(Det verkliga problemet i)
Svensk forskningspolitik

Imorgon skall jag föreläsa på ett masterprogram i ekologi — ja, det är sant, ekologi — inom ramen för en delkurs de har som heter Frontiers of ecology och i vilken de har den goda smaken att vilja inkludera en liten föreläsning om forskningspolitik. Denna föreläsning står jag för, imorgon. Skall bli roligt. Få studenter och mitt specialområde skulle man kunna säga. Visst fokus på Sverige blir det nog eftersom det är ett intressant exempel och det jag kan bäst.

På en promenad till stan och lunch idag frågade en kollega vad man övergripande kan säga om den svenska forskningspolitiken — en kollega som alltså trots att han också jobbar på Forskningspolitiska Institutet inte är specialist på forskningspolitik i samma bemärkelse som jag utan snarare på vetenskap och teknik för ekonomisk utveckling med viss fokus på utvecklingsländer. Svaret jag gav var att Sverige har ett forskningspolitiskt system med svag styrning på makronivå, starka individer på mikro- och mesonivå och med lite för många ägg lagda i samma korg, dvs universiteten. Det är väl en bra sammanfattning av vad jag kommer att säga imorgon, om just den biten.

Vad jag inte skall säga så mycket om imorgon eftersom det tangerar min egen politiska uppfattning lite för mycket är att svensk forskning bland annat med anledning av det ovanstående är oerhört trög och ineffektiv. I offentlig sektor, alltså. De sextio till sjuttio procenten av FoU:n som (om man räknar kronor och ören) bedrivs inom privata sektorn är jag inte skickad att bedöma. Den offentligfinansierade (eller offentligbedrivna) forskningen kostar väldigt mycket pengar i Sverige eftersom den är lika genombyråkratiserad som resten av den statliga förvaltningen och för att den i mångt och mycket lever ur hand i mun. Gamla ingrodda mönster för anslagstilldelning som bland annat lämnar universitetens rektorer bakbundna blandas med anslagsforskning som gör forskarna själva till ansökansförfattare med osäker anställning. Allt medan byråkraterna tar dubbelt betalt för saker de monopoliserat och tvingar forskarna att använda sig av.

En man jag beundrar mycket skrev i inledningen till en artikel jag läste för länge sedan att staten under 1900-talet har haft två huvudsakliga uppgifter: (1) att bibehålla samhällets ordning och (2) att sköta de verksamheter som privata aktörer inte kan bli betrodda med. Forskning av den typen vi bedriver vid universiteten kan antagligen sorteras in i tvåans verksamheter. Nummer ett däremot finns annat att säga om i förhållande till universiteten och forskningen. Genom byråkratisering och överadministration ser man till att byråkrater och administratörer behåller sin funktion och därigenom sin makt och därigenom sin ställning och därigenom sin förmånsrika anställning. Också vid universiteten. Nota bene här detta med att lägga för många ägg i samma korg — offentligfinansierad eller -bedriven forskning sker i princip uteslutande vid universiteten i Sverige, så är systemet uppbyggt.

Så: Samtidigt som man tvingar in alla forskare i universitetsvärlden och genombyråkratiserar densamma så minskar man på de direkta anslagen till forskningen och låter pengarna gå via råden så att forskarna blir tvungna att själva skaffa ihop medel till sin forskning och dessutom sällan kan få en varaktig och trygg tillvaro. På dessa anslag som forskarna i sina anletens svett ansökt om och fått i hård konkurrens tar man ut skatter och avgifter för att finansiera byråkratin. Och så åker pengarna fram och tillbaka i och på statens olika kassor och konton och mellan statens olika myndigheter och andra organisatoriska enheter och den enda som vinner på det är byråkraterna som får betalt för att egentligen bara administrera sin egen existens.

Det, mina vänner, är det verkliga problemet i svensk forskningspolitik. Men det skall jag bespara ekologistudenterna imorgon. Det finns så mycket annat intressant att tala med dem om.