26/2 2008

Klimatalarmismen har gjort mig till kunskapsmotståndare (bland annat)

Klimatförändringar tillhör de saker som kan få folk att tappa koncepten fullständigt. Jag brukar röra mig i kretsar — både privat och professionellt — där det är högt i tak, där nyansrikedom är eftersträvansvärd, där intressanta diskussioner inte hindras av personangrepp och politisk antiintellektualism, och där det politiskt korrekta inte alltid råder. Igår blev jag emellertid anklagad för att vara “emot kunskap” när jag ville byta ut frågan “Varför är så många forskare överens om klimatförändringarna?” till “Varför sysslar så många forskare med klimatförändringarna?” Svaret på den senare är för en STS:are som jag givet — något förenklat “follow the money” — för även om jag tror att forskare har höga kunskapsideal och i mångt och mycket eftersträvar intellektuell hederlighet (minns att jag tidigare hyllat CUDOS) är forskare också människor och de (vi) har självbevarelsedrift som gör att de (vi) till (stor) del styrs av subjektiva uppfattningar och lätt dras till bättre finansierade och uppmärksammade områden och problemställningar.

Vad är det då jag får utstå anklagelser att vara “emot kunskap” (och “förespråka icke-handling”, icke att förglömma, jag anklagades också för att vilja “göra ingenting” för miljö och energiproblemen, befängt!)? Jo, att jag inte är så säker på att IPCC har rätt. Men det är ju inte det egentliga problemet. För det finns en allmän uppfattning om att IPCC har rätt och att jorden är på väg att gå under och att varje lite vindpust som man inte kände samma dag förra året är ett tecken på detta. Istället för att 2007 blev det varmaste året sedan man började mäta (vilket rapporterades i en hel massa globala medier) så… just det:

“In fact, 2007’s global temperature was essentially the same as that in 2006 - and 2005, and 2004, and every year back to 2001. The record set in 1998 has not been surpassed. For nearly a decade now, there has been no global warming. Even though atmospheric carbon dioxide continues to accumulate - it’s up about 4 percent since 1998 - the global mean temperature has remained flat.” (Boston Globe 6 januari)

Skall jag sätta igång en stor mediekampanj nu och tala om att faran är över och att vi kan köra stadsjeepar och flyga till Thailand hur mycket vi vill för det blir inte varmare? Nej. För det krävs mer än massmedia och politiker för mig att börja tro på saker med så osäker grund som vetenskap. Jag har inte läst rapporterna. Jag har ingen aning om hur man läser diagram över temperaturförändringar. Jag har kort sagt inte kunskap och kompetens att dra slutsatser om klimatförändringar, i synnerhet inte när frågan är genompolitiserad och fakta därför är utsatta för allehanda polish, förvrängning och fördunkling.

Däremot är det min övertygelse att jag inte bör överflödskonsumera och att det är bättre för mig och för alla andra om jag cyklar till jobbet istället för att köra bil. Att ett bra sätt att delta i ett samhälle är att inte konsumera mer än man behöver. Det råkar också vara så att det syns på min elräkning, men det skall jag kanske hålla tyst om så jag inte blir anklagad för att vara borgerlig igen.

Men det jag verkligen är emot, det är Al Gores hyckleri, SLU:s statligt finansierade kampanj (som helt saknar sakliga argument), att man hyllar etanol som drivmedel utan att ta hänsyn till de negativa konsekvenser det rapporteras om, och att man vill öka skräckpropagandan i skolan. Och så Al Gores hyckleri förstås.

Men det blir väl för komplicerat för de svenska klimatalarmisterna antar jag. En tänkbar slutsats är att de — hög utbildning och höga bildningsideal till trots — inte helt gjort sig fria från sina farföräldrars lutheranska ok. Blandat med en väl inarbetad tro att libertarianer som jag inte rimligtvis kan ha goda avsikter.

(Tack Henrik Alexandersson för alla länkar du ständigt delar med dig av och som andra — mig inkluderat — får nytta och glädje av.)