29/5 2008

Sveriges mediala efterblivenhet förklarad

Genom bloggosfären och min RSS-läsare finner jag att Resumé — som tydligen är något slags mediebranschorgan folk bryr sig om — har listat Sveriges femtio bästa och mäktigaste åsiktsmaskiner, vad nu det skall betyda. Jag antar att det betyder att dessa människor bedöms vara de som “sätter agendan” i Sverige. Okej. Här har vi ett lysande tillfälle att söka svar på frågorna varför Sverige är ett så pinsamt undermåligt land vad gäller journalistik och ett så onyanserat och primitivt samhälle vad gäller folklig bildning och opinion. Låt oss ta en titt på listan, alltså.

Etta är Janne Josefsson. Redan här har vi förklaringen. Jag behöver egentligen inte gå vidare. Resumé anser att ”[h]ans journalistik sätter agendan för vad Sverige tycker.” Ja, då är det inte konstigt att Sverige är precis det jag skrev ovan.

Sen har vi på andra plats vänster(sosse)sidan Dagens Arenas tf chefredaktör Katrine Kielos. På tredje plats Alex Schulman. Var inte det han med bloggen som figurerade i någon snyfthistoria för ett par månader sedan? Jan Guillou intar fjärdeplatsen och är kanske den seriösaste av alla topp tio. Femteplatsen tillfaller Lena Mellin på Aftonbladet, kommentarer överflödiga förutom att Resumé tycker hon “[s]tår för femtio procent av Aftonbladets värde.” Och hälften av noll är… vad? Okej, sen kommer givetvis DN. Peter Wolodarski och Hanne Kjöller på delad sjätteplats och Mats Bergstrand på sjunde. Latteliberaler och den så kallade debattsidans redaktör. Suck. K-G Bergström är på åttondeplats. Sosse-televisionens gammeluggla. klart han är viktig. Romanförfattaren Leif GW Persson på niondeplatsen hörs och syns visserligen mycket, men har sällan något egentligen att tillföra. Och om denne man, som Resumé anser, är ”Sveriges mest orädda röst”, så… ja, inte konstigt att folk är så skiträdda för allting. Patrick Ekwall och Mats Olsson är på tionde- respektive elfteplatsen. Sport är viktigt. Våga inte påstå annat.

Sen kommer en kille som faktiskt har något att säga. Per Gudmundson på tolfte plats. Visserligen är han på SvD men han är ju en av de bättre där. Besök hans blogg, vetja.

Sen kommer de på rad, sossarna och halvsossarna, galningarna, pseudo-kändisarna, låtsasjournalisterna, skräpförfattarna och smygantidemokraterna. Bara några exempel: Göran Greider, Johan Croneman, Linda Skugge, Liza Marklund, Isabella Löwengrip, Devrim Mavi, Gert Fylking, Karin Magnusson, Åsa Linderborg, Heidi Avellan. Bland många, många andra. En och annan riktig journalist som Lars Adaktusson och en och annan seriös, nyanserad person som Dilsa Demirbag Sten har också smugit sig in.

Det slutliga beviset på att detta landet är hjälplöst förlorat ifråga om journalistik och folklig opinion är att Carolina Gynning är med på listan. Visserligen på femtiondeplatsen, men med motiveringen att “[h]ennes privatliv har blivit din angelägenhet.”

