Show us the money or shut up.

Märkligt nog sitter jag ensam på SISTER på Drottning Kristinas Väg i Stockholm (KTH-området) och blickar då och då ut över den lilla pittoreska bangården vid Stockholms Östra där Roslagsbanans blåa tåg vänder. Jag är som vanligt mitt i skrivande, för närvarande är jag fokuserad på instrumenten i synkrotronljuslaboratorier och hur de kan sägas representera en egen skärningspunkt mellan vetenskap och teknologi och vad detta innebär för den professionella identiteten hos de forskare och instrumentmakare som befolkar laboratorierna. Jag kan avslöja att just de två allt som oftast blir ett. Avhandlingen skall ju vara färdig om sisådär ett år, så jag har satt fart igen.

Min biträdande handledare Olle jobbar med helt andra saker (delvis här på SISTER) och anledningen till min Stockholmsvistelse var hans seminarium igår om internationaliseringen av svenska universitet, ett ämne som delvis är ett politiskt minfält men ack så angeläget och om vilket det går att säga mycket. Själv blir jag ofta lite skygg när seminarier befolkas av prorektorer och områdeschefer och dekaner och vd:ar för forskningsstiftelser. Jag vet inte om jag inbillar mig, men taket sänks lite då. Olle är bra på att identifiera problem och möjligheter i det svenska forskningssystemet och i den svenska forskningspolitiken, och han gör en klockren distinktion mellan forskningens internationalisering på forskar- och forskargruppnivå å ena sidan och institutionell eller organisatorisk nivå å andra. Forskare samarbetar, över gränser, och kanske är ett av de verkliga imperativen inom vetenskapen just dess internationella karaktär — på individuell nivå och forskargruppnivå har det alltid och kommer det alltid att samarbetas över olika gränser, det som bestämmer graden av samarbete är utomvetenskapliga faktorer såsom tillgång och kvalitet på kommunikationer och naturligtvis allt politiskt.

Annat är det med internationalisering på myndighetsnivå. Jag skriver myndighet för att de svenska universiteten är myndigheter, även om det just i detta fallet kanske bara gör marginell skada. Den internationalisering som svenska universitet sysslar med på chefsnivå syftar oftast inte till samarbete (även om sådant givetvis finns, i synnerhet i riktning Kina) utan profilering, konkurrens och prestige. Det är listor över världens hundra bästa universitet, det är strategiska planer med grandiosa målsättningar och det är talet om Sverige som ledande kunskapsnation och EU som potentiellt ledande kunskapsregion i världen. Med hänvisning till vad jag skrev i förra posten kan man gott säga att hjulet snurrar, men hamstern är redan död. Om man åtminstone kunde visa upp diagram och tabeller över publikationer i prestigefyllda tidskrifter eller karriärvägar för examinerade forskare från svenska universitet! Det skulle i varje fall vara på gränsen till intressant.

Det som gör allt som har med svenska universitet och något internationellt att göra till ett politiskt minfält är ju givetvis att svaret på nästan varje fråga man kan ställa i ämnet är “Follow the money.” Svenska universitet har inga pengar. Ta en titt på sidan 17 i Vetenskapsrådets rapport Finansiering av Forskning inom den Svenska Högskolan 1995-2006 (pdf-länk). Där finns ett diagram över de svenska universitetens intäkter för forskning och forskarutbildning 1994/95-2006:

Det syns kanske dåligt men den smala lilla gråa kilen precis under den vinröda (inte den breda under polkagrisen alltså) är Universitetens och Högskolornas egna stiftelser och fonder. Dvs deras egna kapital. Den syns ju inte ens! Man kan diskutera finansieringssystemen och med rätta kritisera dem men vill man att svenska universitet skall kunna göra något som helst strategiskt arbete ovanför den enskilda forskarens eller forskargruppens initiativnivå så är det denna lilla kilen som skall växa. För den stora svarta längst ner som utgör fakultets- och vetenskapsområdesanslagen består av nästan uteslutande pengar märkta med adressat från början. Inget rektorerna alltså ser mer än röken av när pengarna åker från finansdepartementet till fakulteterna. Och resten av färgerna? Pengar med ännu tydligare adressat: enskilda forskningsanslag, uppdragsforskning, styrda satsningar. Och de pengarna rektor verkligen får chansen att lukta på, de har han ju tagit från de externa anslagen och de räcker knappt till hans egen lön och hans kolossala centrala administration (byråkrati). Inga lösa pengar. Inte någonstans. Med andra ord är det lite löjligt av rektorerna att låtsas som om de kan styra de här kolosserna till universitet. Eller internationalisera dem. Eller göra dem till “Europas främsta”. Eller få dem att klättra i listorna. Eller göra något alls med dem utom att skriva planer för dem som trycks upp i fyrfärg och delas ut till alla dess anställda.

Svensk forskning är internationaliserad på det som kallas gräsrotsnivå. Jag kanske kommer att ha en fransk opponent på min disputation. Min handledare publicerar då och då tillsammans med en forskare i Australien. Mina kollegor åker till Kuba och Venezuela och gör projekt. Om inte pengarna läggs på bordet och universiteten får riktigt handlingsutrymme (Sverker Sörlin har i och för sig en intressant idé angående det, läs mer i DN), så borde rektorerna och förvaltningscheferna — för att inte tala om politikerna och tjänstemännen! — sluta babbla skit om internationell konkurrens och profilering. Framförallt skall de akta sig för att — som nu — peta i en massa saker de inte har med att göra. Så, nu var det sagt, på mitt sätt. Min käre biträdande handledare Olle sa det på ett annat sätt när han avslutade seminariet igår: “Det finns en massa saker här som är väldigt bra. Och de skall vi vara rädda om.”