ESS snart i en stad nära dig

För den som inte noterat det är jag sedan snart tre år doktorand på Forskningspolitiska Institutet och min avhandling handlar om tekniskt avancerade och dyrbara naturvetenskapliga laboratoriers politik och praktik med fokus på synkrotronljuslaboratorier. Sådana är dyra, stora och acceleratorbaserade. De används av forskare från nästan alla ämnesområden inom naturvetenskap, och kanhända har jag tidigare nämnt att förrförra årets nobelpristagare i kemi… okej. Det är inte världens vanligaste ämne men tro mig, det är världens intressantaste. Det faktum att det är ett ovanligt ämne gör ju att väldigt många människor får något tomt i blicken när jag berättar om mitt jobb för dem, och effekten av trettiosekunderssnacket är ofta mer utdömt på förhand för mig än för andra. Inte alltid, men ofta.

Den vanligaste frågan jag får av inte så nära bekanta är “blir det av?” och då tänker jag en halv sekund att de kanske syftar på min kommande disputation och tar sig friheten att vara oförskämda nog att antyda att jag kanske inte kommer att motsvara förväntningarna och lyckas producera en avhandling. Så är dock inte alls fallet, dessa människor syftar nämligen på ESS (European Spallation Source) och dess eventuella placering i Lund. De tror att det är vad jag är expert på. Och visst, med en aning tillskruvande av sakernas tillstånd kanske man kan säga att det är det jag är expert på.

Således har jag de senaste åren, ända sedan jag först satte mig in i frågan, envetet och bestämt hävdat att nej, ESS blir inte byggt i Lund. Inte med annat än att tre-fyra miljarder kronor skjuts till direkt från någon överskottspost i statsbudgeten och gärna på ett bräde och nej, sådana julklappsutdelningar är vi sannerligen inte bortskämda med i det forskningspolitiska Sverige. Så icke-bortskämda vill jag hävda att vi är att det helt enkelt inte kommer att hända. CERN kostar Sverige ungefär 150 miljoner om året och det var det ett djävla liv om bland annat för ett tiotal år sedan. Sverige har ett alldeles för svagt forskningspolitiskt system och har ingen som helst tradition att hantera — och än mindre härbärgera — forskningsinfrastruktur i den storleksordningen. Nyligen utkom som Working Paper på SISTER ett papper jag skrivit om MAX-lab och som även skall publiceras i en bok senare i år. Det pappret fick det grammatiskt (och semantiskt) tvivelaktiga namnet “Why large research infrastructures can be built despite small investments?” (pdf finns här). Titeln är i en mening träffsäker eftersom det är just detta det handlar om: små spridda skurar av finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning är vad Sverige förmår, och trots detta har MAX-lab lyckats växa upp till vad det är idag.

Nu går ryktena starka som säger att ESS trots allt blir av i Sverige, att de fyra miljarder som Lars Leijonborg “utlovade” för lite mer än ett år sedan faktiskt är på väg att läggas på bordet, och att det kanske till och med är så att Anders Borg stöder projektet. Vilket väl i dagens svenska politiska realitet får anses vara förutsättningen för att staten skall dra på sig minsta lilla extrautgift. Men ESS är inte minsta lilla, och även om Anders Borg går med på att hosta upp fyra miljarder är det mindre än hälften av vad ESS totalt kostar. Så bra då att Danmark nu bestämt sig för att samarbeta och till och med enligt uppgift har indikerat att de kan vara villiga att vara med och betala.

Och för att inte vi skall ta miste på att det är Danmark det är frågan om har de också meddelat att den danska regeringens särskilda ESS-task-force-chef blir avgående chefen för Det kgl. Teater, Michael Christiansen.