28/3 2008

Second Amendment upp för prövning

A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the People to keep and bear Arms, shall not be infringed

För första gången på riktigt är den verkliga betydelsen av the Second Amendment uppe för prövning i US Supreme Court. Den smått otydliga formuleringen har ju alltsedan våldsbrottslighet med skjutvapen inblandade blev ett samhällspromlem i USA varit upphov till diskussion och varierad tolkning i de femtio delstaterna och District of Columbia. Just DC är det som har hårdast reglering — handeldvapen är helt förbjudna — och det är också detta förbud och dess eventuella konflikt med konstitutionens andra tillägg som nu prövas i målet District of Columbia v. Heller.

2003 startades målet av sex invånare i DC som ifrågasatte handeldvapenförbudets överensstämmelse med konstitutionen. Föga förvånande avslog domstolen i DC målet med följd att det nu prövas i högsta domstolen. Vad sannolikt kommer att bli resultatet är att Supreme Court avgör huruvida konstitutionstilläggets ordalydelse verkligen innebär en rättighet för individer att bära vapen för sitt självförsvar, vilket ju ena sidan naturligtvis hävdar. Den andra menar att andra tillägget enbart tillskriver delstaterna rätten att med vapen försvara sina delstatliga rättigheter gentemot den federala regeringen i en well regulated Militia. Eller som Homer Simpson säger i avsnittet The Cartridge Family (säsong 9, avsnitt 5):

Homer: But I have to have a gun. It’s in the Constitution.
Lisa: Dad, the 2nd Amendment is just a remnant from revolutionary days. It has no meaning today.
Homer: You couldn’t be more wrong Lisa. If I didn’t have this gun, the King of England could just walk in here any time he wants and start shoving you around. Do you want that?

Homer hänvisar visserligen till den Brittiska Bill of Rights från 1689 som ju gällde i Nordamerika fram till självständigheten. Men hans poäng håller ju. En tolkning av andra tillägget är just det: Varj persons rätt att försvara sig, sin familj och sin egendom från andra individer och från staten. Intressant.

Det verkligt intressanta med District of Columbia v. Heller är inte vad Supreme Court bestämmer i sitt utslag (som väntas i juni), för det kommer sannolikt att bli att second amendment innbär en individuell rättighet att bära vapen. Då kommer frågan att infinna sig vilken typ av individuell rättighet som avses. Verkligheten är ju en annan idag än när James Madison skrev Bill of Rights 1789. Är rätten att bära vapen som rätten att köra bil, att man måste genomgå lämplighetstest och en kortare utbildning, att man måste ha licens så att säga, att man inte får köra alkohol- eller drogpåverkad? Eller är det som rätten att yttra sig, rätten att skriva och publicera, att så länge man inte bryter direkt mot lagen i det man säger, skriver eller publicerar offentligt kan ingen lägga några restriktioner på det? Tolkningen av konstitutionens något luddiga lagtext har låtit vänta på sig. Det är självfallet ingen dum idé alls att denna sak äntligen prövas i Supreme Court.

Här finns transkriptionen från förhandlingarna härom veckan (pdf).

25/3 2008

De rika blir ännu rikare. Alltså i partiets topp och ingen annanstans.

Tänkte bara säga helt kort att jag vill inte höra mer tjat om att “de rika blir ännu rikare” och sånt från den där fjantiga oppositionsledaren Sahlin. Inte efter det som Henrik Alexandersson gör oss uppmärksamma på står i Expressens ledare idag:

“Socialdemokraterna har en speciell arvoderingsprincip: partiledaren måste tjäna lika mycket som statsministern.”

Sen skulle det ju inte skada om alla jag känner som galer om de borgerligas politik och hur den gör rika ännu rikare höll käften om sådant ett tag framöver. Inte för att jag stödjer den sittande regeringen, tro inte det. Utan för att jag är så förbannat trött på allt gammalt snack. Wake up and smell the coffee, vänstermuppar. Det var länge sedan ert parti stod för rättvisa och jämlikhet. Om det någonsin har gjort det.

(För ordningens skull skall jag kanske tillägga att jag alltså inte läser Expressen. Det gör nämligen Henrik Alexandersson och andra bloggare åt mig.)

