28/2 2008

Vad gör Lunds Universitet?

I min rss-läsare finns bland mycket annat ett flöde av pressmeddelanden från Lunds Universitet — inte så att jag är intresserad av detaljerna kring allt medietillvänt skräp som en massa galningar ute på universitetets alla institutioner har för sig, jag är mest nyfiken på vad Lunds Universitet förmedlar till omvärlden om sin verksamhet. Trettio pressmeddelanden har hittills i år skickats ut, bland dem

Ny metod mäter hur sandstränder kan skadas av stormar och översvämningar (28 feb)
Arbetsmarknadens krav gör sjukskrivna till arbetslösa (20 feb)
Utlysning av fuktsäkerhetspris (1 feb)
Nytt labb ska göra landsbygdens elnät säkrare (31 jan)
Hemligheten bakom IKEA ligger i medarbetarna (23 jan)
Språk- och kommunikationsproblem hos barn (10 jan)

Visst, det fanns också något om hedersdoktorer, universitetsstyrelsens sammansättning, European Spallation Source, aboriginska kvarlevor, en avhandling om apors tankeverksamhet, de utländska studenternas ankomst, kårobligatoriets eventuella avskaffande, och så givetvis den där “filmade” elektronen som ju omskrivits också i Physical Review Letters.

Carl Tham — som är hemma igen efter ambassadörsjobbet i Berlin — uttalar sig på sedvanligt kontroversiellt manér i senaste SULF-tidningen och menar att utbildning skall prioriteras på bekostnad av forskning. Karln är ju sosse och sådana har ju grunduppfattningen att det bara finns ett enda finansieringssätt för allmännyttig forskning och utbildning nämligen regeringen genom den statliga budgeten (alltså inte skattebetalarna som ju är de som egentligen betalar, och inte riksdagen som ju är de som egentligen beslutar, utan regeringen) och han talar i nattmössan när det gäller många saker, men är samtidigt bra på att påpeka problem. Som till exempel dualiteten att både vara statligt finansierad och konkurrera om pengarna. Jag tillhör ju dem som tror att ju större en organisation är och ju mer den opererar på ett pengatillflöde uppifrån, från en enda källa, desto mindre blir transparensen, dynamiken och möjligheten att utveckla verksamheten när omvärlden och de inre omständigheterna förändras. Det gäller naturligtvis de flesta (eller alla) statliga myndigheter, men alla statliga myndigheter sysslar ju inte med utbildning och forskning. Och alla statliga myndigheter har inte tiotusen anställda (tack och lov). Och alla statliga myndigheter måste inte konkurrera med varandra om pengatillförseln (som ju Tham påpekar med en träffsäker jämförelse med försvaret). Därför är problemen för Lunds Universitet och de andra universiteten större och svårare än det generella fallet för statlig verksamhet som är för stor.

Det kan inte vara nyttigt för en organisation att ha en sådan schitzofren organisatorisk ställning som universiteten i Sverige. De är beroende av ett politiskt system som i stort sett skalat av alla finansieringsmöjligheter för forskning och utbildning utanför det kuvert med pengar som kommer från Stockholm. Samtidigt måste de konkurrera om delar av denna pengasumma, och något alternativ till försörjning att konkurrera om finns egentligen inte på marknaden. De har att rätta sig efter politiska beslut på statlig och överstatlig nivå om jämlikhet och tillgänglighet (detaljer i utbildningarnas innehåll och förkunskapskrav och vilken försörjning som står till buds för studenterna, till exempel). De är samtidigt medvetna om att utbildning och forskning per definition handlar om konkurrens och olikabehandling baserat på begåvning och flit. De enskilda lärarna måste godkänna studenter för att institutionen/universitetet skall få pengarna för studenterna utbetalda, och därigenom tillåts möjligheten att bibehållande av kunskapskraven (”kvalitet”) i värsta fall ställs mot lärarens egen försörjning. Samtidigt som fackföreningarna förhandlar upp universitetslärarnas löner (inget fel med det) ökar i regel inte fakultetsanslagen ens i takt med inflationen. De enskilda institutionerna är hänvisade till att hyra lokaler av, beställa underhåll och it-service (bland annat) av andra enheter praktiskt taget i monopolställning (Akademiska Hus är det främsta exemplet) och då dessa har egna lönsamhetskrav blir situationen lätt den att två (eller fler) statliga verksamheter försöker blåsa varandra på pengar.

Med sådana förutsättningar är det alltså meningen att Svenska universitet skall konkurrera på en Europeisk marknad! Värst av allt är att de tror på det själva. I strategiska planen för Lunds Universitet står att

Lunds universitet ska tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet.

Det är den övergripande visionen. Den är lika verklighetstillvänd som planen för hållbar utveckling som trycktes upp i fyrfärg på hårt papper och delades ut till samtliga anställda för något år sedan. I den poängteras det att universitetet skall “leva som vi lär” när det gäller miljöfrågor. I huset där min institution finns slänger vi alla sopor utom papper i samma tunna. Kartong kan man bära ut och ställa bredvid soptunnorna om man är nitisk. Universitetet kan alltså inte tillhandahålla sophantering som möjliggör källsortering. Man kan ju spekulera i hur väl planerna gällande jämställdhet, mångfald och likabehandling av studenter fungerar…

Hur många tog examen förra året? Kandidat, magister och ny master? Hur många disputerade? Vilka nya grundutbildnings- och forskarutbildningsämnen tillkom? Vad är deras grunder och varför dök de upp? Vilka LU-forskare uppmärksammades internationellt? Hur mycket syntes och hördes LU-forskare i massmedia? Vad sa de då? Vilka böcker (inomvetenskapliga och populärvetenskapliga) skrivna av LU-forskare publicerades? Vart rekryterades nydisputerade och nyexaminerade? Sådana frågor får vi aldrig svar på, även om de samlade svaren skulle kunna ge en ganska rättvis bild av vad Lunds Universitet egentligen håller på med. Det kunde ju vara ett sätt att visa att man — trots vansinniga lösningar för organisation, finansiering och administration — är en seriös utbildnings- och forskningsaktör med… just det, kvalitet.