26/6 2008

Matt 25:29, Monopol, och 100% skattetryck

Jag nämnde i en diskussion med en god vän för några månader sedan ett av mina favoritkoncept inom mitt ämne, den så kallade Matteuseffekten. (Efter att ha provat alla möjliga söksträngar märker jag till min fasa att jag aldrig tidigare bloggat om Matteuseffekten. Katastrof!) Robert Merton skrev en och annan liten artikel om The Matthew Effect in Science för ett antal årtionden och avsåg då det faktum att vetenskaplig meritering, belöning och åstadkommande tenderar att verka kumulativt, så att den som redan är framgångsrik eller välrenommerad har större chans att bli ytterligare välrenommerad och framgångsrik eftersom hon/han har ett marknadsvärde och en hög profil att visa upp för anslagsgivare med flera. Det mest triviala exemplet är väl att få Nobelpristagare har svårt att få forskningsanslag, så att säga. Varför nu Matteus då? Jo, naturligtvis eftersom ett berömt citat från Matteusevangeliet passar så alldeles utmärkt för att beskriva detta sociologiska fenomen:

“Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Matt 25:29, senaste övers.)

Själv kan jag bara häftigt nicka instämmande; få saker är så uppenbara i mina egna studier av naturvetenskaplig forskning (och andras, som jag tar del av) som den kumulativa fördelen i forskarvärlden. För den delen tycker jag mig se tydliga tecken lite varstans på att Matteuseffekten är giltig i de flesta mänskliga sammanhang. Min slutsats är att mänsklig (social) verksamhet tenderar att ordna sig så att materiell och social framgång adderas kumulativt. Alltså ordna sig så. Av sig självt. Om någon medelst politiska initiativ försöker åstadkomma en sådan ordning är det inte Matteuseffekten utan Feodalherrestrategin.

Det hade inte min kollega förstått när jag nämnde Matteuseffekten i diskussionen i våras. Han relaterade nämligen omedelbart detta till vad han uppfattar är den sittande regeringens strategi med att sänka några ersättningsnivåer och några skatter. Visst kan det sticka i ögonen på vem som helst att värnskatten tas bort samtidigt som den 25-procentiga momsen på allt möjligt (som betalas också av oss låg- och medel-inkomsttagare) inte tas bort, men för mig sticker det mer i ögonen att värnskatten och momsen en gång infördes. Så det är liksom en annan fråga. Bättre då med jobbskatteavdraget som faktiskt sänker skatten något för låg- och medelinkomsttagare. Regeringens skattesänkningar och bidragsnivåsänkningar är emellertid vad min socialist till vän först associerar till när Matteuseffekten kommer på tal.

De påstås nu (av sossarna själva, skall tilläggas) att inkomstskillnaderna i Sverige ökade under den senaste perioden av socialdemokratisk regering. Städa runt egen dörr först skulle man kunna säga och sen skulle man kunna gå vidare med att påpeka att den innersta ofrånkomliga logiken som bygger upp och driver högskattesamhället som idé och praktik är det faktum att låg- och medelinkomsttagare bör beskattas hårdast. (A) för att de är en säkrare skattebas än höginkomsttagare som inte bara kan flytta till Monaco och Schweiz utan också gör det och (B) för att låg- och medelinkomsttagare är väljarbasen för högskattepartierna och sannolikt kommer att köpa idén om högskattesamhället så länge den lindas in i formuleringar som innehåller orden ‘välfärd’, ‘jämlikhet’ och ‘trygghet’ istället. Så innan man associerar alltför vilt mellan den gamle Mertons slagkraftiga sätt att beskriva en slags självreglerande funktion i sociala nätverk och en regerings meckande på marginalen med ett enormt statligt transfereringssystem kunde man kanske fråga sig vad grunden är för politiken hos det regeringsalternativ man förespråkar.

För visst är det som i Monopol när man passerar GÅ och inkasserar fyratusen kronor bara för att i samma slag hamna på rutan Inkomstskatt och betala tillbaka alltihop. I Monopol kallas den som betalar ut och kräver in för Banken, en märklig och ologisk omskrivning för staten. För visst är det väl staten det påminner mest om att driva verksamheter som saluförande av gator och torg, utbetalning av medborgarlön helt oberoende av prestation och övriga tillgångar och skulder samt att skicka folk i fängelse för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?

