Goddag Yxskaft, Ulrika på DN.

Som bekant har fenomenet dagstidning sedan länge upphört att existera i Sverige och från årsskiftet slipper vi Sydsvenskan därhemma och försöker istället tappert hitta en mening med att läsa DN som erbjöds oss ganska billigt. Dagens Nyheter är ingen dagstidning utan liksom de andra en tabloid med bilder och så lite text här och där, men utöver det är Dagens Nyheter också en märklig opinionsbildarutgåva. De har en “socialliberal” ledarsida där Niklas Ekdal är chef, Niklas Ekdal som berättade på ett Timbro-organiserat seminarium för ett par veckor sedan att det som skiljer honom från socialdemokraterna är “ungefär 10 procent” för han vill ha ungefär tio procent lägre skattetryck än socialdemokraterna. Fantastiskt. De har en “debattsida” där politiska utspel torgförs med meningslösa textmassor; det räcker med att läsa ingressen så är den sidan färdigkonsumerad. De har en sportsida där de håller på Hammarby och så en ekonomidel som är sådär traditionsenligt Wallenberg-konservativ som ekonomisidor bör vara. Sen har de Karin Bojs som tycker en massa saker om en massa saker som hon själv kallar “vetenskap” och som har iklätt sig rollen av en av Sveriges största klimatalarmister. Och så har de kultursidan.

På kultursidan regerar Maria Schottenius, och hennes känsla för saklighet och balans är ju ökänd vid det här laget. På kultursidan skriver med jämna mellanrum Ulrika Kärnborg, ni vet hon som tror att Milton Friedman var kompis med Pinochet och som skrivit att “Friedman är den ende Nobelpristagare som … fraterniserat med diktatorer” och glömmer Nikolay Semenov (Sovjetunionen, Kemi, 1956), Chen Ning Yang (Kina, fysik, 1957), Pavel Čerenkov, Il’ia Frank, Igor Tamm (Sovjetunionen, fysik, 1958), Lev Landau (Sovjetunionen, fysik, 1962), Michail Sholokhov (Sovjetunionen, littertur, 1965) och Pyotr Kapitsa (Sovjetunionen, fysik, 1978).

Igår var hon i farten igen och försökte i en spalt visa att “borgerligheten” har makt över den svenska opinionen och att vänstern är gravt underrepresenterad. Till sin hjälp tar hon uppgifter som visar att “bland de partipolitiskt obundna tankesmedjorna” finns en “entydig borgerlig övervikt”. Kärnborg ifrågasätter därefter att någon skulle tjäna på att påstå att idédebatten i Sverige “kontrolleras av höga funktionärer i ett osynligt parti” och glömmer helt bort det högst synliga parti som dominerat svensk politik i åtskilliga decennier och som kan ha bidragit till viss likriktning i debatten. En likriktning som Ulrika Kärnborg erkänner: “Sverige är ett litet land, oftast finns bara rum för en tanke åt gången.” Att den tanken emellanåt — till exempel igår — skulle kunna formuleras av henne själv (till exempel i den spalt hon skriver i) är alltså inte tänkbart. För Ulrika Kärnborg har redan upphävt sin egen (och Maria Schottenius’) existens efter att först ha kallat sig “galen”: “Det finns inga galna vänsteraktivister på de stora drakarnas redaktioner.” Är inte DN en av “de stora drakarna”? Ulrika Kärnborg önskar i varje fall att hon fanns till: “För visst kan man ibland önska att det fanns sådana saker som en svensk vänsterelit, eller en mäktig, svensk kulturvänster. Men det gör det alltså inte.”

Undrar om Ekdal och Wolodarski och Barbro Hedvall någonsin träffat Ulrika Kärnborg och Maria Schottenius? Har den där tidningen olika ägare för varje redaktion? Och vilken av ägarna är det som inte anställt någon till att läsa igenom Ulrika Kärnborgs alster? Är Thorbjörn Larsson på semester?