Vickans bröllop och sossarnas exit strategy
Varför uppfinner vi inte fler meningslösa folkkära kändisar som vi kan låta fungera som marionetter för tillfälliga tillväxtboostande spektakel? Eller öser lite mer pengar på de vi redan har? Varför inte ordna ett statligt tjugoårskalas för Björn Gustavsson d y eller fira Micke Persbrants dotters konfirmation med en kortege genom Gamla Stan?
Kronprinsessans bröllop kommer enligt DN att kosta miljoner men samtidigt inbringa miljarder eftersom man räknar med “fullbokade hotell i hela Stockholms län”, ökad försäljning av bröllopsrelaterade produkter för “2,5 miljarder kronor” och indirekt via 12 000 extra turister i Stockholm “ett extra tillskott på cirka 30 miljarder kronor” till detaljhandeln.
Jag antar att vi här har det socialdemokratiska argumentet för att behålla monarkin och forsätta låta den kosta massor med pengar: Den är en tillväxtfaktor. Ha! De bryr sig bara om pengar, de där sossarna. Inga principer så långt ögat når.
Jag anser förvisso att monarkin kan och bör ifrågasättas, men argumentet att kungahuset kostar så mycket pengar har jag svårt att köpa, och det har inget att göra med eventuella pr-vinster. Jag har helt enkelt inte sett något övertygande argument för att det skulle bli billigare att ha en en republik. En president, med allt vad det innebär, kostar också pengar, och jag är inte säker på att det rör sig om mindre summor än de som idag går till kungafamiljen och dess representation. Den stora kostnaden i sammanhanget torde dessutom vara de kulturarv som förvaltas av hovet, i form av byggnader och bevarade kulturföremål. Denna kostnad kommer naturligtvis att kvarstå oförändrad vid en övergång till republik. (Man kan förstås argumentera för att hela rasket bör säljas ut till privata intressen, men det är knappast realistiskt i praktiken, och till och med kanske tveksamt om det är önskvärt.)
Ja, du argumenterar ungefär som de som tycker att universitetets centrala administration visserligen är för stor men inte behöver minskas: Eftersom byråkraterna i de flesta fall är tanter i femtio-sextioårsåldern kommer de ju — om de avskedas — att lyfta a-kassa i ett tiotal år (för de får sannolikt inget annat jobb) så de kommer ju ändå kosta en massa och då kan vi lika gärna låta dem göra lite nytta under tiden, dvs behålla dem.
Frågan om kungahuset är inte ekonomisk utan principiell och ideologisk. Anledningen till att jag tog upp kronprinsessans bröllop och det ekonomiska kring det var (A) för att jag tycker det hela är fullständigt absurt och (B) för att jag ville påpeka hur sossarna flyr den ideologiska frågan. Just för att de är helt principlösa, utom på en punkt: Principen om så mycket makt som möjligt till dem själva.
Där är vi helt överens, tror jag. Min poäng var just att frågan om monarkins vara eller icke vara är just ideologiskt. Ur ett ekonomiskt perspektiv tror jag helt enkelt inte att det spelar någon roll om vi har kungahuset eller inte. Jag tycker inte at jämförelsen med universitetsadministrationen håller riktigt, eftersom en minskad administration helt enkelt innebär en minskad administration. Med en övergång till republik tillkommer all administration som republiken kräver, samtidigt som kostnaderna för byggnader, kulturminnen m.m. kvarstår.
Men visst sjutton har du alldeles rätt i att alltihopa är (A) fullständigt absurt, och (B) sossarna flyr den ideologiska debatten. (Å andra sidan kan man kanske hävda att i och med 1974 års regeringsform är statsskicket inte längre en särskilt brännande ideologisk fråga, om man ska försöka se det pragmatiskt.)