Att staten tar vad staten ger är devisen i högskattesamhället och nu idag fick jag via Dick Erixon nys om ett pressmeddelande från Skatteverket som bringar lite ljus över det här med skattetryck som jag irriterade mig över för några månader sedan. I sitt pressmeddelande berättar Skatteverket att vi i Sverige faktiskt har ett hundraprocentigt skattetryck:

“Om en butik säljer vara för 20.000 kronor till en företagskund och köpare drar av den i sitt företag, men använder den privat går staten miste om skatteintäkter på ungefär samma belopp.”

Detta kan inte betyda annat än att om en butik säljer en vara för 20.000 kronor till en privatkund som inte drar av något alls så betalas olika skatter för och i samband med detta köp in till ett sammanlagt värde av ungefär samma belopp. Är det någon därute med matematikkunskaper man kan använda sig av och lite ekonomisk skolning som kan förklara för mig hur det inte skulle vara så? Annars kommer jag framöver konsekvent att hävda att vi har ett skattetryck på 100% i Sverige. Och då spelar det ganska liten roll om man har och skall få eller inte har och skall fråntas. För 100% går ändå till Staten.

23/6 2008

Efter FRA-lagen

Det är ju sommar på riktigt nu eftersom midsommar har passerat, så det är svårt att bedöma om den tystnad som nu råder är den vanliga allenarådande tystnaden som brukar infinna sig när mediecykeln gått färdigt och andra saker fyller förstasidorna. Eller finns det en liten blåst av hopp kvar? Här är några tecken på att det inte kommer att vara helt tyst framöver:

• FRApedia är en wiki om FRA-lagen.
• Johan Norberg föregår i egenskap av svensk liberal debatts frontfigur med gott exempel och kommer inte att rösta på alliansen i nästa val.
• Centeruppropet är ett initiativ av missnöjda centerpartister som “tycker om partiprogrammet”.
• Och på www.stoppafralagen.nu fortsätter protest-samordnandet med bland annat demonstrationer på flera orter på lördag.
• Aktivast och mest beundransvärd av alla är kanske dock ändå Henrik Alexandersson.

22/6 2008

Boris Benulic — en riktig marxist

Kanske har någon undrat hur jag framhärdat i min ilska efter den gångna veckans händelser och min svavelosande kommentar i onsdags — jag är ledsen att göra er besvikna men jag har faktiskt inte varit ilsk alls. Sveriges förlust mot Ryssland kändes tvärtom som balsam för själen, det hade varit orättvist att ge Kalle Anka-landets tillfälliga hypernationalister den vinden i ryggen och dessutom förtjänar dåliga lag att förlora. Så, nu var det sagt. Jag kunde sagt det i torsdags men då hade jag fullt upp med avhandlingsarbete och Portugal-Tyskland och sen blev det ju midsommarafton och midsommardag. Som förutom bad i havet-premiär samt gin och flädersaft innehöll färdigläsandet av både Michael Lynch och John Law. Samt den nyinskaffade sågningen av Naomi Klein’s Chockdoktrinen av Johan Norberg och Boris Benulic. Jag köpte Chockdoktrinen samtidigt, för att ha i referens-syfte. Läsa den behöver jag inte nu när jag vet hur mycket lögner, sammanblandningar, friserade data, manipulerade citat, underlåtelser att redovisa hela sammanhanget och grundlösa anklagelser den innehåller. Skräp, helt enkelt.

Bättre är då Boris Benulics halva av motboken, efter Norbergs gamla vanliga ångvätsargumentation — som jag inte motsäger och inte ifrågasätter men som är tråkigt tråkigt tråkigt i längden — är Benulics bidrag underhållande, nyansrikt och intellektuellt avancerat. Boris Benulic är marxist. På ett annat sätt än alla de andra (nästan alla de andra) marxisterna jag känner. Så här:

