28/4 2008

Koldioxid, Gore, etanol, stadsjeepar, livsmedelskris, kött, flygplan, Nobelpris …Reagan!

Local Warming har äntligen drabbat oss — jag noterar med ett stort leende att Lund igår mitt på dagen hade samma temperatur som två paradisiska orter långt borta, Menlo Park och Dubrovnik. Ännu har inga knasbollar börjat sammankoppla den tillfälliga värmeböljan med antropogena klimatförändringar — eller, mera sanningsenligt, jag har inte lagt märke till något i den stilen, men det beror antagligen på att jag inte har för vana att läsa svenska tidningar eller titta på den statliga televisionen.

I svenska tidningar verkar klimat-tjohejet fortgå fast med en smula skiftat fokus. Via Johan Norberg får jag reda på att någon galning i Expressen föreslår att vi ska sluta äta kött, dels för att en rejäl global livsmedelskris är under uppsegling och dels för att köttproduktion är en stor källa till utsläpp av växthusgaser.

I Time kunde man för några veckor sedan läsa om vad de kallar The Clean Energy Scam och skövlingen av Amazonas för att frigöra mark för jordbruk för att producera etanol för drivmedel. I artikeln nämndes den spridda ’sanningen’ att en full tank etanol i en SUV påstås motsvara majs (eller vad det nu är de använder till etanol) motsvarande årsförbrukningen för en person — alltså skillnaden mellan svält och basalt näringsintag för en person. I fredags meddelades, bland annat via Newsbusters, att Al Gore har svårigheter att skilja på dokumentärt material och fabricerat i sin Nobelprisbelönade film An Inconvenient Truth. När jag bokade biljetter till och från Hamburg för en kortare resa i slutet av maj upptäckte jag att en tågbiljett är nästan konsekvent dubbelt så dyr som en flygbiljett på sträckan Köpenhamn-Hamburg. Flyga Köpenhamn-Hamburg? Fjantigt. Men ok, jag kan knappast bortse från det ekonomiska. Det blir tåg hem i varje fall.

Okej, så detta är vad man vill få mig att svälja: Man tittar på en film med tvivelaktiga faktaunderlag och otillräcklig redovisning av vad som är fakta och fiktion. Av den drar man slutsatsen att bilar släpper ut farliga gaser. Då börjar man skövla Amazonas för att ta fram ett drivmedel som inte släpper ut de gaserna. (För man kan ju inte tänka sig att köra bil lite mindre!) Följden blir att livsmedelspriserna stiger. (För att maten går åt till att köra stadsjeepar på!) Då kommer någon nisse och tycker jag skall sluta äta kött för att på det sättet lösa problemet. Men inte fan kunde man — på sjuttiotalet, eller åttiotalet — lyssna på de vettiga människor som sa att det kanske skulle vara bra att bygga ut järnvägarna för framtida behov (alldeles oavsett vilka motiv som låg bakom). Så nu ska jag flyga till Hamburg och för att kompensera skall min granne fortsätta köra stadsjeep — fast på etanol — och för att kompensera skall jag sluta äta kött. Och för att ingen skall missa hur viktigt allt detta är så får Al Gore — lögnaren — Nobels Fredspris.

—

Och mest för att retas med alla sossar och andra för frihet livrädda ynkryggar skall jag avsluta med ett stycke ur Ronald Reagans magnifika första installationstal:

In this present crisis, government is not the solution to our problem; government is the problem. From time to time we’ve been tempted to believe that society has become too complex to be managed by self-rule, that government by an elite group is superior to government for, by, and of the people. Well, if no one among us is capable of governing himself, then who among us has the capacity to govern someone else? All of us together, in and out of government, must bear the burden. The solutions we seek must be equitable, with no one group singled out to pay a higher price.

Listen to the man.

22/4 2008

Grattis Göran och Marianne!
Sydsvenskan gick (också) på det.

Sydsvenskan skriver idag om att alla “missade tentor och poäng” på Lunds Universitet kostar universitetet “närmare 110 miljoner kronor om året i uteblivna statliga intäkter.” Bakgrunden är givetvis det faktum att statsanslagen för utbildning till högskolorna baseras både på antalet antagna och på antalet examinerade, och givetvis på det enkla faktum att inte alla studenter klarar alla tentor, vilket torde vara självklart. Som den massmediala institution med det sannolikt minst oambitiöst formulerade uppdraget att granska Lunds Universitet gör Sydsvenskan stora rubriker av det hela (jag har inte läst papperstidningen men det var rätt ansenligt upplevt nyhetsvärde på storyn på nätet i morse — större än MFF). Källorna till artikeln förefaller dock vara begränsade, det vill säga den är enfaldig, alltså Lunds Universitets planeringsenhet.

