28/2 2008

Vad gör Lunds Universitet?

I min rss-läsare finns bland mycket annat ett flöde av pressmeddelanden från Lunds Universitet — inte så att jag är intresserad av detaljerna kring allt medietillvänt skräp som en massa galningar ute på universitetets alla institutioner har för sig, jag är mest nyfiken på vad Lunds Universitet förmedlar till omvärlden om sin verksamhet. Trettio pressmeddelanden har hittills i år skickats ut, bland dem

Ny metod mäter hur sandstränder kan skadas av stormar och översvämningar (28 feb)
Arbetsmarknadens krav gör sjukskrivna till arbetslösa (20 feb)
Utlysning av fuktsäkerhetspris (1 feb)
Nytt labb ska göra landsbygdens elnät säkrare (31 jan)
Hemligheten bakom IKEA ligger i medarbetarna (23 jan)
Språk- och kommunikationsproblem hos barn (10 jan)

Visst, det fanns också något om hedersdoktorer, universitetsstyrelsens sammansättning, European Spallation Source, aboriginska kvarlevor, en avhandling om apors tankeverksamhet, de utländska studenternas ankomst, kårobligatoriets eventuella avskaffande, och så givetvis den där “filmade” elektronen som ju omskrivits också i Physical Review Letters.

Carl Tham — som är hemma igen efter ambassadörsjobbet i Berlin — uttalar sig på sedvanligt kontroversiellt manér i senaste SULF-tidningen och menar att utbildning skall prioriteras på bekostnad av forskning. Karln är ju sosse och sådana har ju grunduppfattningen att det bara finns ett enda finansieringssätt för allmännyttig forskning och utbildning nämligen regeringen genom den statliga budgeten (alltså inte skattebetalarna som ju är de som egentligen betalar, och inte riksdagen som ju är de som egentligen beslutar, utan regeringen) och han talar i nattmössan när det gäller många saker, men är samtidigt bra på att påpeka problem. Som till exempel dualiteten att både vara statligt finansierad och konkurrera om pengarna. Jag tillhör ju dem som tror att ju större en organisation är och ju mer den opererar på ett pengatillflöde uppifrån, från en enda källa, desto mindre blir transparensen, dynamiken och möjligheten att utveckla verksamheten när omvärlden och de inre omständigheterna förändras. Det gäller naturligtvis de flesta (eller alla) statliga myndigheter, men alla statliga myndigheter sysslar ju inte med utbildning och forskning. Och alla statliga myndigheter har inte tiotusen anställda (tack och lov). Och alla statliga myndigheter måste inte konkurrera med varandra om pengatillförseln (som ju Tham påpekar med en träffsäker jämförelse med försvaret). Därför är problemen för Lunds Universitet och de andra universiteten större och svårare än det generella fallet för statlig verksamhet som är för stor.

Det kan inte vara nyttigt för en organisation att ha en sådan schitzofren organisatorisk ställning som universiteten i Sverige. De är beroende av ett politiskt system som i stort sett skalat av alla finansieringsmöjligheter för forskning och utbildning utanför det kuvert med pengar som kommer från Stockholm. Samtidigt måste de konkurrera om delar av denna pengasumma, och något alternativ till försörjning att konkurrera om finns egentligen inte på marknaden. De har att rätta sig efter politiska beslut på statlig och överstatlig nivå om jämlikhet och tillgänglighet (detaljer i utbildningarnas innehåll och förkunskapskrav och vilken försörjning som står till buds för studenterna, till exempel). De är samtidigt medvetna om att utbildning och forskning per definition handlar om konkurrens och olikabehandling baserat på begåvning och flit. De enskilda lärarna måste godkänna studenter för att institutionen/universitetet skall få pengarna för studenterna utbetalda, och därigenom tillåts möjligheten att bibehållande av kunskapskraven (”kvalitet”) i värsta fall ställs mot lärarens egen försörjning. Samtidigt som fackföreningarna förhandlar upp universitetslärarnas löner (inget fel med det) ökar i regel inte fakultetsanslagen ens i takt med inflationen. De enskilda institutionerna är hänvisade till att hyra lokaler av, beställa underhåll och it-service (bland annat) av andra enheter praktiskt taget i monopolställning (Akademiska Hus är det främsta exemplet) och då dessa har egna lönsamhetskrav blir situationen lätt den att två (eller fler) statliga verksamheter försöker blåsa varandra på pengar.

Med sådana förutsättningar är det alltså meningen att Svenska universitet skall konkurrera på en Europeisk marknad! Värst av allt är att de tror på det själva. I strategiska planen för Lunds Universitet står att

Lunds universitet ska tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet.