“Det finns ingen chockdoktrin, det finns ingen komplott, det finns bara ett antal paranoida intellektuella, som liksom Naomi Klein påstår sig vara vänster — och de förstår inte vad som sker.
    Och just därför att de själva inte lyckats åstadkomma något, förändra eller utveckla samhället i någon riktning, så måste de utmåla motståndaren som välorganiserad och omipotent.
    Just denna sorts vänster anser att alla angrepp på USA är bra, för USA står för marknadsekonomi och marknadsekonomin är alltid ond. Lögner, fiffel med statistik och fakta, påhittade samband, vad gör väl det — lögnerna tjänar ett större, godare syfte.
    Själv betraktar jag mig som en marxist av den gamla skolan, och det gör att jag med fasa betraktat den teoretiska utvecklingen i vänstern de senaste åren.
    Det var illa nog när den marxistiska teoribildningen i Europa från 1920 och framåt anpassades till Freud, Lacan, Focault, Derrida, Kristeva, Heidegger och Kierkegaard. Från den Engels som hävdade att varat bestämmer idéerna hamnade vi efter Frankfurter-skolan och Gramsci i en marxism som hävdade att idéerna bestämde varat. Marxismen hade lämnat materialismen och blivit idealistisk.
    Idag ägnar sig de som är marxister åt att skriva essäer om film, genusvetenskap, litteratur eller olika populärkulturella företeelse; inget är för smått att analysera med marxismens verktyg — tatueringar, drakflygning, poker eller fotboll. Man hur många marxister analyserar sådant som telekomindustrin och gör det med kunskap om tekniken, hur många analyserar matproduktion i en globaliserad värld och gör det mer kunskap om genbanker och DNA, hur många analyserar gruvbrytningens inverkan på naturen och hur många analsyerar [sic] har vi sett om de ekonomiska och materiella grundvalarna för de senaste 20 årens managementteorier?
    Majoriteten av marxisterna har frivilligt lämnat de områden som Marx och Engels ägnade merparten av sin tid åt att utforska; ekonomin och de materiella grundvalarna för vårt samhälle.
    Men Naomi Klein går ett steg till. I en värld där allt för många som påstår sig vara marxister filosoferar över populärkultur och myter bidrar hon istället till att skapa populärkultur och myter.
    Det är dags att lära vänstern att åter diskutera verkligheten.”

18/6 2008

Skäms, ta mig fan! Skäms!

Dr Benjamin Franklin brukar tillskrivas att ha uttalat orden

“Those who would give up Essential Liberty to purchase a little Temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety.”

Om han verkligen sagt det är osäkert. Men det är en bra oneliner som funkar alldeles utmärkt idag. På mer än ett sätt.

Nej, det är alltså inte det självklara budskapet i Franklins uttalande som Sveriges riksdag är beredd att köpa sig för medborgarnas integritet — skydd mot militära hot, terrorism med mera — för sådana hot finns inte i någon större omfattning mot Sverige och dessutom undanröjer man dem inte med den här dumma lagen. Franklins uttalande fungerar i en annan, överförd, betydelse i detta sammanhang. Och nu blir det kusligt, mina vänner. Håll i er.

Den “temporary safety” som de så kallade liberalerna i Centerpartiet och Folkpartiet (och Moderaterna!) sålt ut sina medborgares integritet för att vinna, är en tillfällig säkerhet för en sketen fyrpartiregering som står och balanserar på avgrundskanten till att falla på grund av att den misskött och slarvat med utnämningar och tv-licenser och fan och hans moster. Sådan är demokratin Sverige! Så förgiftad och förpestad av kortsiktiga personliga prestige- och andra vinster är den svenska politiken att en regering köper sig arbetsro med folkets integritetsskydd! Skäms, ta mig fan! Skäms!