24/3 2008

En röst på Obama är en röst på McCain (och det måste kanske inte vara dåligt?)

Kanske får vi vänja oss vid tanken på John McCain som USA:s nästa president? När nu Demokratiska Partiet valt att inte ta den säkra och stabila vägen att nominera den starkaste demokratiska presidentkandidaten sedan Bill gjorde återvalskampanj 1996 och istället verkar ha bestämt sig för att sätta allt på en charmig freshman-senator kan tyvärr loppet vara kört för detta schitzofrena Demokratiska Parti. 2004 var det ju nära att Demokraterna nominerade den galne Vermontguvernören Howard Dean — han sabbade det själv — men valde istället den bleke Kerry. Ingen ställde sig upp som på allvar kunde hota en sittande republikan. Nu har de världens chans att inte bara surfa på vågen av missnöje mot den sittande republikanen utan också installera en riktigt stark, erfaren och duktig president som kan plöja vägen för ett nytt klimat innanför the Beltway och i världen. Ach, nein. Vi väljer Obama istället. För vi gillar den som säger ordet Change flest gånger. Så då kommer McCain vinna. För när det väl gäller den 4 november så är det betydligt viktigare för det amerikanska folket att det finns hundratusen amerikanska soldater i Irak och ett inte oansenligt antal i Afghanistan än att relationerna med Kuba kanske kan mjukas upp eller heltäckande federal sjukförsäkring kan införas. Obama kan säkert spöa McCain i debatter, men när orden tar slut och the action begins kommer saken i ett helt annat läge. McCain behöver ju bara stjäla Hillarys reklamfilm med den röda telefonen. För honom är den dessutom om möjligt än mer sanningsenlig.

Dessutom är inte John McCain en speciellt dålig kandidat. För att vara republikan är han väldigt bra och intressant, inte minst eftersom han är nästan lika olik George Bush som Hillary Clinton är. Guantanamo Bay, immigration, skattesänkningarna, intelligent design. Jag undrar om inte Per T Ohlsson missförstod Ted Sorensen, för det verkar märkligt att han skulle ha sagt att John McCain skulle innebära “en fortsättning på det värsta i Bushs politik.”

Den intressanta cover storyn i New York Times idag förstärker bilden av en förhållandevis vettig republikansk presidentkandidat med en mycket intressant historia. Jag har tidigare snappat upp rykten från olika håll att John McCain under 2001 förde intensiva diskussioner med den före detta majoritetsledaren i senaten för Demokraterna Tom Daschle om att faktiskt byta parti. Detta bekräftas av New York Times. Än mer spännande är uppgifterna med den vidhängande bilden att McCain skulle ha varit ett seriöst alternativ till vicepresidentkandidat åt John Kerry 2004. Det krävs en del för att utmana en sittande president från ens eget parti på ett sådant sätt.

Ofta har jag frågat mig varför den svenska vänstern är så förälskad i Barack Obama när deras hat gentemot Fredrik Reinfeldt är så omfattande. Var tror ni de två placerar sig relativt varandra på en höger-vänster-skala? George Bush har visserligen gjort sitt bästa för att svärta ner hela USA:s men också Republikanske Partiets rykte i världen, men alla republikaner är lyckligtvis inte som han. Följ mitt råd och ta en närmare titt på John McCain. Stöder man Barack Obama är nämligen chansen stor att man får McCain som president.

20/3 2008

Goddag Yxskaft, Ulrika på DN.

Som bekant har fenomenet dagstidning sedan länge upphört att existera i Sverige och från årsskiftet slipper vi Sydsvenskan därhemma och försöker istället tappert hitta en mening med att läsa DN som erbjöds oss ganska billigt. Dagens Nyheter är ingen dagstidning utan liksom de andra en tabloid med bilder och så lite text här och där, men utöver det är Dagens Nyheter också en märklig opinionsbildarutgåva. De har en “socialliberal” ledarsida där Niklas Ekdal är chef, Niklas Ekdal som berättade på ett Timbro-organiserat seminarium för ett par veckor sedan att det som skiljer honom från socialdemokraterna är “ungefär 10 procent” för han vill ha ungefär tio procent lägre skattetryck än socialdemokraterna. Fantastiskt. De har en “debattsida” där politiska utspel torgförs med meningslösa textmassor; det räcker med att läsa ingressen så är den sidan färdigkonsumerad. De har en sportsida där de håller på Hammarby och så en ekonomidel som är sådär traditionsenligt Wallenberg-konservativ som ekonomisidor bör vara. Sen har de Karin Bojs som tycker en massa saker om en massa saker som hon själv kallar “vetenskap” och som har iklätt sig rollen av en av Sveriges största klimatalarmister. Och så har de kultursidan.