26/5 2008

Tyska elektronsynkrotronen i Hamburg
going photonic

På DESY (som står för Deutsches Elektronen-SYnchrotron) i Hamburg är det kusligt likt SLAC med undantaget att det är mera sammanpressat. Här finns lite mindre plats än på bergssluttningarna ovanför Silicon Valley eftersom DESY ligger i bebyggt område och de har ingen tre kilometer lång linjäraccelerator att bygga upp allt kring utan istället en mängd olika maskiner i olika storlekar. Men likheterna är annars slående — båda labben byggda i början på sextiotalet som högenergifysik-flaggskepp och bara expanderande och expanderande under de följande årtiondena när allt handlade om nästa accelerator och vad den kunde göra och acceleratorerna var lagom stora för att få plats med på normala labb-campus och investeringarna kom i strid ström från regeringarna. Åtminstone i länder som USA och Tyskland. Men sen ballade ju allt ur inom högenergifysiken och maskinerna blev milslånga i omkrets och SSC gjorde politiskt fiasko när den var till en tredjedel utbyggd och så kom synkrotronljus-nissarna lägligt och föreslog viss förändring av verksamhet och viss ombyggnad av maskinerna. Såväl på SLAC som här på DESY. Här har man nu DORIS — the Old Lady som den kallas — som befintlig källa, en synkrotronljusproducerande ombyggnad av PETRA på gång, en nybyggd frielektronlaser och en till, väldigt lång och med SLAC:s dito konkurrerande, och så snackar man givetvis om vad man skall använda den tre kilometer långa HERA till nu när dess sista partikelfysikprogram givetvis är nedlagt.

Jag upptäckte för några veckor sedan hur nära Hamburg låg samtidigt som jag insåg hur relativt stort och viktigt DESY är i sammanhanget (min avhandlings sammanhang alltså) samtidigt som jag faktiskt sedan länge planerat att besöka en viss person på DESY som vet en hel del jag är ute efter att veta. Så nu är jag alltså här. För andra gången i mitt liv har jag idag varit inne i en acceleratortunnel (gamla damen DORIS är avstängd för tillfället för uppgradering av injektorn) och fotograferat undulatorer och wigglers och böjmagneter och skit. Spännande är det. Trött blir man.

Tro inte att högteknologiska labb ser speciellt Star Trek ut. Det är skräp överallt. Gammal ful betong från sextiotalet och gamla rostiga prylar i dikena. Kablar och rör. Gamla skyltar med hänvisning till byggnader med namn som 31a, 42-2 och 03c. Ganska taskig mat i kantinen. Fysiknördar med för korta jeans. Men rätt coolt ändå.

25/5 2008

Helgens nöjen (hittils)

• Fredrik Häréns föreläsning på Kunskapens dag som jag hittade i sin helhet på Youtube: 1, 2, 3, 4, 5. Jag vet (och visste tidigare) vad Kinas och Indiens ledare heter. Och jag lyssnar faktiskt ibland på Kimino Hitomi ni Koishiteru med Fukada Kyoko. Men jag skäms ändå lite. För mig själv och för det här lilla löjliga självupptagna landet.
• Det var inte mitt fel! av Ann Heberlein. Lite på samma tema som David Eberhard och med tydlig men ofrivillig koppling till Zarembas kränknings-artiklar men mer åt det personliga hållet och mer moraltyngt. Men det gör inget. Det är befriande varje gång någon vågar påpeka att var och en borde skärpa sig och ta ansvar och inte skylla ifrån sig. Vi får väl anta att Mona Sahlin, Thomas Östros och Marie Granlund inte läser böcker. Annars hade de säkert varit högröda i ansiktet vid det här laget.
• Times Reader, äntligen till Mac, visserligen i betaversion som fungerar ganska knackigt men en bra bit på vägen mot att läsa New York Times på riktigt till frukost. Vilket jag alltså gjort igår och idag. Nästan. Bättre än den rena nätversionen i det att det känns mer tidning liksom.
• Speaking my mind — Selected Speeches av Ronald Reagan. Jag säger bara “We were poor when I was young, but the difference then was that the government didn’t come around telling you you were poor.”

21/5 2008

Är Barack Obama en ny Walter Mondale?

Ett förödande nederlag? Ja, det kunde man kalla Barack Obama’s förlust i Kentucky igår. Jag slog upp ögonen i morse och tänkte att nu är nog Hillary definitivt borta, men när jag slog upp MacBooken och fick se New York Times’ rubriker skakade jag bara på huvudet. Demokraterna är inte nöjda med sina två tänkbara kandidater. Obama leder, men folk fortsätter rösta på Hillary. Mycket folk. Och demokraterna går ett 1984-val till mötes.