Detta har hänt: Några få borgerliga riksdagsledamöter har försökt stå upp för sin övertygelse och rösta emot lagförslaget. De har givetvis fått utstå sina partiers aggressiva piska och medier har kallat det hela en “rysare”. Federley har alltid försökt framstå som en riktig liberal med integritetsskyddet högt på dagordningen, och därför förutsatte jag att han skulle rösta nej. Istället bloggar han om sina våndor och beklagar sig över att han får epost och sms med mer eller mindre otrevliga budskap. När dagen väl kommer håller han ett känsloladdat anförande och sen röstar han för återremittering. Under tiden spelar sossarna — som egentligen är för förslaget — fulspel och flörtar med opinionen för att ta poäng mot regeringen. Återremitteringen innebär av allt att döma bara kosmetiska förändringar och förslaget kommer att vara i princip det samma men alla kommer att prata om “stärkt integritetsskydd” och eftersom riksdagsledamöterna räknar med att folk i allmänhet hellre kollar på Sverige-Ryssland ikväll och att mediecykeln snart är fullbordad och nästa fråga kommer att ta plats på förstasidorna tror de att de klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Regeringens förslag behöver inte falla. De borgerliga ledamöter som ville rösta nej kan låtsas att “integritetsskyddet” har “stärkts” och att deras heder är bibehållen. Partierna kan visa upp enighet. Och alla kan fira midsommar i lugn och ro.

Sådana folkvalda har vi i det här förbannade Kalle Anka-landet. Och så undrar folk varför inte jag hejar på Sverige i fotbolls-EM.

Till alla borgerliga riksdagsledamöter: Lumpen är inte bara gratis mat. Riksdagen är inte bara höga löner och feta traktamenten och mysiga blåa tygstolar. Om ni nu är så rädda för lite folkvilja och för att ett enda regeringsförslag faller på grund av denna, så kan ni öppna hur många salladsbarer ni vill och blogga hur mycket ni vill och delta i Timbroseminarier hur mycket ni vill. Ni är ändå bara opportunister med ryggrader som geleråttor.

Och till grundlagsutredarna: Det är hög tid att vi avskaffar Marionetteatern Riksdagen och inför ett system med sju riksdagsledamöter med viktade röster. De där 349 är ju bara dyra och dåliga. De har ju till och med svårt att låtsas som om de bryr sig om sina väljarunderlag.

Ironiskt förresten att det är Ryssland som Sverige möter ikväll. Varför inte ordna ett vip-rum innan matchen där några statssekreterare från Rosenbad och några före detta KGB-officerer från Kreml kan lounga och utbyta erfarenheter om hur man bäst bedriver skendemokrati? Och så kan de göra upp matchen också, så att Sverige och Ryssland kan gå ut och låtsas som om de spelar på riktigt. Som det anstår de här förbannade länderna alltså.

15/6 2008

Sanningarnas söndag

Som några gånger förr begränsar sig söndagsbloggandet till några spridda notiser. Jag skall strax övergå till att sätta fläderblomssaft, diska och läsa Michael Lynch.

Låt mig vara en svensk som säger som det är. Ingen annan klarar ju det. Det bästa laget vann. Och Sverige har bara en spelare av klass. Visst, det finns ett försvar och ett par mittfältare som sliter och jobbar och som hindrar också Spanien från att vinna alltför enkelt men utöver Zlatan finns ingenting framåt värt namnet. Henke till exempel är ju rätt dålig, han missar lägen han aldrig skulle missat förr. Utan Zlatan hade det varit 0-2. Tro inget annat.

Här är ett företag som vet vad de pratar om och som säger som det är. Representanter från Google säger idag i DN att “FRA-lagen passar bäst i diktaturer som Kina och Saudiarabien”. De borde verkligen veta. Och enligt HAX med flera verkar det kanske gå åt rätt håll nu. På onsdag vet vi om vi har riksdagsledamöter som representerar folket eller omröstningsrobotar som gör som chefen säger.

Ha! En tjeck som säger som det är. Som ende EU-statschef. När nu Irländarna har röstat nej återstår ju två saker för EU:s centralbyråkrater och toppolitiker: Att kasta Lissabonfördraget i papperskorgen och sura i ett par år, eller att låtsas som om det regnar och driva igenom skiten ändå, med någon hänvisning till att “1,6 miljoner väljare” inte skall få förstöra för “500 miljoner EU-medborgare”. Det blir sannolikt det sistnämnda. Om inte Tjeckernas president Vaclav Klaus lyckas hindra det. Han säger som det är och menar nu att fördraget måste stoppas:

The resounding Irish no was a “victory of freedom and reason over artificial elitist projects and European bureaucracy,” he said.

13/6 2008

Sveriges liberaler är John Keating

Irländarna har röstat nej — verkar det som — och kanske kanske kan det innebära att Europas politiker tar sig samman och förstår att deras projekt sedan länge har utvecklats bort från folkets vilja och att det inte är rätt sätt att agera i demokratiska sammanhang. Kanske.

Men här i Sverige är en sak just nu viktigare, FRA-omröstningen på onsdag. Henrik Alexanderssons rapportering är heltäckande och längs upp till höger finns en länk till en sida som verkar vara en samlande kraft i motståndet. Och så finns ju Svenssons & Westerlunds Youtube-film Döda Politiska Karriärers Sällskap:

11/6 2008

Zlatan vann.

Zlatan vann. Inte Sverige, alltså. Det mest framträdande igår var givetvis Greklands usla fotboll, effektiv på sitt sätt men urtrist och destruktiv. Så bra då att Sverige har Zlatan som kan straffa sådant tråkspel hårt med en maxad soloprestation. För Sverige var också rätt dåliga. Försvarsspelet knackigt, Isakssons självförtroende en bra bit från toppen och många felpassningar och omständliga vändningar. Henke var knappast sitt forna jag. Daniel Andersson däremot visade att om det är någon i det svenska landslaget som skall kallas “sidleds-” så är det inte han. Snarare då Anders Svensson, Niclas Alexandersson eller Micke Nilsson.

Som de flesta kanske redan har räknat ut håller inte jag på Sverige, inte ens i mästerskapssammanhang som detta. Sverige är dåliga på fotboll. Jag håller på Zlatan. Och så håller jag på Tjeckien. Jag säger detta nu så att det står klart bortom allt tvivel att det inte bara är något jag skadeglatt hävdar när Sverige förlorat mot Frankrike, Italien eller Holland i kvartsfinalen. För så långt går de nog. Oavgjort mot Spanien och Ryssland alternativt vinst mot Ryssland. Det ska räcka.

På Mejeriet igår var det som vanligt ap-hus. Det är mycket fascinerande att iakkta alla dessa människor som vanligtvis varken är speciellt fotbollsintresserade eller speciellt nationalistiska, när de klär ut sig och målar sig i ansiktet och vrålar och skriker och står i toalettkön i halvtid och pratar om att Sverige måste skjuta mer och komma runt på kanterna, konsekvent användandes “vi”-pronomenet men samtidigt obildade nog att inte veta att Micke Nilsson inte längre är mittfältare och att Fredrik Ljungberg sedan sist både flyttat från Arsenal och tagit över kaptensbindeln.

Nej, som sagt. Nationalism är inget för mig och har aldrig varit. Den uppmärksamme eller retsamme är säkert snabb att påpeka att jag älskar den nationalromantiska nordiska (kör)musiken, men det är för att den är bra. När Sverige ställer ett landslag på banan som kan mäta sig med Tjeckien kommer jag att tycka att Sverige är bra. Tills dess håller jag på Tjeckien. Och på Zlatan. Jag såg Zlatan i tjugotalet matcher i Division 1, en handfull i Allsvenskan, ganska många i Ajax, Juventus och Inter, och många i landslaget. Alla de tränare, lagkamrater, journalister, tyckare och sossar i allmänhet som försökt få Zlatan att rätta in sig i ledet har bara åstadkommit ett sämre svenskt landslag. Utom de gånger då Zlatan trotsat dem alla och levererat. Som igår. Säg den svenska landslagsman som kunde gjort det Zlatan gjorde igår. Utom Zlatan alltså. Och när tunghäftans eftertänksamhet drabbar er, var vänliga ta konsekvenserna och lämna Sveriges enda riktiga fotbollsstjärna ifred. Så gör han fler mål, det lovar jag.

10/6 2008

Ett folk har de folkvalda de förtjänar. Alltså förtjänar Sverige FRA-lagen.

Om sju dagar röstar Riksdagen om den så kallade FRA-lagen, som egentligen heter Försvarsutskottets betänkande 2007/08:FöU14, “Lag om signalspaning m.m.”

