(Det verkliga problemet i)
Svensk forskningspolitik

Imorgon skall jag föreläsa på ett masterprogram i ekologi — ja, det är sant, ekologi — inom ramen för en delkurs de har som heter Frontiers of ecology och i vilken de har den goda smaken att vilja inkludera en liten föreläsning om forskningspolitik. Denna föreläsning står jag för, imorgon. Skall bli roligt. Få studenter och mitt specialområde skulle man kunna säga. Visst fokus på Sverige blir det nog eftersom det är ett intressant exempel och det jag kan bäst.

På en promenad till stan och lunch idag frågade en kollega vad man övergripande kan säga om den svenska forskningspolitiken — en kollega som alltså trots att han också jobbar på Forskningspolitiska Institutet inte är specialist på forskningspolitik i samma bemärkelse som jag utan snarare på vetenskap och teknik för ekonomisk utveckling med viss fokus på utvecklingsländer. Svaret jag gav var att Sverige har ett forskningspolitiskt system med svag styrning på makronivå, starka individer på mikro- och mesonivå och med lite för många ägg lagda i samma korg, dvs universiteten. Det är väl en bra sammanfattning av vad jag kommer att säga imorgon, om just den biten.

Vad jag inte skall säga så mycket om imorgon eftersom det tangerar min egen politiska uppfattning lite för mycket är att svensk forskning bland annat med anledning av det ovanstående är oerhört trög och ineffektiv. I offentlig sektor, alltså. De sextio till sjuttio procenten av FoU:n som (om man räknar kronor och ören) bedrivs inom privata sektorn är jag inte skickad att bedöma. Den offentligfinansierade (eller offentligbedrivna) forskningen kostar väldigt mycket pengar i Sverige eftersom den är lika genombyråkratiserad som resten av den statliga förvaltningen och för att den i mångt och mycket lever ur hand i mun. Gamla ingrodda mönster för anslagstilldelning som bland annat lämnar universitetens rektorer bakbundna blandas med anslagsforskning som gör forskarna själva till ansökansförfattare med osäker anställning. Allt medan byråkraterna tar dubbelt betalt för saker de monopoliserat och tvingar forskarna att använda sig av.

En man jag beundrar mycket skrev i inledningen till en artikel jag läste för länge sedan att staten under 1900-talet har haft två huvudsakliga uppgifter: (1) att bibehålla samhällets ordning och (2) att sköta de verksamheter som privata aktörer inte kan bli betrodda med. Forskning av den typen vi bedriver vid universiteten kan antagligen sorteras in i tvåans verksamheter. Nummer ett däremot finns annat att säga om i förhållande till universiteten och forskningen. Genom byråkratisering och överadministration ser man till att byråkrater och administratörer behåller sin funktion och därigenom sin makt och därigenom sin ställning och därigenom sin förmånsrika anställning. Också vid universiteten. Nota bene här detta med att lägga för många ägg i samma korg — offentligfinansierad eller -bedriven forskning sker i princip uteslutande vid universiteten i Sverige, så är systemet uppbyggt.

Så: Samtidigt som man tvingar in alla forskare i universitetsvärlden och genombyråkratiserar densamma så minskar man på de direkta anslagen till forskningen och låter pengarna gå via råden så att forskarna blir tvungna att själva skaffa ihop medel till sin forskning och dessutom sällan kan få en varaktig och trygg tillvaro. På dessa anslag som forskarna i sina anletens svett ansökt om och fått i hård konkurrens tar man ut skatter och avgifter för att finansiera byråkratin. Och så åker pengarna fram och tillbaka i och på statens olika kassor och konton och mellan statens olika myndigheter och andra organisatoriska enheter och den enda som vinner på det är byråkraterna som får betalt för att egentligen bara administrera sin egen existens.

Det, mina vänner, är det verkliga problemet i svensk forskningspolitik. Men det skall jag bespara ekologistudenterna imorgon. Det finns så mycket annat intressant att tala med dem om.

Sverigedemokraterna framåt i Struts-Sverige

Peppe Engberg gör något livsfarligt idag på Dagens PS. Men han är gammal och har varit med ett tag och har ju dessutom vänsterbakgrund, så han kanske kommer undan med det. Vad han gör? Påpekar att en av orsakerna till Sverigedemokraternas framfart är en misslyckad svensk invandringspolitik. Jag gav mig på att göra detsamma den 20 september 2006 som den uppmärksamme kanske minns. Inte bara här på Röda Nejlikan utan också i verkliga livet. Det var en och annan då som nog fick för sig konstiga saker om mig, för det var en och annan som reagerade mycket märkligt när jag sa att det troligtvis fanns en förklaring till att Sverigedemokraterna fick nära tre procent i riksdagvalet och tjugo eller vad det var i Landskrona, till exempel. Jag fick ihärdigt försvara mig och säga att jag inte röstat på dem, att det aldrig skulle falla mig in att rösta på dem, att jag absolut inte försvarade dem som röstade på dem. Däremot ansåg jag — och det anser jag fortfarande — att det fanns (och finns) en orsak till att så många röstade på dem. Men det var svårt att förstå för vissa. Ibland är folk verkligen dumma i huvudet.

