6/2 2008

Do you believe in reality?

Som en avslappningsövning satte jag mig i förmiddags ner med inledningskapitlet i Bruno Latour’s Pandora’s Hope, boken där han gör en ansats att gå till botten av problemet med objektiviteten och trosföreställningen att det finns en ‘verklig’ värld oberoende av mänskliga konstruktioner. Inledningskapitlet heter Do you believe in reality? och jag tröttnade givetvis efter fem-sex sidor för visst har man hört argumenten tidigare. Det roar mig ändå fortfarande att Latour tar sig ton och säger de där sakerna som hälften av världens befolkning (om världens befolkning vore intresserade) skulle nicka instämmande till och hälften skulle ställa sig totalt oförstående alternativt rasande fientligt mot, som till exempel

“Yes, we have lost the world. Yes, we are forever prisoners of language. No, we will never regain certainty. No, we will never get beyond our biases. Yes, we will forever be stuck within our own selfish standpoint. Bravo! Encore!” (s 8)

De som är fientliga mot den typen av påståenden är ju det förmodligen för att de känner sig angripna. Själv har jag mer än en gång berättat den fiktiva men illustrativa historien om hur jag i höstas hörde en medelålders man över en hamburgare på Jeffrey’s i Menlo Park berätta om hur tre personer börjat levitera en solig söndagseftermiddag i Tucson, Arizona, och jag frågade när detta ägde rum och vem som var vittne till det och fick klart för mig att han som berättade det för mig hade läst det i en bok och den som hade skrivit boken hade hört det av sin svåger som hört det av sin kollega på rörmokarfirman som hört det av sin farfar som hört det av någon som hört det av någon som hört det av någon som kanske var den som hade bevittnat det hela, dessutom ägde det rum för mellan 70 och 110 år sedan, få eller ingen vet säkert. Jag kom att tänka på merparten av de bibliska texterna och det blev uppenbart att Latour är helt överflödig när det gäller vardagliga och politiska saker. För noggranna sociologiska studier av omvärlden (till exempel vetenskapen) är Latour’s uppfattning att slå in öppna dörrar, för ordinära mänskliga meningsutbyten om livet, universum och allting står han för en möjlig nyansering av vad man kanske kan eller bör utgå från, men när man skall tala om för Mike Huckabee att han ska ge fan i vad de har för biologiundervisning i den amerikanska grundskolan är Latour ungefär lika gångbar som Josef Stalin.

Svårigheten ligger ju inte egentligen i att vissa människor är helt övertygade om att de har tillgång till facit — även om facit bygger på mycket lösa antaganden. Svårigheten ligger snarare i att de har en närmast antiintellektuell inställning till omvärlden, i det att de verkar tycka att andra människors ståndpunkter egentligen inte finns eftersom de är så dumma (eller så lång ifrån ’sanningen’) att de inte skall tas på allvar. Sen gör det liksom detsamma om folk dör som flugor i aids i Afrika, kondomer är ändå en dålig idé. Man får höra ibland att postmodernismen eller socialkonstruktivismen är farlig och riskerar att urholka den värderingsbas varpå civilisationer är byggda. Men man kan inte undgå att förvånas över den brist på verklighetsförankring sådana anklagelser visar prov på. Inte bara är ifrågasättandet av den universella sanningen eller den av människan oberoende ‘verkligheten’ en väl genomtänkt (men teoretisk) reflexion som är intressant i sig. Den är också en grundsten i en respektfull och solidarisk människosyn eftersom den föreskriver ett stort mått av hänsyn till mångfald och olikheter. Till skillnad från det krampaktiga kvarhållandet vid den enda sanningen som motståndarna förespråkar, och som antingen är ett ignorant och okunnigt förnekande av omvärldens nyanser eller ett medvetet och maktkorrumperat försök att kontrollera just desamma. Den som tror på verkligheten ser att den är olika beroende på vem som iakktar den, och förstår då också att inte förfasa sig över ett ifrågasättande av dess existens. För bara den som vill kontrollera verkligheten (det vill säga andras uppfattning om den) är dum nog att fästa avseende vid en sådan fråga. Med undantag för Bruno Latour då som antagligen bara vill skoja lite med oss.

Apropå verklighet. Det visade sig i en undersökning nyligen att en fjärdedel av den brittiska befolkningen tror att Winston Churchill är en fiktiv karaktär, medan en majoritet tror att Sherlock Holmes har funnits på riktigt. Bland annat. 3000 personer intervjuades.