Ynkryggen Fredrik Federley beklagar sig offentligt på sin blogg. Han klagar över att han blir utskälld och hånad och meddelar att han därför slutat läsa email. Så fruktansvärt att vara folkvald och ta konsekvenserna av att strunta i folkviljan! Jag förstår möjligen att svenska riksdagsledamöter i grå kostym och randig busschaufförs-slips som kom in i riksdagen på Olof Palmes tid och som tillhör densammas parti inte förstår eller vet eller kan bättre än att rösta efter partipiskan. Men att Federley och kompisen Annie Johansson — för att nämna två riksdagsledamöter jag både känner till och har viss respekt för — ens överväger att lägga sig platta för partilinjen… Att dessutom beklaga sig över hur svårt det hela är och hur dåligt man mår… någon måtta får det vara. Annie Johansson kryssades väl för övrigt in i Riksdagen, om jag inte minns fel. Att inte ens då agera efter vad ens väljare vill i en så tydligt polariserande fråga, som dessutom inte är speciellt viktig för regeringens prestige… fegisar. Men, som rubriken föreslår: Vi får väl skylla oss själva för att vi som folk inte förmår att producera och rösta fram bättre politiker.

Det finns för övrigt en hemsida med “allt” om FRA-lagen. Den heter www.stoppafralagen.nu. Sju dagar kvar.

6/6 2008

En Maker’s Mark lite då och då förlänger livet (för mig, du får dricka vad du vill)

När jag och några polare var på Whiskyprovning på Hven Backafallsbyn förra sommaren fick vi bland annat reda på att den semi-allmänt utbredda föreställningen att ett glas vin om dagen är bra för hälsan går att överföra på en trea whisky (visar enligt uppgift en studie) eller en hel deciliter whisky (visar en annan). Detta på grund av att de ämnen i vin som sägs vara nyttiga sägs finnas i koncentrerad och större mängd i Whisky. Jag vet inte. Och jag dricker inte whisky varje dag. Jag dricker Kentucky Straight Bourbon ibland. Och då dricker jag det inte för att jag tror det är medicin utan för att jag tycker det är gott. Icke desto mindre irriteras jag hejdlöst av folk som med ett hånfullt skratt avfärdar vin-idén men framförallt whisky-idén som struntsnack. Som om de skulle veta. I Sverige har vi uppfostrats av staten att kategoriskt avfärda alkohol som hälsofarligt och endast den uppväxande 68-generationens smålöjliga vinconnoiseureri som letat sig in i statens innersta ideologikammare har lyckats ändra på budskapet en smula. Vin är okej. Öl och sprit är fortfarande livsfarligt. Eller som Göran Persson uttryckte det: “Spriten är ett elände!” Försök övertyga mig att han inte har en vinkällare och ett välfyllt barskåp på Övre Torp. Hur i hela friden skulle han annars kunna agera trovärdig värd när hans kompisar från kontinenten kommer på besök för att snacka gamla EU-toppmötes-minnen? Ja, sen var det ju det där med frun.

Via PJ Anders Linder får jag idag nys om en ledare skriven av brorsan(?) Mats på Gotlands Allehanda där bland annat en färsk studie från KI presenteras som hävdar att golfspelare lever längre än icke-golfspelare. Så jobbigt då att staten bestämt att golf inte är en fysisk aktivitet som berättigar friskvårdsbidrag från arbetsgivaren. Som Mats Linder träffsäkert påpekar är väl golf för borgerligt, helt enkelt. Själv gillar jag inte golf, men det är mest för att golfbanorna tenderar att placeras i och därmed sabba natursköna områden. Högst personlig åsikt.

Mats Linder nämner också en studie som det babblats lite om i bloggosfären på sistone,d en är från USA och visar att konservativa är lyckligare än liberaler. Här avses givetvis de amerikanska etiketterna “konservativa” och “liberaler”, som med rätta översatt till den svenska politiska skalan bör vara “höger” och “vänster”. Just den studien tänker jag inte kommentera ytterligare, jag nöjer mig med slutklämmen i Mats Linders ledare:

“Om varje ojämlikhet är en orättvisa blir man naturligtvis mer missnöjd med världen och livet. Men om man tycker att ojämlikheter kan få finnas i en meritokrati där hårt arbete och kompetens lönar sig, då är man antagligen mindre nedtyngd av upplevda orättvisor. Detta säger naturligtvis inget om vem som har rätt och vem som har fel. Men det säger något om vem som är gladare och vem som är bittrare.”