Jag har många åsikter om högre utbildning, Lunds Universitet, studentgenomströmning och annat relaterat (ingen hade väl trott annat?). Jag skall inte utveckla dem i större omfattning här än att föreslå några små uppslag för Sydsvenskan att kolla lite på nästa gång de får för sig att behandla ämnet: Vad betyder det i sammanhanget att…

…regeringens (outtalade?) mål är att femtio procent av varje årskull ungdomar skall läsa vid universitet eller högskola? (Om jag minns rätt var det förra regeringens uttalade mål, och den nuvarande har nog inte ändrat det)

…vissa lärare har korta tidsbegränsade tjänster och undervisningsengagemang så att de — om de underkänner många studenter, så att en del pengar uteblir — är relativt lätta att göra sig av med till förmån för mer “lojala” kollegor?

…så mycket som två tredjedelar av pengarna för undervisning ibland går till universitets- respektive fakultetscentral administration, institutionsgemensamma resurser och hyror? (Till saken hör att hyresvärden oftast är en annan statlig myndighet.)

…dessa statliga medel för undervisning sällan eller aldrig justeras upp i samma takt som universitetslärarnas löner, den senaste tiden inte ens följande inflationen?

Ge er på det, tredje statsmakten, istället för att svälja universitetets propaganda med hull och hår.

När skall man få bevittna diskussionen om hur väl universitetet uppfyller sitt huvuduppdrag att utbilda folk? När skall man få en kartläggning av hur mycket för den huvuduppgiften ovidkommande eller till och med stjälpande och obstruerande trams universitetet ägnar sig åt?

Nej, satsa några miljoner på datoriserad fakturahantering, inkompetenta byråkrater, utarbetande av intetsägande strategiplaner och skyhöga hyror. Och klaga lite i en pressrelease på att studenterna inte klarar sina tentor. Det lurade ju Sydsvenskan, så då lurar det säkert alla som betalat också.

21/4 2008

Det är inte en konstform, det är en idrott.

Jag är före detta (eller för tillfället vilande) kvartettsångare — för den som inte känner till det var Sångarkvartetten Herman fram till för lite mer än ett år sedan en anlitad och uppskattad manskvartett i Lund-området. Vi var ingen riktig barbershop-kvartett även om vi gjorde tappra försök att sjunga barbershop-kryddade låtar. Det fanns flera orsaker till det. För egen del har jag alltid fascinerats av barbershop men när det kommit till kvartettsång är jag mera konstnärligt lagd och lutar alltid åt romantiken (precis som generellt ifråga om körmusik). Barbershop är inte en konstform, det är en idrott. Många saker stödjer detta mitt kanske lite djärva påstående. Först och främst: Man tävlar i Barbershop. För ett år sedan vann lundakvartetten Balalaika Boyz Nordiska Mästerskapen och åkte till Denver och tävlade i VM. Hermans förstetenor är numera baryton (så kan det gå…) i en barbershopkvartett som enligt uppgift tävlade i NM den gångna helgen, men på SNOBS hemsida finns ännu inga resultat, så jag vet inte hur det gick. Barbershop handlar mycket om att med klinisk precision åstadkomma ett homogent sound i fyra stämmor, låta ackorden ringa med extrem övertonsrikedom. Man strävar efter perfektion i rena toner och synkronisering mellan stämmorna. Således är också barbershopkvartettens strävan att få sina röster att passa varandra, intill perfektion.

I min perifera bekantskapskrets finns otaliga begåvade sångare som ägnar sig åt barbershop i en eller annan form. Den som kanske tagit det längst är Simon Rylander som förutom att han sjunger i en duktig kvartett i Helsingborg (som också lär ha tävlat i NM i helgen) också sjunger barbershop ensam. Alla stämmor själv. Det lånar ju sig inte speciellt bra till liveframträdanden, men desto bättre till inspelningar. Själva grejen att få rösterna att passa med varandra har man ju gratis så att säga.

Simon har nu spelat in ett album, som är helt suveränt. Man kan ladda ner det gratis. En varning skall dock utfärdas. Den som är intresserad av hög konstnärlighet kan eventuellt också få sitt lystmäte, men är man en sådan där som kallar Kraftwerk för “inte riktig musik” så kanske man inte skall göra sig besvär, för detta är ju snrast en idrottslig prestation. Kom ihåg vad som står i rubriken här ovanför.

18/4 2008

Forskningspolitiska oraklet Daniel Greenberg still going strong

Jag gillar Dan Greenberg. Bland mina akademiska idoler framträder Dan Greenberg och John Ziman speciellt. Alla mina doktorandkollegor har någon gång fått uppmaningen av mig att läsa Dan Greenberg och John Ziman, trots att det inte skulle intressera dem något vidare. Ziman är dessvärre avliden men lämnade efter sig ett par fantastiska böcker. Dan Greenberg är en still-person. Det vill säga, han är en sådan där som folk alltid säger Is he still alive? om. Sådana människor har ofta varit i farten i evigheter. Dan Greenberg publicerade sin första bok The Politics of Pure Science 1967. Det är en tidig men mycket initierad skildring av den amerikanska efterkrigsforskningspolitiken, och hur den dominerats av (fundamental) fysik. Sedan dess har han varit aktiv som forsknings- politiskt orakel med visst amerikafokus. 2001 kom Science, Money and Politics och förra året kom Science for sale.

Dan Greenberg har också en blogg. Där skriver han om forskningspolitik. Igår skojade han till det rejält med att publicera en ‘transkription’ av en forskningspolitisk utfrågning av de tre presidentkandidaterna. Där finns godbitar som

“I remember I was in the lab with Jim Watson when he found the double helix.” (Hillary)

“The Iranian nuclear centrifuges — that’s bad science.” (McCain)

“When hedge fund operators are raking in billions, we surely can provide help for our scientists. We don’t want them to become bitter.” (Obama)

Läs det i sin helhet här. Trevlig helg.

16/4 2008

Dedijersamlingen — exempel på makalösa böcker

Grundaren av Forskningspolitiska Institutet hette Stevan Dedijer och var från Balkan. Han kom till Lund i början av sextiotalet efter diverse äventyr som jag gärna skall berätta alla historier jag hört om någon annan gång. Han var en mycket speciell person, och efter att ha drivit FPI (eller FPP med P för Programmet som det hette då) under ett tiotal år gled hans intresse mer och mer över på alla former av Intelligence; alltså omvärldsanalys, underrättelseverksamhet, etc etc.

Hans boksamling, som inte är oansenlig, är nu efter mycket om och men flyttad till seminarierummet — som sedan länge heter Dedijerrummet — här på FPI, och där hänger också det magnifika porträtt av Stevan som målats av konstnären Peter Berry. Boksamlingen är makalös, väl värd att botanisera i, och enligt uppgift till största delen tillgängliggjord genom UB/Lovisa. Jag tog bilder på tre böcker idag, tre böcker jag bara råkade få syn på när jag kollade lite i hyllorna. Här är de:

Jag är osäker på om den sista där, Shoot the Women First, är tillåten i Sverige på grund av sin titel. Vem som var vem i CIA 1968 är tvärt emot vad man kan tro ganska tråkig läsning. The Brain: A Users Manual kanske däremot är användbar till något.

15/4 2008

Giriga sossar och en kommunist som näringsminister… jag kanske skall rösta på Centern ändå?

Blir det ingen ändring snart kan Centerpartiet glömma att få min röst i ett val till. Varför har det tagit så lång tid att få de där utlovade regelförenklingarna för småföretagare på bordet? Jag trodde visserligen inte att det skulle bli någon större skillnad med en alliansregerimng, utom möjligen då att det i varje fall inte blir värre, men lik förbannat är jag ganska besviken. De har ju slarvat bort initiativet helt och hållet. Sossarna är mer skenheliga och falska, det visar inte minst Göran Perssons omfattande utnyttjande av det “pigavdrag” han själv var så starkt emot (det är frivilligt att göra avdrag för saker, glöm inte det) och den här bilden på Pär Nuder (som tycker så illa om privat spritinförsel). Sahlinskans affärer har diskuterats så många gånger förr, så det lämnar vi för tillfället därhän.