På kultursidan regerar Maria Schottenius, och hennes känsla för saklighet och balans är ju ökänd vid det här laget. På kultursidan skriver med jämna mellanrum Ulrika Kärnborg, ni vet hon som tror att Milton Friedman var kompis med Pinochet och som skrivit att “Friedman är den ende Nobelpristagare som … fraterniserat med diktatorer” och glömmer Nikolay Semenov (Sovjetunionen, Kemi, 1956), Chen Ning Yang (Kina, fysik, 1957), Pavel Čerenkov, Il’ia Frank, Igor Tamm (Sovjetunionen, fysik, 1958), Lev Landau (Sovjetunionen, fysik, 1962), Michail Sholokhov (Sovjetunionen, littertur, 1965) och Pyotr Kapitsa (Sovjetunionen, fysik, 1978).

Igår var hon i farten igen och försökte i en spalt visa att “borgerligheten” har makt över den svenska opinionen och att vänstern är gravt underrepresenterad. Till sin hjälp tar hon uppgifter som visar att “bland de partipolitiskt obundna tankesmedjorna” finns en “entydig borgerlig övervikt”. Kärnborg ifrågasätter därefter att någon skulle tjäna på att påstå att idédebatten i Sverige “kontrolleras av höga funktionärer i ett osynligt parti” och glömmer helt bort det högst synliga parti som dominerat svensk politik i åtskilliga decennier och som kan ha bidragit till viss likriktning i debatten. En likriktning som Ulrika Kärnborg erkänner: “Sverige är ett litet land, oftast finns bara rum för en tanke åt gången.” Att den tanken emellanåt — till exempel igår — skulle kunna formuleras av henne själv (till exempel i den spalt hon skriver i) är alltså inte tänkbart. För Ulrika Kärnborg har redan upphävt sin egen (och Maria Schottenius’) existens efter att först ha kallat sig “galen”: “Det finns inga galna vänsteraktivister på de stora drakarnas redaktioner.” Är inte DN en av “de stora drakarna”? Ulrika Kärnborg önskar i varje fall att hon fanns till: “För visst kan man ibland önska att det fanns sådana saker som en svensk vänsterelit, eller en mäktig, svensk kulturvänster. Men det gör det alltså inte.”

Undrar om Ekdal och Wolodarski och Barbro Hedvall någonsin träffat Ulrika Kärnborg och Maria Schottenius? Har den där tidningen olika ägare för varje redaktion? Och vilken av ägarna är det som inte anställt någon till att läsa igenom Ulrika Kärnborgs alster? Är Thorbjörn Larsson på semester?

19/3 2008

There will never be a worse president than…

My fellow citizens, at this hour American and coalition forces are in the early stages of military operations to disarm Iraq, to free its people and to defend the world from grave danger. On my orders, coalition forces have begun striking selected targets of military importance to undermine Saddam Hussein’s ability to wage war.

Tio månader kvar till en ny president tar plats i Vita Huset, och fem år sedan the Coalition of the Willing började anfallet mot Irak. Niklas Ekdal är för en gång skull inte helt dum när han jämför Bush 41 och Bush 43 i sin krönika i söndags. En jämförelse som lika tveklöst som uppenbart faller ut till den äldres fördel. Jag minnas själv tydligt hur en god vän skakade på huvudet då, i februari 2003, när miljontals människor världen över demonstrerade mot Irakkriget: “Tänk att den mannen så enkelt lyckats få en hel värld emot sig!” George Bush är både envis och övertygad, men dum är han inte. Det vidhåller jag. Däremot är han en fruktansvärt dålig president. Usel. Värdelös. Vad han karln åstadkommit? Det näst dyraste kriget i USA:s historia. Det är ungefär det. I ett av de senaste Simpsons-avsnitten är Homer och Marge college-kids och hela avsnittet är ganska kul som ironisk nittiotalsskildring men det som tar alla priser är huvudpersonernas meningsutbyte när de går tillsammans mot solnedgången i avsnittets slutscen:

–There will never be a worse president than Bill Clinton.
–No, never.
–Never ever.
–Not worse than Clinton.
–No, never.