Som en fortsättning på resonemanget är jag övertygad om att man är gladare om man dricker Kentucky Straight Bourbon när man vill än om man avstår från det för att staten bestämt att det är dåligt för en.

4/6 2008

Ann Heberlein från klarhet till klarhet

Ann Heberlein var med i Filosofiska Rummet i söndags igen. Denna gången för att hon har skrivit en ny bok, Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar. Jag har inte mer än läst några sidor i den än. Men Dr Heberlein är helt klart på rätt spår. Så här sa hon i söndags, bland annat:

Det finns ju ett vänsterkotteri i Sverige som driver detta oerhört starkt, och det är ju liksom ett gråsosse-Sverige som har drivit detta under årtionden. Och det är ju ett arv från en oerhört stark fackföreningsrörelse som har varit väldigt bra, men i kombination med hela den här egocentrismen som växte fram under 80-talet där man glömde… där man tappade relationen mellan rättigheter och solidaritet som man gjorde under 80-talet och som accelererade under 90-talet, alla kommer ihåg sina rättigheter men har glömt att rättigheter också hänger ihop med skyldigheter. Så hamnar vi liksom i en total paradox egentligen, där människor slåss liksom… eller, de slåss inte längre, de sitter på sina feta rövar och kräver en massa saker, och har glömt att de också måste ge någonting.

2/6 2008

Tiina Rosenberg och jag är överens
…förlåt, var överens, en liten stund.

Den dagen trodde jag aldrig skulle komma: Jag och Tiina Rosenberg är överens. Jag har avhållit mig från att kommentera den här “dagens snackis” på Lunds Universitet men nu kan det kanske vara dags eftersom genusprofessorn har framträtt i Sydsvenskan för att förklara sig. Reaktionen på sången som framfördes av Last Call på promotionsmiddagen i fredags var ju direkt oanständig och min huvudsakliga tanke är “varför gick mänskan dit överhuvudtaget?” Last Call har underhållit i de här sammanhangen i evigheter. Mycket riktigt säger Tiina Rosenberg idag att hon borde stannat hemma. Och nu kommer punkten där vi är överens: Jag brukar stanna hemma. I intervjun säger Rosenberg det följande:

“Jag är inte riktigt beredd att släppa den här diskussionen kring spexkulturen. Jag undrar om festfixarna vill lyfta fram den här ointelligenta, tölpaktiga och obildade stil och om det är det som Universitetet vill förmedla till sina nya doktorer. På universiteten i Uppsala och Lund frodas en slags grabbig kultur som är motbjudande, men som hyllas som en slags akademisk tradition.”

Couldn’t agree more. Men… Stopp ett tag. Är det Last Call och deras låt “Folkets rättigheter” som Tiina Rosenberg är upprörd över? Låt mig då raskt ta tillbaka föregående påstående om att vi skulle vara överens om något, och så kan jag kanske utfärda en varning redan nu, både till genusprofessorn själv och de sammanslutningar och institutioner som jag strax skall nämna.

Låt aldrig, aldrig, aldrig Tiina Rosenberg gå på Spex. Allra minst nationsspex eller Toddy. Köp en charterresa till tanten nästa gång det är vart fjärde år och alltså Karneval, annars kommer hon trasha hela Lundagård. Och så måste hon hållas inomhus när det är Toddydagen. Och nåde den som får för sig att bjuda in henne till nationssittning eller spex-sittning. Jag tror det är säkrast att låtsas som om inte Uardaakademin existerar också.

1/6 2008

Socialism, helt enkelt.

