23/2 2008

China 2010:
I hope you’re not around by then, Mr Gore.

Bilden är från Thames Town i New Songjiang, en förort till Shanghai. Tro det eller ej.

I Time läser jag idag reportaget The Short March om hur Kinas växande medelklass klättrar ett steg till uppåt på den ålderdomligt men slagkraftigt definierade ekonomiska stegen — till den övre medelklassen, antar jag — och samtidigt flyttar från stan, ut till förorten, där de kan ha gräsmattor och carport och barbecue och basketkorg och hispanics — nej någon annan — som sköter trädgården och rensar poolen. Det skall bli ett Menlo Park av hela Kina alltså? Bevare mig väl. Delar av den kinesiska explosionsartade sociala och ekonomiska utvecklingen tar ju tydliga europeiska — eller skall vi säga nordamerikanska — uttryck, och trots att Beijing där jag var för snart ett år sedan inte ser ut som New York (även om Tiananmen Square nog är ett Ground Zero på sitt alldeles egna sätt) så finns ju bilarna och bilarna och bilarna. Och Starbucks så klart, inne i Förbjudna Staden bland annat.

Artikeln i Time är intressant främst ur den synvinkeln att den delvis belyser ett litet problem som jag funderar över ibland: Skall man vara entusiastisk eller rädd inför Kinas explosionsutveckling? När jag stod på North Beach i San Francisco och såg fartygen passera genom Golden Gate var femte minut ungefär på väg till hamnen i Oakland och det gick upp för mig att de med största sannolikhet var kinesiska allihop — var i hela friden skall annars allting man köper i USA komma ifrån — tänkte jag att det vore rätt intressant att se vad som hände om kineserna själva konsumerade allt de producerar. I förorten som Time-artikelförfattaren bor i finns ganska goda allmänna kommunikationer in till Shanghai, men folk skall ha bil, det ingår ju i förortslivet. För att inte tala om vad som ingår i stadslivet:

By 2010, in and around Shanghai there will be some 2,600 miles (4,200 km) of new highway that didn’t exist in 2000. And millions of new cars will be traversing them. Shanghai may make Los Angeles on a bad day look as clear as a bell.

I Menlo Park (jag fattar om det blir tjatigt, men den förorten älskar jag) tänkte jag alltid att det kommer inte att gå om hela världen vill ha samma standard som där, med de feta villorna och trädgårdarna och hur mycket lebensraum som helst. Fel har jag på den punkten. Om vi gör ett räkneexperiment och föreställer oss att vi ger varje person på jorden 100 kvadratmeter var — 100 kvadratmeter är inte mycket, men det är heller inte så lite — så får vi enkelt fram att det knappt skulle täcka State of Texas. Ja, det är sant. (Siffror som använts: jordens befolkning = 6,6 miljarder. Texas yta = 696241 km² enligt Wikipedia. Räkna själv.)

Värre är det väl med miljöfrågorna. Även om vi tryckte in hela världens befolkning i Texas och därmed hade resten av jorden till att dumpa vårt avfall har mänskligheten när den genomgår häftig ekonomisk utveckling lite svårt att hantera gifter och andra farliga prylar. Utsläpp av bil- och flygavgaser och kolkraftverk och sånt är otrevliga grejer. En hel del tillverkning sabbar folks hälsa, och det behöver inte vara Rhoca Gil alltså.

Global Warming däremot, har vi helt enkelt inte råd att bry oss om. Om vi föreställer oss att det Anders Borg sa i Ekots Lördagsintervju förra lördagen är sant — att en fjärdedel(!) av isen på Antarktis försvann förra året — så är det ju kört. Skall Beijingborna fortsätta att sätta tusen nya bilar på gatan varje månad eller vad det nu var för en siffra jag hörde så lär ju hela Antarktis-isen vara borta inom ett par år. Om nu det är sant att den försvinner i den takten. Om det nu är sant att temperaturhöjningen (som inte infann sig förra året om jag minns rätt) är människoorsakad. Av ren självbevarelsedrift — och av omtanke om det kinesiska folket som förtjänar sin ekonomiska och sociala utveckling — är det kanske läge att byta sida för den som inte gjort det än och börja lyssna mer på de forskare som har argument och studier och indicier som emotsäger Al Gore och hans gäng.