Det saknas inte argument för att Hillary borde dra sig ur eller borde ha dragit sig ur för länge sedan, inte minst eftersom det behövs en stark kandidat för att matcha John McCain och med det utgångsläge Mr Nice Guy från Chicago har skulle han behövt en längre period för att samla stödet för sin kandidatur än vad han nu får. Inte bara ägnas nu tid och energi på primärvalen när tid och energi borde ägnas åt den riktiga kampanjen — gårdagens Kentuckyvinst för Hillary visar dessutom tydligt att demokratiska partiet inte är tillräckligt nöjda med Obama. För hade de varit det hade han vunnit stort. Nu är varje primärvalsvinst för Hillary en misstroendeförklaring mot Obama.

Tabellen på RCP är intressant — inte för att antalet röster då man räknar med Florida och Michigan är större för Hillary än för Obama, han har flest delegater, det är det ingen tvekan om, Obama leder, Obama kommer att vinna, inget snack — utan för att det med tre primärval kvar är så jämnt som en halv miljon röster mellan dem. I procent uttryckt 49% för Obama, 47,7% för Hillary.

Låt mig påminna om när senast den demokratiska nomineringsprocessen inte var definitivt avgjord innan juni. Det var 1984. Walter Mondale ledde ganska stort men Gary Hart var hack i häl och lyckades faktiskt vinna i Nevada den 25 maj (och faktiskt också i Kalifornien den 8 Juni). Harts förlust i New Jersey 8 juni grusade emellertid hans ambitioner helt och Mondale blev kandidaten. Visserligen hade Mondale en sittande, mycket populär president emot sig i november men hans förlust är ändå avskräckande: Reagan 58.8% och Mondale 40.6% av de riktiga rösterna. Som en extra twist och även för att jag har svårt att hålla mig ifrån att citera Reagan kan man ju tänka sig att McCain när han möter Obama kan finna inspiration i det följande som Reagan sa mer än en gång under kampanjen 1984:

“I will not make age an issue of this campaign. I am not going to exploit, for political purposes, my opponent’s youth and inexperience.”

Likheterna mellan Gary Hart och Hillary Clinton är nog helt obefintliga med undantag för att båda är demokratiska senatorer.

20/5 2008

En svag antydan till seriös diskussion om Sveriges grundlag

Som den megafon för politiken DN debatt är kan den stundtals vara nyttig. En sådan propagandasida är självuppehållande: blir det publicerat där är det viktigt, inte för vad som står i artikeln utan för att artikeln är just där. För en gångs skull är innehållet idag viktigt och… ja, innehållsrikt.

Alliansens fyra partier gör gemensam sak med miljöpartiet och skriver om sina överenskommelser i Grundlagsutredningen. På ett antal punkter gör — hör och häpna! — fem svenska riksdagspartier (varav miljö-stolle-partiet och de tvålfagra moderaterna är två) en ansats för att göra Sverige till ett lite mindre dåligt land i fråga om demokrati, minoritetsskydd, rättssäkerhet och kanske framför allt nyans och balans i synen på författningens funktion och position relativt medborgarna. Det är nästan så man tror att Thomas Jefferson… nej, en lite mindre begåvad kusin till Thomas Jefferson… nej, en assistent till en lite mindre begåvad kusin till Thomas Jefferson, har varit med och skrivit:

“Det är först när grundlagen blir ett verktyg för allas lika rättigheter som den blir en samlande symbol för vår demokrati.”

Det finns några bra idéer i den där artikeln. Men några saknas. I Sverige har man aldrig byggt ut demokratins andra viktiga princip, minoritetsskyddet, och det tas små steg mot detta i förslaget. Men inte ett ord om negativ föreningsfrihet. För att nämna en sak.

Sossarna — som kanske är mest intresserade av alla av ett för svagt minoritetsskydd och frånvaron av negativ föreningsfrihet — är givetvis kritiska. Morgan Johansson låter tungan slinta i Ekot och säger:

“Sverige är inte ett land där vi träter på det här sättet i sådana här stora, viktiga frågor”

Nej, just det. I Sverige bestämmer socialdemokratin. Om någon framför starka åsikter som strider mot socialdemokratins dogm så spelar det ingen roll om det är förslag att stärka minoritetsskyddet. Det spelar heller ingen roll om det ligger en politisk majoritet bakom. Sossarna bestämmer.