Tidskriften The New Yorker ligger i brevlådan då och då, den utkommer enligt uppgift en gång i veckan men levereras bara till mig när svenska Posten har lust att utföra sitt uppdrag, det har hänt att tre nummer kommit samtidigt efter fyra veckors väntan. Samma sak med Time, den utkommer på fredagar och trycks i Amsterdam. Har man en salig tur (vilket jag haft en gång) kan Posten leverera den på måndagen, annars kommer den ibland på tisdagen, oftast på onsdagen men har man riktig otur inte förrän på torsdagen. En mera konspiratoriskt lagd person hade sannolikt börjat skriva långa blogginlägg om en svensk mediakonspiration som förutom att fördumma, förlöjliga och vulgarisera nyhets- och aktualitetsrapporteringen också genom Posten fördröjer distributionen av seriösa publikationer för att driva vettiga människor till vansinne och få dem att sluta umgås med seriös och innehållsrik journalistik. Två problem finns förvisso med denna i övrigt kittlande konspirationsteori; det ena börjar på in och slutar på ternet och det andra är att man kan ju undra vad syftet skulle vara. Just den sista undran kräver nu ingen konspirationsteori för att vara motiverad: Hur kommer det sig egentligen att svenska medier är så fördummade, ytliga, vulgära och trångsynta i såväl innehåll som form? En mera konspiratoriskt lagd person hade sannolikt börjat skriva långa blogginlägg om en svensk propagandakonspiration iscensatt av — antagligen — socialdemokratiska partiet eller LO eller båda för att förslappa och passivisera befolkningen i syfte att (a) få dem att inte underhålla och utveckla sin förmåga att resonera kritiskt om samhällssystem, politik och ideologi, (b) undanhålla dem det vidare perspektivet, hindra dem från att snappa upp och förstå utvecklingen utanför Sverige och därigenom se att de inte lever i världens bästa land, bästa på precis varje upptänkligt sätt och (c) hindra en exponering av den vanskötsel av skola, äldrevård, sjukvård, kollektivtrafik, rättsväsende, ordningsmakt och högre utbildning som konsekvent fortgår på bekostnad av befolkningen och som alltså befolkningen bidrar med mer än hälften av sin inkomst till. I detta mönster passar mycket in. Landsorganisationens senaste försök att genom vulgär skrämselpropaganda svartmåla sina politiska motståndare (varför nu en fackförening har sådana) är till exempel inte bara vidrig och orättvis utan också bemängd med faktafel och förvrängningar, visar det sig. Partiets ordförande levererar den ena lögnen efter den andra och en av de mest inflytelserika svenska dagliga publikationerna publicerar utan källkritik allt som dikteras från Sveavägen 68.

Så kallas också The New Yorker för “vänstertidskrift” och den svenska vänstern kramar Barack Obama. Framgångsrikt trummas den svenska synen på höger och vänster, rätt och fel, gott och ont, in i det så kallade folkhemmet som i sig självt är en vänsterkonstruktion och nästan uteslutande bär positiva konnotationer trots att det lett till isolering av stora grupper i samhället och förstört den spontana gemenskapen mellan generationer, mellan etniska grupper, mellan kulturer. Någon enstaka tapper djäkel får för sig att återutge översättningar av Ayn Rands romaner och blir omedelbart angripen för att se ner på, diskriminera och vilja skada de missgynnade i samhället, inte ens de som kallar sig socialliberala kan förstå och ta till sig att Rands filosofi handlar om allt det vackra, goda och för människan utvecklande som — om det kom också de svaga till del — kunde lyfta hela samhällen ur leran och smutsen och göra alla och envar lyckliga på sina egna villkor.

Istället premieras inkompetens och lättja i jämlikhetens och solidaritetens namn — ingen skall kritiseras och ingen skall behöva ta ansvar för ett misstag eller en missgärning för det skulle kränka dem i enlighet med de rättigheter individen har. Rättigheter som stulits av en kulturimperialistisk vänster som försöker skyla över det faktum att de rättigheter som var människa har en gång formulerades av de som ville skydda den enskilde gentemot staten och varje överhöghet, alldeles oavsett vilket mandat denna överhöghet har.

“Fritt land” kallades ofta Sverige när jag gick i skolan. Det var på den tiden som järnridån enkelt definierade vad som var fritt och ofritt. Världen är inte så enkel längre men en sak är enkel att se om man tittar noga: Sverige är ett förhållandevis ofritt land. Okunskap, inkompetens och lättja. Bestraffningar av den som utmärker sig, presterar och anstränger sig för att ta sig någon vart i livet. Tvång och förbud. Överbeskattning och oerhörda brister i statsapparatens och det allmännas service till medborgarna. Socialism, helt enkelt.