Kanske kommer det dock aldrig en värre president än George Bush den yngre. Jag läste påpassligt ut Jacob Heilbrunns bok They Knew They Were Right: The Rise of the Neocons i helgen och de neokonservativa — vars stora bedrift var Irakkriget — är lyckligtvis döda nu, för den neokonservativa rörelsen är som en geting. Den får vänta länge, länge på att sticka men när den väl gör det så dör den. De är ute nu. Borta.

Och eftersom det som åstadkom det sämsta presidentskapet någonsin(?) var kombinationen av Bush, 9/11 och de neokonservativa (och så givetvis ett partiskt HD-utslag i början och en usel demokratisk motkandidat för fyra år sedan) törs jag säga att “there will never be a worse president than George W Bush”. Ett till sådant sammanträffande är osannolikt, åtminstone i min livstid.

Men det skadar inte att påminna om Irakkriget, till exempel med hjälp av New York Times’ eminenta timeline. Och ett citat som påpekar än en gång vad världens mest olyckliga sammanträffande kunde åstadkomma för presidentskapet i USA:

Now that conflict has come, the only way to limit its duration is to apply decisive force. And I assure you, this will not be a campaign of half measures. And we will accept no outcome but victory.

17/3 2008

Öppettider: 10.00-18.00

I Menlo Park finns, precis intill järnvägsstationen, en utmärkt oberoende bokhandel som heter Kepler’s och som jag säkert nämnt tidigare. Där träffade i höstas bland andra Nick Hornby, och där köpte jag nära en halv hyllmeter böcker som togs hem över Atlanten av mig och av de nära och kära som hälsade på. Kepler’s har öppet varje dag mellan nio och elva (alltså 9.00-23.00) och det fanns inte många saker att göra en söndagkväll i Menlo Park som överträffade att botanisera bland hyllorna i den välsorterade bokhandeln. Intill låg Café Borrone som antagligen serverar världens godaste grapefruktjuice. Och så järnvägsstationen som syns på bilden ovan. Det är inte bara snöstormen ute som får mig att längta till Menlo Park (prognosen säger 18° och sol där idag) utan också sådant som Kepler’s.

Jag kom nämligen att tänka på Kepler’s idag när jag surfade in på den blogg som min gode vän tillika FPI:s gästforskare från Holland Frank van der Most använder för att berätta om sina äventyr i Lund. Där delar han med sig av sin förvirring inför lundensiska affärers öppettider. Det är värt att kasta ett öga på. Vi som normalt sett jobbar fram till sextiden på dagarna har ju vissa bekymmer med att göra ärenden på stan, och det gäller givetvis inte bara bankärenden.

Mest för att undvika missförstånd förespråkar jag alltså på intet sätt uniforma öppettider för alla inrättningar, tvärt om är jag som de flesta vet en motståndare till top-down-lösningar och uniformitet. Det jag skakar på huvudet inför är just det faktum att de allra flesta affärer stänger klockan sex eller klockan sju på vardagar och klockan två eller klockan tre (eller klockan fyra eller klockan fem) på lördagar. Med generösa öppettider hade det inte varit ett problem. Men skall man gå till roten med detta så antar jag att man måste börja diskutera ekonomiska villkor för affärsrörelser och annat sådant politiskt polariserande. Det sparar jag till en annan gång.

16/3 2008

Sosseradion diskuterar skattetrycket och kommer fram till att femtio procent är bra.