Nu är Sverigedemokraterna enligt vissa opinionsmätningar över fyra procent och förbi ett av regeringspartierna (där upphör jämförelserna?) och det är samma gamla tugg. I varje analys av opinionsmätningar som jag har hört efter valet 2006 har det pratats om att Sverigedemokraterna antagligen kommer in i riksdagen nästa val “och då kommer ju saken i ett helt annat läge.” De flesta fattar nog att kampen mellan blocken kommer att vara tillräckligt tät för att skänka Sverigedemokraterna — för den händelse de kommer in alltså — en vågmästarroll. Tjena. Vilket djävla Kalle Anka-land detta är. Alla förstår vart det är på väg, men skam den som pratar om det verkliga problemet — som alltså inte är att det finns ett parti som Sverigedemokraterna utan att folk röstar på dem, vilket i sin tur knappast kan bero på annat än att Sverige har misslyckats på ett eller annat sätt med demokratibudskapet (det visste vi i och för sig) och/eller invandringspolitiken (det har funnits en krypande känsla av det hela tiden).

Det är så fegt och fult och ynkligt att sticka huvudet i sanden och låtsas som om de inte finns. Kanske ännu mer fegt och fult och ynkligt är det att låtsas att vi har en fungerande och generös och fin invandringspolitik i Sverige. Javisst, vi tar emot massor av Irakier och andra och det är naturligtvis jättebra men vi vägrar dem möjligheten till jobb och att försörja sig själva och bidra till vårt samhälle. Så kunde till exempel min högstadieskolas mest välutbildade person (läkare och ekonomie dr var han om jag inte minns fel, men från något arabiskt land) inte få något annat att göra än att vara någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd-assistent. Vem som betalade hans lön existensminimum-ersättning? Gissa. Och gissa vad han tyckte om det. Eller prova och gissa vad latent främlingsfientliga dumskallar tyckte om det. Just det. Och hur mycket betalar de i skatt? Och hur länge måste de vänta på en läkartid på vårdcentralen? Så vem tror du de röstade på i valet 2006? Look at the big brain on you!

Det ingår i demokratins idé att också dumskallar får rösta. Men det ingår inte i demokratins idé att folk som egentligen är smarta låtsas en massa saker och ljuger för att de är så djävla skiträdda för att deras söta lilla skärgårdsidyll-Sverige inte skall visa sig vara så fint och demokratiskt och vänligt och humant och solidariskt som de fick lära sig i skolan.

Vårdstrejken är jämlikhetens fel

Vårdstrejken — alltså sjuksköterskornas strejk i protest mot för låga löner — är nu inne på sin tredje vecka och uppges ha utvidgats från och med klockan tolv idag. Förlåt en oinformerad lekman: Jag förstår inte varför sjuksköterskor har så förbannat dåligt betalt. Kanske tar jag mig vatten över huvudet i det följande, då får någon gärna meddela det i en kommentar, som sagt förlåt en oinformerad lekman och rätta mig om jag har fel.

Feministerna och vänsterfolket (ofta är de samma personer) tjatar om att Sverige är ett jämlikt land. Åtminstone i internationell jämförelse. Det kan hända. Själv bryr jag mig — som alltid — väldigt lite om den typen av svepande generaliseringar som politiker (och andra) ägnar sig åt när de vill hävda sin egen partilinjes förträfflighet. Sjuksköterskorna har dåligt betalt och det är ett problem. Vänstern vill gärna måla upp en bild av att den sittande regeringen slår mot de svaga och ökar klyftorna i samhället men glömmer lätt att de själva då de suttit vid makten (hur mycket de har gjort det de senaste låt säga sjuttio åren behöver jag inte påminna om, ej heller om vad som format Sverige politiskt och ekonomiskt dessa sjuttio år) till exempel inte lyckats åstadkomma bra löner för till exempel sjuksköterskor. Alltså: industriarbetare är väl en sak, de jobbar ju i privata sektorn men sjuksköterskor? Är inte staten och deras förlängda arm landstingen ansvariga för sjuksköterskornas lönesättning?

När moderaternas tvålpojke Per Schlingmann höll sitt pinsamma så kallade förstamajtal i Nordegren i P1 i torsdags talade han givetvis om det gamla vanliga utanförskapet och att det är viktigt att folk arbetar — makroperspektiv på makroperspektiv och riktiga människor som till exempel sjuksköterskorna nämndes inte — och när någon ungsosse som jag glömt namnet på fick chansen att svara pratade hon nästan uteslutande om att regeringens politik ökar klyftorna i samhället och att sossarna står för jämlikhet och jämställdhet. Aha! Här kanske vi har problemet, tänkte jag, för i samma program var vårdförbundets ordförande med och pratade om att sjuksköterskor trots treårig utbildning har en lön som är för nära undersköterskornas, detta sagt mest som jämförelse alltså, inga politiska poäng tagna om den saken. Ingen — alltså inte ens Thomas Nordegren — plockade upp tråden. Låt mig plocka upp den och förtydliga: Kan det bero på jämlikheten att sjuksköterskor och undersköterskor har i stort sett samma lön, trots att sjuksköterskorna har tre år längre utbildning? Är det månne detta som är orsaken till att sjuksköterskorna — till exempel i jämförelse med undersköterskorna — anser sig ha för dåligt betalt?