Jag skulle önska att vi fick en riktig debatt om grundlagen, en där de som tror på demokratin i vid mening — med majoritetsstyre och starkt minoritetsskydd, med prövande och balanserande maktdelning — stod på en sida och de som aldrig på riktigt trott på demokratin utan bara sett majoritetsstyret som ett sätt att behålla makten (arbetarklassen är ju ett flertal, så socialdemokratin kommer alltid att vinna, och så slipper vi revolution och proletariatets diktatur och kan dessutom plocka poäng som en påstått demokratisk rörelse!) stod på den andra.

19/5 2008

Vickans bröllop och sossarnas exit strategy

Varför uppfinner vi inte fler meningslösa folkkära kändisar som vi kan låta fungera som marionetter för tillfälliga tillväxtboostande spektakel? Eller öser lite mer pengar på de vi redan har? Varför inte ordna ett statligt tjugoårskalas för Björn Gustavsson d y eller fira Micke Persbrants dotters konfirmation med en kortege genom Gamla Stan?

Kronprinsessans bröllop kommer enligt DN att kosta miljoner men samtidigt inbringa miljarder eftersom man räknar med “fullbokade hotell i hela Stockholms län”, ökad försäljning av bröllopsrelaterade produkter för “2,5 miljarder kronor” och indirekt via 12 000 extra turister i Stockholm “ett extra tillskott på cirka 30 miljarder kronor” till detaljhandeln.

Jag antar att vi här har det socialdemokratiska argumentet för att behålla monarkin och forsätta låta den kosta massor med pengar: Den är en tillväxtfaktor. Ha! De bryr sig bara om pengar, de där sossarna. Inga principer så långt ögat når.

14/5 2008

(Det verkliga problemet i)
Svensk forskningspolitik

Imorgon skall jag föreläsa på ett masterprogram i ekologi — ja, det är sant, ekologi — inom ramen för en delkurs de har som heter Frontiers of ecology och i vilken de har den goda smaken att vilja inkludera en liten föreläsning om forskningspolitik. Denna föreläsning står jag för, imorgon. Skall bli roligt. Få studenter och mitt specialområde skulle man kunna säga. Visst fokus på Sverige blir det nog eftersom det är ett intressant exempel och det jag kan bäst.

På en promenad till stan och lunch idag frågade en kollega vad man övergripande kan säga om den svenska forskningspolitiken — en kollega som alltså trots att han också jobbar på Forskningspolitiska Institutet inte är specialist på forskningspolitik i samma bemärkelse som jag utan snarare på vetenskap och teknik för ekonomisk utveckling med viss fokus på utvecklingsländer. Svaret jag gav var att Sverige har ett forskningspolitiskt system med svag styrning på makronivå, starka individer på mikro- och mesonivå och med lite för många ägg lagda i samma korg, dvs universiteten. Det är väl en bra sammanfattning av vad jag kommer att säga imorgon, om just den biten.

Vad jag inte skall säga så mycket om imorgon eftersom det tangerar min egen politiska uppfattning lite för mycket är att svensk forskning bland annat med anledning av det ovanstående är oerhört trög och ineffektiv. I offentlig sektor, alltså. De sextio till sjuttio procenten av FoU:n som (om man räknar kronor och ören) bedrivs inom privata sektorn är jag inte skickad att bedöma. Den offentligfinansierade (eller offentligbedrivna) forskningen kostar väldigt mycket pengar i Sverige eftersom den är lika genombyråkratiserad som resten av den statliga förvaltningen och för att den i mångt och mycket lever ur hand i mun. Gamla ingrodda mönster för anslagstilldelning som bland annat lämnar universitetens rektorer bakbundna blandas med anslagsforskning som gör forskarna själva till ansökansförfattare med osäker anställning. Allt medan byråkraterna tar dubbelt betalt för saker de monopoliserat och tvingar forskarna att använda sig av.

