Årets förstamajanalys

Jag har hört från olika källor att jag syntes väldigt mycket i tv igår — så det är väl lönlöst att neka till att jag deltog i Studentsångarnas tv-sända traditionella trappsjungning där alla aktiva och före detta aktiva (den kategorin tillhör jag) sångare får vara med. Som icke-aktiv slapp jag sjukhussjungningen och mösspåtagningen i förrgår och rektorsuppvaktningen igår. Som svårt regnfientlig och lätt försoffad slapp jag överhuvudtaget att vara ute igår innan klockan fyra. En liten förstamaj-reflektion skall dock inte undanhållas läsaren, för jag har faktiskt grunnat på den ända sedan jag lämnade mina pappershögar i hemmet för intag av kaffe i Botan i förrgår eftermiddag.

Förra året spekulerade jag i vilken tradition som först skulle dö ut: Rektorsuppvaktningen, högmässan i domkyrkan eller förstamajdemonstrationerna. Orsaken till att de skulle dö ut är väl uppenbar, de kommer förr eller senare ha spelat ut sin roll, och man anar ju att klockan redan börjat klämta så smått för alla tre. I år handlar förstamajanalysen om mer saker vars innehåll i mitt tycke spelat ut sin roll.

Disclaimer: Jag är inte arg på någon. Tvärtemot vad man får lära sig i skolan och av andra samhällsinstitutioner i Sverige kan man kritisera saker med ganska hårda ord utan att man är arg eller “kränkt” eller försöker genomföra en “hat-attack”. Högt i tak är mitt ledord, för den som missat det.

Allt är yta — en förstamajanalys av Röda Nejlikan
“Parken” — som bratsen och studenterna kallar företeelsen att dricka vin och skräpa ner i Stadsparken på sisteapril, vad utom yta är det? Vice kårordförandens tal vid sex på mösspåtagningen i Lundagård — om hur våren är bättre i Lund än i Uppsala — vad utom yta är det? Den uråldriga traditionen att tända en brasa för att skrämma bort onda andar — vad annat än yta finns kvar av den? Kårordförandens tal till rektor och dennes svar på den traditionsenliga uppvaktningen vid lunchtid på förstamaj — hur mycket innehåll finns där som inte redan sagts i andra sammanhang eller sägs bara för att det inte skall vara tyst? Förstamajdemonstrationerna med de olika vänstergängen — är det annat än yta och kosmetik (synnerligen oklädsam förresten) att socialdemokraterna sjunger Internationalen? Lundaspexarnas traditionella uppsättning kring sisteapril-förstamaj — hur mycket innehåll finns det egentligen när begåvade sångare och textförfattare sätter bananskalshumorn framför den snillrika satir och komik de garanterat kunde leverera om de ansträngde sig en smula? (Årets jubileumsuppsättning av Uarda må — eventuellt — tillhöra undantagen.) Och som krona på verket studentsångarnas trappsjungning (som jag alltså själv medverkar i) — tv vill visa transgenerationell sångarglädje för tanterna i folkhemmet men förutom aktiva körens fantastiska sångarinsats (som jag alltså inte medverkar i), vad annat än yta är det?

Inte så att inte jag tycker om det ytliga ibland, till exempel gillar jag att stå på trappan och sjunga med farbröderna, och brasan på sisteapril värmer rätt gött alldeles oavsett dess historiska rötter. Dessutom vet jag att andra — bland dem sådana jag tycker mycket om — anser att det finns innehåll i många av de här sakerna. Och sen är det ju så att jag ju är en sådan som rycker på axlarna åt saker jag inte tycker om förutsatt att jag inte tvingas ha med dem att göra. Jag ser inte Lundaspexarnas föreställningar. Rektor och kårordföranden är ändå relativt maktlösa och skulle antagligen inte ha så mycket att göra om inte traditioner fanns.

Socialdemokraternas imageproblem och att folk luras av deras solidaritetsbudskap är värre. I likhet med kommunalskatten jag betalar som används till att städa upp efter bratsen i Stadsparken. Sen kan man ju också undra varför en tjej blir ihjälkörd på Stora Södergatan på grund av att folk “bråkar högljutt” på trottoaren “under kraftig berusning” just på sisteapril. Varför händer inte det en vanlig tisdag?