Okej, vad har regeringen gett mig? Behöver jag en skattesänkning på tusen kronor i månaden? Nej, åtminstone inte om man jämför med vad jag skulle kunna få istället. Men jag är ju för skattesänkningar, så för mig är det inget moraliskt dilemma att ta emot dem. Det måste vara svårt att vara sosse och girig samtidigt. Fast man får ju såklart ta mindre skit. Jag är till exempel liberal och girig. Det gör ju att jag får utstå ett och annat, kan jag utan vidare tillstå.

När allt kommer omkring finns nog bara en sak som kanske kan få mig att trots allt rösta nästa i nästa val. Det är hotet att Lars Ohly skulle kunna bli näringsminister. Plötsligt känns uttrycket “ska jag skratta eller gråta?” aktuellt på ett väldigt kusligt sätt.

9/4 2008

Dagens Dumheter gör det igen. Och igen.
Och igen.

Jag vill gärna tro att jag blivit en lite lyckligare människa den senaste veckan när DN slutat dyka upp på morgnarna hemma. Vi får väl se. Att svenska dagstidningar endast i undantagsfall förtjänar uppmärksamhet i vårt hem är numera ett faktum. Sydsvenskans försäljartyp fick veta häromdagen att jag inte hade tagit emot den blaskan ens om den varit gratis. Det är trots allt en del papper att bära ut och slänga då och då.

Sitter man sent och jobbar på FPI (som idag) och blir tvungen att äta middag i ett öde lunchrum är institutets DN-prenumeration såklart till viss förströelse. Man kunde ju läsa Nature, Science and Public Policy eller Economist men det är inte precis den avkoppling jag är ute efter. Så jag bläddrar igenom DN.

På ledarsidan finner jag en teckning som kommenterar protesterna mot Kina som drabbat OS-facklans resa över världen. Teckningens punchline är “Bra att det blir tydligt; idrott och politik hör ihop — inte affärer och politik.” Dumskallar. Det är ju just det faktum att västvärldens regeringar och storföretag underlåter att sätta verklig press på Kina som gör att folk i allmänhet blir tvungna att ta tillfället i akt när Beijing-spelens symbol kommer till deras stad. När makthavarna tiger still får ju folket hitta egna vägar att visa sitt missnöje. DN bekräftar bara att de är en del av etablissemanget och inte en folkröst.

På andra ledarsidan finner jag underrubriken “Avgörande få in Kina i globalt klimatsystem.” Så Kina har ett eget klimat som de importerar från… Mars eller?

På samma sida skriver Johannes Åman apropå Madeleine Sandströms utredning och Arvid Carlssons reaktion att “ingenting säger … att sammanslagning är ett effektivt sätt att överbrygga klyftan mellan grundforskning och tillämpad forskning” och syftar då på att utredningen ifråga föreslagit en ny forskningsrådsorganisation som många uppfattar som centralistisk. Vilken klyfta åsyftas? Och varför tror Johannes Åman — i samma kolumn som han sjunger serendipitetens lov — att den ena eller andra organisationsformen för statliga forskningsråd skulle betyda något vidare för om enskild grundforskning kan tillämpas och kommersialiseras? Snack.

Kom igen när ni skaffat er lite kurage och karaktär, någon som korrekturläser rubriker och journalister som är lite pålästa på ämnena de behandlar. Tre saker som skulle kunna förväntas av Sveriges största dagstidning. Eller?

8/4 2008

ESS snart i en stad nära dig

För den som inte noterat det är jag sedan snart tre år doktorand på Forskningspolitiska Institutet och min avhandling handlar om tekniskt avancerade och dyrbara naturvetenskapliga laboratoriers politik och praktik med fokus på synkrotronljuslaboratorier. Sådana är dyra, stora och acceleratorbaserade. De används av forskare från nästan alla ämnesområden inom naturvetenskap, och kanhända har jag tidigare nämnt att förrförra årets nobelpristagare i kemi… okej. Det är inte världens vanligaste ämne men tro mig, det är världens intressantaste. Det faktum att det är ett ovanligt ämne gör ju att väldigt många människor får något tomt i blicken när jag berättar om mitt jobb för dem, och effekten av trettiosekunderssnacket är ofta mer utdömt på förhand för mig än för andra. Inte alltid, men ofta.

Den vanligaste frågan jag får av inte så nära bekanta är “blir det av?” och då tänker jag en halv sekund att de kanske syftar på min kommande disputation och tar sig friheten att vara oförskämda nog att antyda att jag kanske inte kommer att motsvara förväntningarna och lyckas producera en avhandling. Så är dock inte alls fallet, dessa människor syftar nämligen på ESS (European Spallation Source) och dess eventuella placering i Lund. De tror att det är vad jag är expert på. Och visst, med en aning tillskruvande av sakernas tillstånd kanske man kan säga att det är det jag är expert på.