En man jag beundrar mycket skrev i inledningen till en artikel jag läste för länge sedan att staten under 1900-talet har haft två huvudsakliga uppgifter: (1) att bibehålla samhällets ordning och (2) att sköta de verksamheter som privata aktörer inte kan bli betrodda med. Forskning av den typen vi bedriver vid universiteten kan antagligen sorteras in i tvåans verksamheter. Nummer ett däremot finns annat att säga om i förhållande till universiteten och forskningen. Genom byråkratisering och överadministration ser man till att byråkrater och administratörer behåller sin funktion och därigenom sin makt och därigenom sin ställning och därigenom sin förmånsrika anställning. Också vid universiteten. Nota bene här detta med att lägga för många ägg i samma korg — offentligfinansierad eller -bedriven forskning sker i princip uteslutande vid universiteten i Sverige, så är systemet uppbyggt.

Så: Samtidigt som man tvingar in alla forskare i universitetsvärlden och genombyråkratiserar densamma så minskar man på de direkta anslagen till forskningen och låter pengarna gå via råden så att forskarna blir tvungna att själva skaffa ihop medel till sin forskning och dessutom sällan kan få en varaktig och trygg tillvaro. På dessa anslag som forskarna i sina anletens svett ansökt om och fått i hård konkurrens tar man ut skatter och avgifter för att finansiera byråkratin. Och så åker pengarna fram och tillbaka i och på statens olika kassor och konton och mellan statens olika myndigheter och andra organisatoriska enheter och den enda som vinner på det är byråkraterna som får betalt för att egentligen bara administrera sin egen existens.

Det, mina vänner, är det verkliga problemet i svensk forskningspolitik. Men det skall jag bespara ekologistudenterna imorgon. Det finns så mycket annat intressant att tala med dem om.

12/5 2008

Sverigedemokraterna framåt i Struts-Sverige

Peppe Engberg gör något livsfarligt idag på Dagens PS. Men han är gammal och har varit med ett tag och har ju dessutom vänsterbakgrund, så han kanske kommer undan med det. Vad han gör? Påpekar att en av orsakerna till Sverigedemokraternas framfart är en misslyckad svensk invandringspolitik. Jag gav mig på att göra detsamma den 20 september 2006 som den uppmärksamme kanske minns. Inte bara här på Röda Nejlikan utan också i verkliga livet. Det var en och annan då som nog fick för sig konstiga saker om mig, för det var en och annan som reagerade mycket märkligt när jag sa att det troligtvis fanns en förklaring till att Sverigedemokraterna fick nära tre procent i riksdagvalet och tjugo eller vad det var i Landskrona, till exempel. Jag fick ihärdigt försvara mig och säga att jag inte röstat på dem, att det aldrig skulle falla mig in att rösta på dem, att jag absolut inte försvarade dem som röstade på dem. Däremot ansåg jag — och det anser jag fortfarande — att det fanns (och finns) en orsak till att så många röstade på dem. Men det var svårt att förstå för vissa. Ibland är folk verkligen dumma i huvudet.

Nu är Sverigedemokraterna enligt vissa opinionsmätningar över fyra procent och förbi ett av regeringspartierna (där upphör jämförelserna?) och det är samma gamla tugg. I varje analys av opinionsmätningar som jag har hört efter valet 2006 har det pratats om att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen nästa val “och då kommer ju saken i ett helt annat läge.” De flesta fattar nog att kampen mellan blocken kommer att vara tillräckligt tät för att skänka Sverigedemokraterna — för den händelse de kommer in alltså — en vågmästarroll. Tjena. Vilket djävla Kalle Anka-land detta är. Alla förstår vart det är på väg, men skam den som pratar om det verkliga problemet — som alltså inte är att det finns ett parti som Sverigedemokraterna utan att folk röstar på dem, vilket i sin tur knappast kan bero på annat än att Sverige har misslyckats på ett eller annat sätt med demokratibudskapet (det visste vi i och för sig) och/eller invandringspolitiken (det har funnits en krypande känsla av det hela tiden).