Jag nöjer mig med denna reflektion. De vänstersympatisörer som vågar kanske i sammanhanget vore betjänta av att titta på var i löneligan landstingets beslutsfattare, som i flera fall är deras partikamrater, befinner sig.

Årets förstamajanalys

Jag har hört från olika källor att jag syntes väldigt mycket i tv igår — så det är väl lönlöst att neka till att jag deltog i Studentsångarnas tv-sända traditionella trappsjungning där alla aktiva och före detta aktiva (den kategorin tillhör jag) sångare får vara med. Som icke-aktiv slapp jag sjukhussjungningen och mösspåtagningen i förrgår och rektorsuppvaktningen igår. Som svårt regnfientlig och lätt försoffad slapp jag överhuvudtaget att vara ute igår innan klockan fyra. En liten förstamaj-reflektion skall dock inte undanhållas läsaren, för jag har faktiskt grunnat på den ända sedan jag lämnade mina pappershögar i hemmet för intag av kaffe i Botan i förrgår eftermiddag.

Förra året spekulerade jag i vilken tradition som först skulle dö ut: Rektorsuppvaktningen, högmässan i domkyrkan eller förstamajdemonstrationerna. Orsaken till att de skulle dö ut är väl uppenbar, de kommer förr eller senare ha spelat ut sin roll, och man anar ju att klockan redan börjat klämta så smått för alla tre. I år handlar förstamajanalysen om mer saker vars innehåll i mitt tycke spelat ut sin roll.

Disclaimer: Jag är inte arg på någon. Tvärtemot vad man får lära sig i skolan och av andra samhällsinstitutioner i Sverige kan man kritisera saker med ganska hårda ord utan att man är arg eller “kränkt” eller försöker genomföra en “hat-attack”. Högt i tak är mitt ledord, för den som missat det.

Allt är yta — en förstamajanalys av Röda Nejlikan
“Parken” — som bratsen och studenterna kallar företeelsen att dricka vin och skräpa ner i Stadsparken på sisteapril, vad utom yta är det? Vice kårordförandens tal vid sex på mösspåtagningen i Lundagård — om hur våren är bättre i Lund än i Uppsala — vad utom yta är det? Den uråldriga traditionen att tända en brasa för att skrämma bort onda andar — vad annat än yta finns kvar av den? Kårordförandens tal till rektor och dennes svar på den traditionsenliga uppvaktningen vid lunchtid på förstamaj — hur mycket innehåll finns där som inte redan sagts i andra sammanhang eller sägs bara för att det inte skall vara tyst? Förstamajdemonstrationerna med de olika vänstergängen — är det annat än yta och kosmetik (synnerligen oklädsam förresten) att socialdemokraterna sjunger Internationalen? Lundaspexarnas traditionella uppsättning kring sisteapril-förstamaj — hur mycket innehåll finns det egentligen när begåvade sångare och textförfattare sätter bananskalshumorn framför den snillrika satir och komik de garanterat kunde leverera om de ansträngde sig en smula? (Årets jubileumsuppsättning av Uarda må — eventuellt — tillhöra undantagen.) Och som krona på verket studentsångarnas trappsjungning (som jag alltså själv medverkar i) — tv vill visa transgenerationell sångarglädje för tanterna i folkhemmet men förutom aktiva körens fantastiska sångarinsats (som jag alltså inte medverkar i), vad annat än yta är det?

Inte så att inte jag tycker om det ytliga ibland, till exempel gillar jag att stå på trappan och sjunga med farbröderna, och brasan på sisteapril värmer rätt gött alldeles oavsett dess historiska rötter. Dessutom vet jag att andra — bland dem sådana jag tycker mycket om — anser att det finns innehåll i många av de här sakerna. Och sen är det ju så att jag ju är en sådan som rycker på axlarna åt saker jag inte tycker om förutsatt att jag inte tvingas ha med dem att göra. Jag ser inte Lundaspexarnas föreställningar. Rektor och kårordföranden är ändå relativt maktlösa och skulle antagligen inte ha så mycket att göra om inte traditioner fanns.

Socialdemokraternas imageproblem och att folk luras av deras solidaritetsbudskap är värre. I likhet med kommunalskatten jag betalar som används till att städa upp efter bratsen i Stadsparken. Sen kan man ju också undra varför en tjej blir ihjälkörd på Stora Södergatan på grund av att folk “bråkar högljutt” på trottoaren “under kraftig berusning” just på sisteapril. Varför händer inte det en vanlig tisdag?