borgerliga och socialistiska sympatisörer i synen på om Irakkriget var berättigad eller inte. Du kanske är ett undantag, vad vet jag, men jag pratar om den generella tendensen och det generella mönstret. Från högerhåll fanns det mer sympati för Irakkriget än från vänsterhåll. I Sverige såväl som i USA. Det måste kanske inte vara så. Men det är ett faktum att det faktiskt var så.
Du får ursäkta mig: som varandes statistikfreak och naturvetare så brukar jag tänka i termer av populationsskillnader och signifikansnivåer när jag uttalar mig om saker och ting, inklusive synen på Irakkriget och skillnaden mellan borgerliga och socialistiska sympatisörer. Om du är ett undantag så får du försöka att inte ta illa upp: jag betraktar dig bara som en avvikande data-punkt!!!!
För det första är jag inte “borgerlig”. För det andra var jag ironisk när det gällde det etymologiska.
Vilket humant och trevligt sätt att betrakta ett krig förresten, “i termer av populationsskillnader och signifikansnivåer”.
Olof:
Ett litet tips: Ironi funkar sällan i textform, det går inte att höra tonläget som i ett samtal. Vilket bevisas av att du tog min kommentar om “signifikansnivåer och populationsskillnader” på fullt allvar och tolkade den bokstavligt…
Jo: du är borgerlig, du bara medger inte det, för av någon anledning anses “borgerlig” vara ett fult ord, även bland de som omfattar borgerliga värderingar. Som du uppenbarligen gör. Det är ett fascinerande psykologiskt fenomen detta med borgerlighetens förnekande av sina egna värderingar, som jag dock inte tänker utveckla här.
Trevlig fortsatt helg!
E
Det verkar vara en snubbe som har en självbild som nog inte stämmer med verkligheten. Han framhäver mest sig själv, Marxist?? Ja vem som helst kan ju kalla sig vad som helst! Tror inte han kommer att stå på barrikaderna när det gäller, ligger troligen på en solstol i Thailand och skriver krönikor som är lagom för att passa i vissa tidningar och vissa andra medier så pengarna kan fortsätta att rulla in! Personligen föredrar jag debattörer som vågar stå för vad dom är //Palma