Det är så fegt och fult och ynkligt att sticka huvudet i sanden och låtsas som om de inte finns. Kanske ännu mer fegt och fult och ynkligt är det att låtsas att vi har en fungerande och generös och fin invandringspolitik i Sverige. Javisst, vi tar emot massor av Irakier och andra och det är naturligtvis jättebra men vi vägrar dem möjligheten till jobb och att försörja sig själva och bidra till vårt samhälle. Så kunde till exempel min högstadieskolas mest välutbildade person (läkare och ekonomie dr var han om jag inte minns fel, men från något arabiskt land) inte få något annat att göra än att vara någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd-assistent. Vem som betalade hans lön existensminimum-ersättning? Gissa. Och gissa vad han tyckte om det. Eller prova och gissa vad latent främlingsfientliga dumskallar tyckte om det. Just det. Och hur mycket betalar de i skatt? Och hur länge måste de vänta på en läkartid på vårdcentralen? Så vem tror du de röstade på i valet 2006? Look at the big brain on you!

Det ingår i demokratins idé att också dumskallar får rösta. Men det ingår inte i demokratins idé att folk som egentligen är smarta låtsas en massa saker och ljuger för att de är så djävla skiträdda för att deras söta lilla skärgårdsidyll-Sverige inte skall visa sig vara så fint och demokratiskt och vänligt och humant och solidariskt som de fick lära sig i skolan.

5/5 2008

Vårdstrejken är jämlikhetens fel

Vårdstrejken — alltså sjuksköterskornas strejk i protest mot för låga löner — är nu inne på sin tredje vecka och uppges ha utvidgats från och med klockan tolv idag. Förlåt en oinformerad lekman: Jag förstår inte varför sjuksköterskor har så förbannat dåligt betalt. Kanske tar jag mig vatten över huvudet i det följande, då får någon gärna meddela det i en kommentar, som sagt förlåt en oinformerad lekman och rätta mig om jag har fel.

Feministerna och vänsterfolket (ofta är de samma personer) tjatar om att Sverige är ett jämlikt land. Åtminstone i internationell jämförelse. Det kan hända. Själv bryr jag mig — som alltid — väldigt lite om den typen av svepande generaliseringar som politiker (och andra) ägnar sig åt när de vill hävda sin egen partilinjes förträfflighet. Sjuksköterskorna har dåligt betalt och det är ett problem. Vänstern vill gärna måla upp en bild av att den sittande regeringen slår mot de svaga och ökar klyftorna i samhället men glömmer lätt att de själva då de suttit vid makten (hur mycket de har gjort det de senaste låt säga sjuttio åren behöver jag inte påminna om, ej heller om vad som format Sverige politiskt och ekonomiskt dessa sjuttio år) till exempel inte lyckats åstadkomma bra löner för till exempel sjuksköterskor. Alltså: industriarbetare är väl en sak, de jobbar ju i privata sektorn men sjuksköterskor? Är inte staten och deras förlängda arm landstingen ansvariga för sjuksköterskornas lönesättning?

När moderaternas tvålpojke Per Schlingmann höll sitt pinsamma så kallade förstamajtal i Nordegren i P1 i torsdags talade han givetvis om det gamla vanliga utanförskapet och att det är viktigt att folk arbetar — makroperspektiv på makroperspektiv och riktiga människor som till exempel sjuksköterskorna nämndes inte — och när någon ungsosse som jag glömt namnet på fick chansen att svara pratade hon nästan uteslutande om att regeringens politik ökar klyftorna i samhället och att sossarna står för jämlikhet och jämställdhet. Aha! Här kanske vi har problemet, tänkte jag, för i samma program var vårdförbundets ordförande med och pratade om att sjuksköterskor trots treårig utbildning har en lön som är för nära undersköterskornas, detta sagt mest som jämförelse alltså, inga politiska poäng tagna om den saken. Ingen — alltså inte ens Thomas Nordegren — plockade upp tråden. Låt mig plocka upp den och förtydliga: Kan det bero på jämlikheten att sjuksköterskor och undersköterskor har i stort sett samma lön, trots att sjuksköterskorna har tre år längre utbildning? Är det månne detta som är orsaken till att sjuksköterskorna — till exempel i jämförelse med undersköterskorna — anser sig ha för dåligt betalt?

Jag nöjer mig med denna reflektion. De vänstersympatisörer som vågar kanske i sammanhanget vore betjänta av att titta på var i löneligan landstingets beslutsfattare, som i flera fall är deras partikamrater, befinner sig.