Således har jag de senaste åren, ända sedan jag först satte mig in i frågan, envetet och bestämt hävdat att nej, ESS blir inte byggt i Lund. Inte med annat än att tre-fyra miljarder kronor skjuts till direkt från någon överskottspost i statsbudgeten och gärna på ett bräde och nej, sådana julklappsutdelningar är vi sannerligen inte bortskämda med i det forskningspolitiska Sverige. Så icke-bortskämda vill jag hävda att vi är att det helt enkelt inte kommer att hända. CERN kostar Sverige ungefär 150 miljoner om året och det var det ett djävla liv om bland annat för ett tiotal år sedan. Sverige har ett alldeles för svagt forskningspolitiskt system och har ingen som helst tradition att hantera — och än mindre härbärgera — forskningsinfrastruktur i den storleksordningen. Nyligen utkom som Working Paper på SISTER ett papper jag skrivit om MAX-lab och som även skall publiceras i en bok senare i år. Det pappret fick det grammatiskt (och semantiskt) tvivelaktiga namnet “Why large research infrastructures can be built despite small investments?” (pdf finns här). Titeln är i en mening träffsäker eftersom det är just detta det handlar om: små spridda skurar av finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning är vad Sverige förmår, och trots detta har MAX-lab lyckats växa upp till vad det är idag.

Nu går ryktena starka som säger att ESS trots allt blir av i Sverige, att de fyra miljarder som Lars Leijonborg “utlovade” för lite mer än ett år sedan faktiskt är på väg att läggas på bordet, och att det kanske till och med är så att Anders Borg stöder projektet. Vilket väl i dagens svenska politiska realitet får anses vara förutsättningen för att staten skall dra på sig minsta lilla extrautgift. Men ESS är inte minsta lilla, och även om Anders Borg går med på att hosta upp fyra miljarder är det mindre än hälften av vad ESS totalt kostar. Så bra då att Danmark nu bestämt sig för att samarbeta och till och med enligt uppgift har indikerat att de kan vara villiga att vara med och betala.

Och för att inte vi skall ta miste på att det är Danmark det är frågan om har de också meddelat att den danska regeringens särskilda ESS-task-force-chef blir avgående chefen för Det kgl. Teater, Michael Christiansen.

6/4 2008

Spridd söndagsläsning

Det är inte bara Vetenskapsrådets Evaluation of the Swedish Condensed Matter Physics jag tuggar mig igenom en helg som denna; visserligen har dryckesintaget igår satt vissa begränsningar på den intellektuella verksamheten idag men som jag brukar säga: Allt är okej så länge man kan läsa. Och idag har jag sprungit mig igenom ett och annat, kan jag säga. En liten cocktail av frihetlig läsning blev det hittills och innan jag går ut i solskenet vädret skall jag dela med mig av guldkornen.

Först Milton Friedman, ur Free to Choose: Staten är nödgad att tvinga av folk deras pengar om staten skall sköta om välfärden, och att tvinga av folk pengar — kanske med våld — är i sig omoraliskt. Dessutom hanterar man inte pengar lika förnuftigt och ansvarsfullt om de inte är ens egna. Därför är statens omfördelande roll — hur behjärtansvärd den än må vara — i sig ett ineffektivt och moraliskt tveksamt sätt att åstadkomma välfärd via ömsesidiga åtaganden människor emellan.

Sen Henrik Berggren och Lars Trägårdh, ur Är Svensken Människa?: Den lätt paradoxala men samtidigt pregnanta tudelningen av (den svenska) socialdemokratin — att den både är gräsrotsrörelse och statsbärare — har lett till att partiet upplevs som den enda institution som egentligen behövs för att bevara demokratin och jämlikheten. På så vis har andra, mer naturliga och folknära institutioner på mellannivå i samhället — familjen, småföretaget, privata välgörenhetsorganisationer, icke-abf-föreningar — demoniserats och associerats med privilegier, ojämlikhet, hierarkiska (och patriarkala) maktstrukturer och diskriminering istället för frivillighet, gemenskap, omtanke, självförverkligande, utveckling och välfärd. Tragiskt.

