Fet Tisdag

På en känd svensk debattsida (eller skall vi säga reklamplats för politiska budskap) förs nu diskussionen om de inre angelägenheterna i en privat organisation vars förehavanden innan våren 2010 är av marginell betydelse — men det har inte Svenska Folket fattat för de är så oroliga och skruvar på sig och undrar när de skall få tillbaka sossarna i regeringskansliet så att de slipper all turbulens och a-kassenivån ligger där den ligger och vissa grupper i befolkningen eller grenar av den offentliga sektorn “får mer pengar” av sossarna en gång på hösten och en gång på våren och illusionen av att Sverige går åt rätt håll och allt är frid och fröjd upprätthålls eftersom sossarna säger att det är så och de borgerliga bara invänder lite halvhjärtat och i alla fall inte sitter i Rosenbad och ställer till med oväsen i folkhemmet. Usch vad jobbigt.

Carl Bildt påpekar att de amerikanska primärvalen — som ju idag når sitt sinnessjuka klimax på den så kallade Super-Duper-Tuesday — inte har så stor betydelse för den politik som kommer att föras i Washington ett år till, för det är ju trots allt George W Bush som är president. Vem blir det sen då? Lustigt nog är det ju helt öppet fortfarande (med viss övervikt åt McCain och Obama, det skall medges) och jag tror det kommer att vara helt öppet också imorgon bitti. Jag är kalenderbitare av naturen och skall helt ärligt tillstå att det inte är deliberativt hårdpluggande som gjort att jag kan en herrans massa saker om amerikanska presidenter och deras förehavanden utan bara en märklig förmåga att komma ihåg saker som jag läser och som är av faktaruta-karaktär. Men det finns ju en punkt i det mesta kalenderbiteri där man förstår att också andra saker i livet är viktiga (för att uttrycka sig milt) och mitt avhandlingsarbete handlar ju inte om amerikanska presidenter eller presidentkandidater. Jag tog en titt på New York Times’ grafiska presentation av delstaterna som röstar idag och deras delegater och allt möjligt och tänkte att nej, jag återgår till några artiklar av Herman Winick och fettisdagsfirande hos Mor och Far ikväll och ett avsnitt av Matador därhemma efter det och så ser jag efter imorgon bitti hur det gått på Super-Duper-Tuesday. För även om det är spännande och även om jag längre ner i denna bloggpost knappast kommer att kunna hålla mig från att avge ett sista tips för hur det går så håller jag med Carl Bildt; det kommer att vara krig i Irak ett bra tag till, hyrorna på Manhattan kommer att stiga i flera år framöver, det amerikanska handelsunderskottet gentemot resten av världen och framförallt Kina kommer att öka ytterligare, jag kommer att behandlas som en brottsling också nästa gång jag landar på en amerikansk flygplats och jag kommer inte att behandlas som en brottsling överhuvudtaget efter att jag gått igenom Immigration och ut i det verkliga USA och sjukförsäkringarna kommer att vara fortsatt privata. Alldeles oavsett vem som blir nästa president. Men, blir det en demokrat kan det ju hända att mina homosexuella kompisar i The Mission i San Francisco kan gifta sig (om de nu skulle vilja det) och sannolikt kommer ordet nuclear åter att uttalas just nuclear igen. Båda sakerna är i och för sig ganska marginella om man jämför med Irak. (Eller hyrorna på Manhattan. Nej jag skojar.)

Okej. Här kommer den. McCain vinner republikanernas nominering. Det blir klart idag. Hillary vinner demokraternas, men det blir inte klart idag. Och sen får vi en av de mest intressanta och givande president- valskampanjerna på mycket länge när två av de mest erfarna kandidaterna man kan tänka sig gör upp. Haken är att republikanernas kärnväljare inte gillar McCain. Och att stora grupper demokratiska väljare (de har knappt några “kärnväljare”) inte gillar Hillary. Så om någon är ute efter högt valdeltagande så borde vi kanske hoppas på smilfinkarna Romney och Obama istället.