Vänsterns förtal

En sak med vänstern — i Sverige får jag väl tillägga eftersom någon vänster i den meningen inte existerar i något annat land jag känner väl till — som är både gåtfull och otrevlig, och som går utanpå de vanliga följderna av politiska olikheter, är deras ovana att smutskasta och svartmåla människor. Naomi Klein är visserligen inte svensk men förefaller ha oproportionerligt många anhängare i Sverige, och hennes (deliberativa?) misstolkande av Milton Friedman som går ut på att Friedman förespråkade diktaturer, våld och förtryck och såg dem som fördelaktiga medel för att uppnå marknadsliberalism i ekonomin har ju debatterats noggrannt nyligen. Johan Norberg är som bekant både en beundrare av Milton Friedman och stundtals en glödande debattör — så glödande att han ofta hemfaller åt siffertrollande och diagramviftande och stundtals också i en typ av barnsligt onyanserat argumenterande som är så vanligt i politisk diskussion som hettar till. Till exempel gör han det vanliga felet att då och då hänvisa till “forskning” utan vidare specifikation. Missförstå mig inte, jag instämmer med det mesta av Johan Norbergs budskap. Men hans sätt att framföra det tror jag ofta stjälper syftet. Exemplet med “forskning” råkar dessutom ligga mig nära, om ni förstår vad jag menar. Johan Norberg förtalar emellertid inte folk.

Jag yppade för en god vän nyligen att jag har lite svårt att föra givande diskutioner med en annan person vi båda känner för att denne person och jag ofta blir engagerade på gränsen till det onyttiga och tappar fokus och beter oss lite barnsligt. Att sånt händer är möjligen beklagligt, men samtidigt ganska harmlöst eftersom det normalt sett knappast skadar någon. Höjda röster kan kanske störa någon eller göra oss hesa, men värre än så är det ju inte. Min gode vän recenserade emellertid mig och den andre personen med ett lakoniskt: “Du går i varje fall inte runt och säger till folk att de är idioter. Det gör han.” Den skillnaden är också avgörande för mig. Det är visserligen ganska sällan jag får höra att jag är en idiot på grund av mina politiska uppfattningar, men det är ganska ofta man får höra både det ena och det andra om personer som Milton Friedman och Johan Norberg. Till exempel att den förstnämnde umgicks med diktatorer och att den sistnämnde är islamofob. Båda anklagelserna har framförts på DN:s kultursida, den andra alldeles nyligen, och medan den första inte är alltigenom falsifierad (eftersom Friedman när allt kommer omkring träffade Pinochet en gång, i tio minuter! Men Sarkozy och Reinfeldt och Kung Carl XVI Gustaf — för att nämna några — har ju exempelvis träffat Hu Jintao betydligt mer…), är den andra både alltigenom lögnaktig och dessutom dum.

En sak är onyanserade argument — sådana använder jag själv ibland, som påpekat, och det gör säkert alla. En annan sak är att beskylla folk för saker helt grundlöst. Det har jag svårt att acceptera och det är något som vänstern tar sig rätten till emellanåt. Om någon vill anstränga sig och hitta liknande exempel från icke-vänstern är jag bara glad om de bringas i ljuset. Den offentliga debatten vore givetvis bättre och angenämare om inget sådant förekom men det är ju önsketänkande och eftersom ena sidan redan redan gjort sig skyldiga till det vore det kanske — i rättvisans namn — bäst för alla om båda visade sig vara lika goda kålsupare.

Uppdatering 13 feb: Någon på DN har antagligen förstått att Sveriges största dagstidning egentligen borde ha högre standard än så här och tidningen publicerar idag en replik från Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten.