Bli inte arg över missförhållanden, bli kränkt av petitesser
Sista delen av Maciej Zarembas med rätta uppmärksammade artikelserie är kanske den med störst betydelse i en bredare samhällskontext — Zaremba diskuterar bland annat det faktum att svenska folket är väldigt bra på att bli “kränkta”; brudpar av att prästen nämner Gud, konsumenter av kvalitetsbrister hos Ekströms hallonkräm, Skövdebor av Carl von Linnés lätt nedlåtande beskrivning av deras hemstad (för 300 år sedan!), en militär på Gotland av att en u-båt flyttas till Stockholm, ateister av att det finns en Bibel på hotellrummet. Alla blir kränkta. Men visst, vi är ju lite historielösa till mans i Sverige. Vi saknar vissa historiska erfarenheter — slaveri, kristallnätter, koncentrationsläger och kulturrevolutioner. Vi har ett genombyråkratiserat samhällssystem som under årtionden fått oss att tro att hemlösa och fattiga inte existerar i Sverige och om de finns är de någon annans (samhällets/statens) ansvar att hantera. Vi har kort sagt inte i tillräckligt stor utsträckning kommit i kontakt med riktig kränkande behandling, vare sig av oss själva eller av medmänniskor.
Ann Heberlein tillhör inte mina favoriter i vanliga fall men när hon refereras av Maciej Zaremba tillskrivs hon så kloka analyser att man undrar om Maria Schottenius vet om att de får spaltutrymme i hennes DN-bilaga. Ann Heberlein beskriver i sin kommande bok detta med kränkthet som “en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.” Men vem har från början tagit ifrån folk deras ansvar? Ondskefull som jag per definition är eftersom jag förespråkar skattesänkningar får jag ofta oförstående reaktioner då jag motiverar denna skattesänkariver med att jag helst själv skulle vilja hjälpa familjemedlemmar och vänner som har det svårt istället för att hänvisa dem till Försäkringskassan där den opersonliga byråkratin lätt förvandlar behövande människor till ärendenummer eller till och med potentiella försäkringsfuskare. Många så kallade vänsterintellektuella har svårt att förstå hur en som är “höger” eller “borgerlig” (i sig en rätt orättvis etikett på en liberal) också kan vara omtänksam och vilja hjälpa andra. När man är bekymrad, irriterad eller arg över något är man det ju inte för att man önskar något bättre, utan för att man är en bråkstake som gjort det till sin grej att sprida dålig stämning.
Många människor har stora svårigheter att hantera (välgrundad) indignation över bristfälligheter, nästan oavsett vad det gäller. Jag stöter på det nästan dagligen. Det har nog att göra med en av Maciej Zarembas många poänger i gårdagens artikel, går det upp för mig när jag läser den. “Men vrede är näst intill tabu i vår kultur, medan det är legitimt att göra sig till offer.” Jag översätter det gärna till de många upplevelser jag har av spontana diskussioner och samtal som slutar tvärt för att någon säger något som de andra uppfattar som obehagligt. Denne någon är ofta jag. När Posten inte delar ut brev i tid eller polisen uppträder otrevligt och arrogant. När Akademiska Hus eller Byggnadsenheten eller vem det nu är installerar ett dåligt låssystem i helt nya kontorslokaler där min institution nu huserar, eller när universitetet låter trycka upp en fyrfärgsbroschyr med sin Miljöpolicy men inte kan tillhandahålla hämtning av sopor som källsorterats utan allt måste gå i samma tunna. När personalen i SJ:s telefonsupport är sämre på att läsa tidtabeller än jag är och genom slarv missar att tillgodose mina önskemål om plats på tåget, trots att jag betalat tjugo kronor extra för varje biljett för att jag ringer och bokar, just för att jag vill att det skall bli rätt. När fastighetsskötaren påstår att elementet i vårt vardagsrum inte blir varmt för att vi ställt soffan framför när det i själva verket är fönstekarmen ovanför som hindrar cirkulation, fönsterkarmen som man inte får flytta alltså. När personalen på H&M inte kan skilja på bomull och linne. När det inte går att köpa returbiljett till Helsingborg med Skånetrafiken, fast man skall åka tillbaka inom två timmar. Klagar man på sådana saker är man otrevlig och förstör stämningen.
Folk blir indignerade och tittar åt ett annat håll, de kanske går sin väg, och uppträder därefter allmänt reserverat gentemot mig. Det har hänt mer än en gång bara de senaste månaderna. Kanske klagar de inför varandra (när jag inte är där) och säger att jag är en bråkstake som tycker om att höra min egen röst och som sprider dålig stämning. Bara för att jag önskar att saker och ting var lite bättre. För alla.
Nej, just det, jag är ju “höger”. Då är jag ju egoist. Klart att jag inte vill hjälpa till, jag vill ju bara klaga och vinna personliga fördelar, på andras bekostnad.

Bra skrivet! Att klaga är en utdöende konstart, som jag ämnar förfina intill fulländning. Det lönar sig, är min erfarenhet.