I veckan fick vi veta att Sverige inte längre leder skatteligan i världen — Danmark är nu det land med högst “skattetryck” — och Fredrik Reinfeldt lär ha sagt att han hoppas att fira sin 45-årsdag (det är visst 2010) med ett 45-procentigt svenskt skattetryck. Ordet “skattetryck” är märkligt men slagkraftigt. Om jag förstått det hela rätt är “skattetrycket” de samlade skatterna i ett land som andel av BNP. Men vad har ett sådant mått egentligen för betydelse för den som betalar skatt? Man lär ju kunna — om man har otur — betala över hundra procent skatt (som Astrid Lindgren lär ha gjort), och då är det ju en klen tröst om “skattetrycket” är fyrtiofem procent. Ordet är också slagkraftigt, för det antyder ju att skatt är något som tynger landet och medborgaren, precis som i Internationalens fjärde vers alltså:

“Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”

I Godmorgon Världen diskuteras just nu detta intressanta men problematiska begrepp och efter att ha lagt ut texten en stund om värdet av att kalla skattetrycket för “skattekvot” istället (han är nog inte så förtjust i Internationalen kan tänka) landar den gamle finansministern Kjell-Olof Feldt äntligen på frågan som det hela egentligen borde gälla: “Vad används skatterna till?” och reportern börjar som en robot räkna upp “vägar och järnvägar, vård, skola, omsorg…” och så var den frågan besvarad. Sen kommer någon nisse från Göteborgs Universitet och pratar om högervindar och förtroende för regeringens politik och så är sosseradions veckosummerande program åter tillbaka i tryggheten. Nån (före detta) LO-nisse får gnälla lite om att regeringen försämrar trygghetssystemen och illmarigt varna för att svenska folket inte kommer att acceptera det. En liten utflykt till mot den egentliga frågan tillåts i reportaget när Kjell-Olof Feldt säger att skatter är nödvändiga men “grus i det ekonomiska maskineriet” (alltså ett nödvändigt ont?) och en Svenskt Näringsliv-ekonom påpekar att man kan ha en bra välfärdsstat med ett tio procent lägre skattetryck (titta på Island) men den egentliga frågan formuleras aldrig för när reportaget nästan är slut kommer givetvis LO-nissen tillbaka och slår fast, en gång för alla, att ett optimalt skattetryck ligger på ungefär 50%. Och om det går jättebra med sysselsättningen kan det kanske hamna på 45%, säger han. Och så var sista ordet sagt. 50 procent. Eller möjligen 45.

Och jag tillåter mig att anta att ingen — ingen — på Godmorgon Världens redaktion ens kom på tanken att följa upp med ett halvt eller kvarts reportage om frågan vad skatterna egentligen skall gå till och varför man skall ha ett visst “skattetryck”. Eller vem som egentligen betalar vilken skatt.

15/3 2008

Laboratorieteori som spårar ur

I laboratorier “görs” naturvetenskap. Det är laboratorierna som är de verkliga naturvetenskapliga verkstäderna. Det är en utgångspunkt för mitt avhandlingsarbete, även om det kanske är lite orättvist mot teoretiker och icke-laborativa men observationstyngda discipliner. Men sådan är min avgränsning och jag har ganska mycket jobb med att kamma mig igenom teorin för att skaffa mig en bra bas. Många är de som förtjänstfullt hjälpt till med att kasta av den tunga Kuhnska manteln och sätta experimentet, laboratoriet och instrumentet i fokus för vetenskap och vetenskapsstudier. Det som fanns fram till mitten-slutet av nittonhundratalet och som påminde om vetenskapsstudier var ju helt teoriinriktat, vetenskapsfilosofin som drog upp den ena grandiosa modellen för hur vetenskap fungerar efter den andra utan att aldrig ens titta efter vad forskare i själva verket gör och hur de gör det. Thomas Kuhn hävdade ju att teorier fungerar som dominerande ideologier och att experiment och laboratoriearbete är subordinärt, experimenten är helt enkelt livegna i förhållande till teorierna.

Folk som Bruno Latour och Steve Woolgar gör ju sitt bästa för att bli hatade (missförstådda?) av alla världens naturvetare — enligt dem är alla fakta som kommer från experiment i laboratoriemiljö sociala konstruktioner och frågan om de överensstämmer med verkligheten eller ej är helt ovidkommande. Peter Galison är Kuhninspirerad men ger det experimentella återupprättelse när han konstaterar att teorin återfinns i de disciplinära identiteterna men i laboratorierna gnuggas olika subkulturer mot varandra (och mot teorin) och den friktionen är vad som driver vetenskapen. Sen finns ju skickliga observatörer som Sharon Traweek eller främst av allt Karin Knorr Cetina som med grace åskådliggör intressanta kulturella egenskaper hos experimentella discipliner och trovärdigt hävdar laboratoriets betydelse för vetenskapen. Bland många andra.