Sen tar vi Thomas Jefferson tror jag bestämt, för jag läste hans första Inaugural Address nyss. Den mannen lånar sig inte väl till referat, honom gör man bäst i att citera, så det gör jag: “Sometimes it is said that man can not be trusted with the government of himself. Can he, then, be trusted with the government of others? Or have we found angels in the forms of kings to govern him? Let history answer this question.”

Därefter är det givetvis en svår blasfemi att plocka fram en sådan fjant som PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet. Men det var å andra sidan den läsning som var enklast idag, trots huvudvärken. Och för en gångs skull formulerar han ju sig idag i sin ledare både klokt och träffsäkert: “Om Sverige nu inte ska konkurrera med låglönejobb, varför straffbeskattar vi ­höglönejobb?”

5/4 2008

Äntligen lördag!

… i den där vanliga bemärkelsen alltså. Jag har hunnit allt idag. Sovit länge, intagit en magnifik frukost, tagit ett bad, klippt mig, städat hemma, vikt tvätt, jobbat två timmar på FPI, sett Djurgården-MFF på tv hemma hos en kollega och ätit en Viggo-burgare. Nu sitter jag med ett glas Maker’s Mark och läser Vetenskapsrådets Evaluation of the Swedish Condensed Matter Physics som jag upptäckte i min bokhylla i fredags och med bestörtning insåg att jag ännu inte läst, trots att den utkom 2005. När min bourbon är slut och jag för tillfället är nöjd med artiga sågningar av den svenska forskningspolitiken och hyllningar av Uppsalafysiken skall jag hem till en annan kollega och häva i mig tjeckisk öl. Ännu så länge är inget planerat för söndagen, så det ser hoppfullt ut.

Jag har snappat upp att vissa skrivit högskoleprovet idag. Jag känner mig ingalunda underlägsen i fråga om prestation.

3/4 2008

It’s all over now, Baby Blue?

Trots att Hillary vägrar ge upp är det antagligen mer eller mindre klart att Barack Obama blir demokratiska partiets presidentkandidat, för även om hon vinner stort i de återstående primärvalen tar hon antagligen inte in Obamas ledning. Detta är ju ingalunda något nytt — vi har nog om vi tänker efter och anstränger oss lite nog vetat det sedan början av februari men varit naiva nog att tro på en deus ex machina till Hillarys fördel.

När nu Economist rapporterar att Hillarys exit strategy är guvernörskapet i New York — ta det för vad det är, ett rykte — kan man ju inte låta bli att undra om inte Hillary vs Giuliani som ju åtminstone jag ganska länge trodde skulle bli kandidaterna i november blir startfältet för att utse den verkliga efterträdaren till Eliot Spitzer. Den som lever får se. Det är oavsett vilket ganska synd om demokratiska partiet. Här har de chansen att fixa så en kvinna väljs till president — något som skulle gjorts för länge sedan om ni frågar mig — och så hattar de fram och tillbaka och kan inte bestämma sig. Idioter.

2/4 2008

Kommunismens brott är föremål för “ideologisk regeringskampanj”, menar 293 svenska forskare

“253 akademiska forskare” gör gemensam sak på DN debatt mot det nyinrättade program om upplysning om kommunismens brott som Forum för levande historia fått i uppdrag av regeringen att driva för att öka kunskapen om dessa brott bland gymnasieungdomar. Jag instämmer mer än gärna i kritiken:

“Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst.”

Bland de som undertecknat finns kändisar som Åsa Linderborg och Sven-Eric Liedman men också folk jag känner som till exempel Aant Elzinga och Sven Widmalm. Som sagt, jag håller med. Och jag har stor respekt för Aant och Sven, samt för i stort sett alla på listan utom möjligen den här Linderborg (ni vet “negrer och kjoltyg”-tjejen) och det är också när hennes namn dyker upp som den begravda hunden gör sig påtaglig.

Just idag skall jag gärna avhålla mig från att måla en hornbeprydd potentat på väggen — även om det är mycket lockande — och istället slänga ut en helt ärligt ment fråga till alla de (nu) 293 som skrivit under: Hur kommer det sig att ni inte skrev denna artikel när Forum för Levande Historia inrättades 2003? Kan det ha att göra med att ni tycker speciellt illa om att en borgerlig regering idkar opinionsbildning gentemot gymnasieelever? Mot bakgrund av vad som kom fram för snart ett år sedan om ungdomars kunskaper om kommunismens brott kanske just det här som ni vänder er emot vara ett välbehövligt initiativ? Inte för att jag tycker det — jag tycker regeringen skall ge fan i sådan här verksamhet och det förvånar nog ingen — utan för att er trovärdighet kanske skulle bevaras bättre. Speciellt med tanke på detta stycke i slutet på debattartikeln:

“Risken är överhängande att historiska exempel på ondska — som alla tycks kunna enas kring — används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.”

Om jag har förstått det hela rätt tycker alltså 293 svenska akademiska forskare att när en socialdemokratisk regering inrättar en myndighet för propaganda är det att stimulera “öppenhet, kritiska hållning och tolerans”, men om en borgerlig gör något liknande — och dessutom har kommunismens oförrätter i fokus för satsningen — är det “ideologiska regeringskampanjer”.

1/4 2008

This is not a joke:
Angående FRA och avlyssningen

Småsjuka som vi är båda två är vi hemma och varvar lite slött jobbande med att följa de verkliga och påhittade världshändelserna denna 1 april. Kanske kan vi bli av med Mugabe nu? Posten — som ju alla vet är usel — skall gå samman med sin danska motsvarighet (det är tydligen inget skämt) och den så kallade foppatoffeln förbjuds i Stockholms tunnelbana (det är ett skämt).

Vad som inte är ett skämt och som redan igår kväll meddelades av Henrik Alexandersson är att lagförslaget om FRA-avlyssning etc snart skall upp i riksdagen igen och denna gång antagligen kommer att gå igenom. En vänlig själ bistod med en lista med alla riksdagsledamöters epostadresser (och bara fem har studsat ännu så länge) så vi skickade följande email till dem:

Bästa Riksdagsledamot,

I egenskap av medborgare i Sverige och därmed del av grunden för att ditt uppdrag existerar och att du uppbär lön för att utföra det, tillika en av dem du har att svara inför när dina och ditt partis beslut skall fattas och fattas i riksdagens kammare, vänder vi oss härmed för första gången direkt till dig med våra farhågor om en specifik politisk fråga. Enligt uppgift kommer frågan om FRA:s rätt att avlyssna och registrera kommunikation som passerar landets gränser snart upp på riksdagens bord igen, och eftersom förslaget tros vara detsamma som senast skall det om vi inte missminner oss vara omöjligt att åter bordlägga frågan. Eftersom såväl regeringspartierna som oppositionens dito hittills ställt sig positiva till förslaget verkar det på förhand vara klart att förslaget kommer att gå igenom. Det skulle vara till stor skada för demokratin.

Det anstår diktatorer som Kim Jong Il och Than Shwe att bevaka och avlyssna sin befolkning, att föra register över åsikter och straffa oliktänkande. Det anstår tydligen demokratiskt valda men ideologiskt förblindade och av fruktan förstörda statsmän som George W Bush att kringgå rättssystem och internationella överenskommelser för att frihetsberöva, förnedra och skada människor med en annan hudfärg eller religion. Det anstår tydligen Vladimir Putin och Robert Mugabe att genom rutten pseudo-demokrati hålla sig själva kvar vid makten eller i maktens absoluta närhet, helt utan repsekt för folkets egentliga vilja och dess väl och ve. Och det anstår kanske folkvalda i demokratier som Sverige att under tystnad bevittna dessa oförrätter men sällan agera för att stoppa dem, kanske beroende på att era primära ansvarsområden är inom och inte utanför landet. Det må för tillfället vara hänt.

Det anstår däremot inte dig som riksdagsledamot att rösta för ett förslag som kanske inte innebär en dramatisk skillnad i praktiken för yttrandefriheten och privatlivets helgd men som har ett starkt symbolvärde och som fungerar som indikation på var Sverige placerar sig i ovan nämnda sammahang, in synnerhet inte om det är emot din övertygelse men partipiskan kräver det. Det har vi inte valt dig till.

Tänk efter ännu en gång. Missa inte ett ypperligt tillfälle att markera att trots att lagförslaget om FRA:s övervakning av post- och teletrafik är oskyldigt och harmlöst i jämförelse med de vanor ovan nämnda världsledare har lagt sig till med, så är Sverige i demokratimening flerfalt bättre och kan med vår snart hundraåriga tradition av frihet och demokrati föregå med gott exempel i världen istället för att sänka oss till andras låga nivå. Det — bland annat — har vi valt dig till.

Hälsningar

Olof Hallonsten och Xxxxxxx Xxxxx
Lund