Sverigedemokraterna framåt i Struts-Sverige

Peppe Engberg gör något livsfarligt idag på Dagens PS. Men han är gammal och har varit med ett tag och har ju dessutom vänsterbakgrund, så han kanske kommer undan med det. Vad han gör? Påpekar att en av orsakerna till Sverigedemokraternas framfart är en misslyckad svensk invandringspolitik. Jag gav mig på att göra detsamma den 20 september 2006 som den uppmärksamme kanske minns. Inte bara här på Röda Nejlikan utan också i verkliga livet. Det var en och annan då som nog fick för sig konstiga saker om mig, för det var en och annan som reagerade mycket märkligt när jag sa att det troligtvis fanns en förklaring till att Sverigedemokraterna fick nära tre procent i riksdagvalet och tjugo eller vad det var i Landskrona, till exempel. Jag fick ihärdigt försvara mig och säga att jag inte röstat på dem, att det aldrig skulle falla mig in att rösta på dem, att jag absolut inte försvarade dem som röstade på dem. Däremot ansåg jag — och det anser jag fortfarande — att det fanns (och finns) en orsak till att så många röstade på dem. Men det var svårt att förstå för vissa. Ibland är folk verkligen dumma i huvudet.

Nu är Sverigedemokraterna enligt vissa opinionsmätningar över fyra procent och förbi ett av regeringspartierna (där upphör jämförelserna?) och det är samma gamla tugg. I varje analys av opinionsmätningar som jag har hört efter valet 2006 har det pratats om att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen nästa val “och då kommer ju saken i ett helt annat läge.” De flesta fattar nog att kampen mellan blocken kommer att vara tillräckligt tät för att skänka Sverigedemokraterna — för den händelse de kommer in alltså — en vågmästarroll. Tjena. Vilket djävla Kalle Anka-land detta är. Alla förstår vart det är på väg, men skam den som pratar om det verkliga problemet — som alltså inte är att det finns ett parti som Sverigedemokraterna utan att folk röstar på dem, vilket i sin tur knappast kan bero på annat än att Sverige har misslyckats på ett eller annat sätt med demokratibudskapet (det visste vi i och för sig) och/eller invandringspolitiken (det har funnits en krypande känsla av det hela tiden).

Det är så fegt och fult och ynkligt att sticka huvudet i sanden och låtsas som om de inte finns. Kanske ännu mer fegt och fult och ynkligt är det att låtsas att vi har en fungerande och generös och fin invandringspolitik i Sverige. Javisst, vi tar emot massor av Irakier och andra och det är naturligtvis jättebra men vi vägrar dem möjligheten till jobb och att försörja sig själva och bidra till vårt samhälle. Så kunde till exempel min högstadieskolas mest välutbildade person (läkare och ekonomie dr var han om jag inte minns fel, men från något arabiskt land) inte få något annat att göra än att vara någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd-assistent. Vem som betalade hans lön existensminimum-ersättning? Gissa. Och gissa vad han tyckte om det. Eller prova och gissa vad latent främlingsfientliga dumskallar tyckte om det. Just det. Och hur mycket betalar de i skatt? Och hur länge måste de vänta på en läkartid på vårdcentralen? Så vem tror du de röstade på i valet 2006? Look at the big brain on you!

Det ingår i demokratins idé att också dumskallar får rösta. Men det ingår inte i demokratins idé att folk som egentligen är smarta låtsas en massa saker och ljuger för att de är så djävla skiträdda för att deras söta lilla skärgårdsidyll-Sverige inte skall visa sig vara så fint och demokratiskt och vänligt och humant och solidariskt som de fick lära sig i skolan.