2/5 2008

Årets förstamajanalys

Jag har hört från olika källor att jag syntes väldigt mycket i tv igår — så det är väl lönlöst att neka till att jag deltog i Studentsångarnas tv-sända traditionella trappsjungning där alla aktiva och före detta aktiva (den kategorin tillhör jag) sångare får vara med. Som icke-aktiv slapp jag sjukhussjungningen och mösspåtagningen i förrgår och rektorsuppvaktningen igår. Som svårt regnfientlig och lätt försoffad slapp jag överhuvudtaget att vara ute igår innan klockan fyra. En liten förstamaj-reflektion skall dock inte undanhållas läsaren, för jag har faktiskt grunnat på den ända sedan jag lämnade mina pappershögar i hemmet för intag av kaffe i Botan i förrgår eftermiddag.

Förra året spekulerade jag i vilken tradition som först skulle dö ut: Rektorsuppvaktningen, högmässan i domkyrkan eller förstamajdemonstrationerna. Orsaken till att de skulle dö ut är väl uppenbar, de kommer förr eller senare ha spelat ut sin roll, och man anar ju att klockan redan börjat klämta så smått för alla tre. I år handlar förstamajanalysen om mer saker vars innehåll i mitt tycke spelat ut sin roll.

Disclaimer: Jag är inte arg på någon. Tvärtemot vad man får lära sig i skolan och av andra samhällsinstitutioner i Sverige kan man kritisera saker med ganska hårda ord utan att man är arg eller “kränkt” eller försöker genomföra en “hat-attack”. Högt i tak är mitt ledord, för den som missat det.

Allt är yta — en förstamajanalys av Röda Nejlikan
“Parken” — som bratsen och studenterna kallar företeelsen att dricka vin och skräpa ner i Stadsparken på sisteapril, vad utom yta är det? Vice kårordförandens tal vid sex på mösspåtagningen i Lundagård — om hur våren är bättre i Lund än i Uppsala — vad utom yta är det? Den uråldriga traditionen att tända en brasa för att skrämma bort onda andar — vad annat än yta finns kvar av den? Kårordförandens tal till rektor och dennes svar på den traditionsenliga uppvaktningen vid lunchtid på förstamaj — hur mycket innehåll finns där som inte redan sagts i andra sammanhang eller sägs bara för att det inte skall vara tyst? Förstamajdemonstrationerna med de olika vänstergängen — är det annat än yta och kosmetik (synnerligen oklädsam förresten) att socialdemokraterna sjunger Internationalen? Lundaspexarnas traditionella uppsättning kring sisteapril-förstamaj — hur mycket innehåll finns det egentligen när begåvade sångare och textförfattare sätter bananskalshumorn framför den snillrika satir och komik de garanterat kunde leverera om de ansträngde sig en smula? (Årets jubileumsuppsättning av Uarda må — eventuellt — tillhöra undantagen.) Och som krona på verket studentsångarnas trappsjungning (som jag alltså själv medverkar i) — tv vill visa transgenerationell sångarglädje för tanterna i folkhemmet men förutom aktiva körens fantastiska sångarinsats (som jag alltså inte medverkar i), vad annat än yta är det?

Inte så att inte jag tycker om det ytliga ibland, till exempel gillar jag att stå på trappan och sjunga med farbröderna, och brasan på sisteapril värmer rätt gött alldeles oavsett dess historiska rötter. Dessutom vet jag att andra — bland dem sådana jag tycker mycket om — anser att det finns innehåll i många av de här sakerna. Och sen är det ju så att jag ju är en sådan som rycker på axlarna åt saker jag inte tycker om förutsatt att jag inte tvingas ha med dem att göra. Jag ser inte Lundaspexarnas föreställningar. Rektor och kårordföranden är ändå relativt maktlösa och skulle antagligen inte ha så mycket att göra om inte traditioner fanns.

Socialdemokraternas imageproblem och att folk luras av deras solidaritetsbudskap är värre. I likhet med kommunalskatten jag betalar som används till att städa upp efter bratsen i Stadsparken. Sen kan man ju också undra varför en tjej blir ihjälkörd på Stora Södergatan på grund av att folk “bråkar högljutt” på trottoaren “under kraftig berusning” just på sisteapril. Varför händer inte det en vanlig tisdag?