Och så finns det de hopplösa fallen. Som Andrew Pickering, som egentligen inte säger någonting, som är en före detta fysiker som nällats av den konstruktivistiska ideologin och gärna vill haka på och vara postmodern och tuff. Och så Timothy Lenoir, vars bok Instituting Science: The Cultural Production of Scientific Disciplines jag läser idag. Lenoir skriver sida upp och sida ner om vad som kännetecknar discipliner och disciplinära identiteter och hur mänskliga preferenser och överväganden och sociala system och interaktioner deltar i produktionen av vetenskapliga fakta. Lenoir gillar Pickering. På sidan 35 förklarar han hur Pickering resonerar om institutionell vetenskaplig praktik:

“In Pickering’s account the dynamics of practice are structured by the distribution of and access to material and conceptual resources within local contexts.”

Vad säger den meningen egentligen? Läs den några gånger. Vad som i själva verket står där är att Pickering anser att olika praktiska omständigheter tillsammans med traditioner och tankemönster bestämmer vad folk gör. Eureka!

Dagens lärdom är alltså — igen — att när man resonerar kring kunskap, praktik, identitet och institution utifrån ett teoretiskt förhållningssätt är det så lätt, så lätt, att börja slå postmodernistiska frivolter utan att riktigt veta om det själv. Jag får nog medicinera med någon idéhistorisk uppsats om artonhundratalskemi innan jag läser ut Lenoir, annars blir det väl inget gjort på skrivarfronten nästa vecka heller.

Och så innan jag slutar, lite litteraturtips för den sugne:
• Galison, P. (1987). How Experiments End. The University of Chicago Press.
• Galison, P. (1997). Image and Logic: A Material Culture of Microphysics. The University of Chicago Press.
• Knorr Cetina, K. (1999). Epistemic Cultures: How the Sciences make Knowledge. Harvard University Press.
• Latour, B. (1987). Science in action. Harvard University Press.
• Latour, B. and Woolgar, S. (1986). Laboratory Life: The Construction of Scientific Facts. Princeton University Press.
• Lenoir, T. (1997). Instituting Science: The Cultural Production of Scientific Disciplines. Stanford University Press.
• Pickering, A. (1995). The Mangle of Practice: Time, Agency, and Science. The University of Chicago Press.
• Traweek, S. (1988). Beamtimes and Lifetimes: The World of High Energy Physicists. Harvard University Press.

7/3 2008

Show us the money or shut up.

Märkligt nog sitter jag ensam på SISTER på Drottning Kristinas Väg i Stockholm (KTH-området) och blickar då och då ut över den lilla pittoreska bangården vid Stockholms Östra där Roslagsbanans blåa tåg vänder. Jag är som vanligt mitt i skrivande, för närvarande är jag fokuserad på instrumenten i synkrotronljuslaboratorier och hur de kan sägas representera en egen skärningspunkt mellan vetenskap och teknologi och vad detta innebär för den professionella identiteten hos de forskare och instrumentmakare som befolkar laboratorierna. Jag kan avslöja att just de två allt som oftast blir ett. Avhandlingen skall ju vara färdig om sisådär ett år, så jag har satt fart igen.

Min biträdande handledare Olle jobbar med helt andra saker (delvis här på SISTER) och anledningen till min Stockholmsvistelse var hans seminarium igår om internationaliseringen av svenska universitet, ett ämne som delvis är ett politiskt minfält men ack så angeläget och om vilket det går att säga mycket. Själv blir jag ofta lite skygg när seminarier befolkas av prorektorer och områdeschefer och dekaner och vd:ar för forskningsstiftelser. Jag vet inte om jag inbillar mig, men taket sänks lite då. Olle är bra på att identifiera problem och möjligheter i det svenska forskningssystemet och i den svenska forskningspolitiken, och han gör en klockren distinktion mellan forskningens internationalisering på forskar- och forskargruppnivå å ena sidan och institutionell eller organisatorisk nivå å andra. Forskare samarbetar, över gränser, och kanske är ett av de verkliga imperativen inom vetenskapen just dess internationella karaktär — på individuell nivå och forskargruppnivå har det alltid och kommer det alltid att samarbetas över olika gränser, det som bestämmer graden av samarbete är utomvetenskapliga faktorer såsom tillgång och kvalitet på kommunikationer och naturligtvis allt politiskt.

Annat är det med internationalisering på myndighetsnivå. Jag skriver myndighet för att de svenska universiteten är myndigheter, även om det just i detta fallet kanske bara gör marginell skada. Den internationalisering som svenska universitet sysslar med på chefsnivå syftar oftast inte till samarbete (även om sådant givetvis finns, i synnerhet i riktning Kina) utan profilering, konkurrens och prestige. Det är listor över världens hundra bästa universitet, det är strategiska planer med grandiosa målsättningar och det är talet om Sverige som ledande kunskapsnation och EU som potentiellt ledande kunskapsregion i världen. Med hänvisning till vad jag skrev i förra posten kan man gott säga att hjulet snurrar, men hamstern är redan död. Om man åtminstone kunde visa upp diagram och tabeller över publikationer i prestigefyllda tidskrifter eller karriärvägar för examinerade forskare från svenska universitet! Det skulle i varje fall vara på gränsen till intressant.

Det som gör allt som har med svenska universitet och något internationellt att göra till ett politiskt minfält är ju givetvis att svaret på nästan varje fråga man kan ställa i ämnet är “Follow the money.” Svenska universitet har inga pengar. Ta en titt på sidan 17 i Vetenskapsrådets rapport Finansiering av Forskning inom den Svenska Högskolan 1995-2006 (pdf-länk). Där finns ett diagram över de svenska universitetens intäkter för forskning och forskarutbildning 1994/95-2006:

Det syns kanske dåligt men den smala lilla gråa kilen precis under den vinröda (inte den breda under polkagrisen alltså) är Universitetens och Högskolornas egna stiftelser och fonder. Dvs deras egna kapital. Den syns ju inte ens! Man kan diskutera finansieringssystemen och med rätta kritisera dem men vill man att svenska universitet skall kunna göra något som helst strategiskt arbete ovanför den enskilda forskarens eller forskargruppens initiativnivå så är det denna lilla kilen som skall växa. För den stora svarta längst ner som utgör fakultets- och vetenskapsområdesanslagen består av nästan uteslutande pengar märkta med adressat från början. Inget rektorerna alltså ser mer än röken av när pengarna åker från finansdepartementet till fakulteterna. Och resten av färgerna? Pengar med ännu tydligare adressat: enskilda forskningsanslag, uppdragsforskning, styrda satsningar. Och de pengarna rektor verkligen får chansen att lukta på, de har han ju tagit från de externa anslagen och de räcker knappt till hans egen lön och hans kolossala centrala administration (byråkrati). Inga lösa pengar. Inte någonstans. Med andra ord är det lite löjligt av rektorerna att låtsas som om de kan styra de här kolosserna till universitet. Eller internationalisera dem. Eller göra dem till “Europas främsta”. Eller få dem att klättra i listorna. Eller göra något alls med dem utom att skriva planer för dem som trycks upp i fyrfärg och delas ut till alla dess anställda.

Svensk forskning är internationaliserad på det som kallas gräsrotsnivå. Jag kanske kommer att ha en fransk opponent på min disputation. Min handledare publicerar då och då tillsammans med en forskare i Australien. Mina kollegor åker till Kuba och Venezuela och gör projekt. Om inte pengarna läggs på bordet och universiteten får riktigt handlingsutrymme (Sverker Sörlin har i och för sig en intressant idé angående det, läs mer i DN), så borde rektorerna och förvaltningscheferna — för att inte tala om politikerna och tjänstemännen! — sluta babbla skit om internationell konkurrens och profilering. Framförallt skall de akta sig för att — som nu — peta i en massa saker de inte har med att göra. Så, nu var det sagt, på mitt sätt. Min käre biträdande handledare Olle sa det på ett annat sätt när han avslutade seminariet igår: “Det finns en massa saker här som är väldigt bra. Och de skall vi vara rädda om.”