Det är den övergripande visionen. Den är lika verklighetstillvänd som planen för hållbar utveckling som trycktes upp i fyrfärg på hårt papper och delades ut till samtliga anställda för något år sedan. I den poängteras det att universitetet skall “leva som vi lär” när det gäller miljöfrågor. I huset där min institution finns slänger vi alla sopor utom papper i samma tunna. Kartong kan man bära ut och ställa bredvid soptunnorna om man är nitisk. Universitetet kan alltså inte tillhandahålla sophantering som möjliggör källsortering. Man kan ju spekulera i hur väl planerna gällande jämställdhet, mångfald och likabehandling av studenter fungerar…

Hur många tog examen förra året? Kandidat, magister och ny master? Hur många disputerade? Vilka nya grundutbildnings- och forskarutbildningsämnen tillkom? Vad är deras grunder och varför dök de upp? Vilka LU-forskare uppmärksammades internationellt? Hur mycket syntes och hördes LU-forskare i massmedia? Vad sa de då? Vilka böcker (inomvetenskapliga och populärvetenskapliga) skrivna av LU-forskare publicerades? Vart rekryterades nydisputerade och nyexaminerade? Sådana frågor får vi aldrig svar på, även om de samlade svaren skulle kunna ge en ganska rättvis bild av vad Lunds Universitet egentligen håller på med. Det kunde ju vara ett sätt att visa att man — trots vansinniga lösningar för organisation, finansiering och administration — är en seriös utbildnings- och forskningsaktör med… just det, kvalitet.

26/2 2008

Klimatalarmismen har gjort mig till kunskapsmotståndare (bland annat)

Klimatförändringar tillhör de saker som kan få folk att tappa koncepten fullständigt. Jag brukar röra mig i kretsar — både privat och professionellt — där det är högt i tak, där nyansrikedom är eftersträvansvärd, där intressanta diskussioner inte hindras av personangrepp och politisk antiintellektualism, och där det politiskt korrekta inte alltid råder. Igår blev jag emellertid anklagad för att vara “emot kunskap” när jag ville byta ut frågan “Varför är så många forskare överens om klimatförändringarna?” till “Varför sysslar så många forskare med klimatförändringarna?” Svaret på den senare är för en STS:are som jag givet — något förenklat “follow the money” — för även om jag tror att forskare har höga kunskapsideal och i mångt och mycket eftersträvar intellektuell hederlighet (minns att jag tidigare hyllat CUDOS) är forskare också människor och de (vi) har självbevarelsedrift som gör att de (vi) till (stor) del styrs av subjektiva uppfattningar och lätt dras till bättre finansierade och uppmärksammade områden och problemställningar.

Vad är det då jag får utstå anklagelser att vara “emot kunskap” (och “förespråka icke-handling”, icke att förglömma, jag anklagades också för att vilja “göra ingenting” för miljö och energiproblemen, befängt!)? Jo, att jag inte är så säker på att IPCC har rätt. Men det är ju inte det egentliga problemet. För det finns en allmän uppfattning om att IPCC har rätt och att jorden är på väg att gå under och att varje lite vindpust som man inte kände samma dag förra året är ett tecken på detta. Istället för att 2007 blev det varmaste året sedan man började mäta (vilket rapporterades i en hel massa globala medier) så… just det:

“In fact, 2007’s global temperature was essentially the same as that in 2006 - and 2005, and 2004, and every year back to 2001. The record set in 1998 has not been surpassed. For nearly a decade now, there has been no global warming. Even though atmospheric carbon dioxide continues to accumulate - it’s up about 4 percent since 1998 - the global mean temperature has remained flat.” (Boston Globe 6 januari)

Skall jag sätta igång en stor mediekampanj nu och tala om att faran är över och att vi kan köra stadsjeepar och flyga till Thailand hur mycket vi vill för det blir inte varmare? Nej. För det krävs mer än massmedia och politiker för mig att börja tro på saker med så osäker grund som vetenskap. Jag har inte läst rapporterna. Jag har ingen aning om hur man läser diagram över temperaturförändringar. Jag har kort sagt inte kunskap och kompetens att dra slutsatser om klimatförändringar, i synnerhet inte när frågan är genompolitiserad och fakta därför är utsatta för allehanda polish, förvrängning och fördunkling.

Däremot är det min övertygelse att jag inte bör överflödskonsumera och att det är bättre för mig och för alla andra om jag cyklar till jobbet istället för att köra bil. Att ett bra sätt att delta i ett samhälle är att inte konsumera mer än man behöver. Det råkar också vara så att det syns på min elräkning, men det skall jag kanske hålla tyst om så jag inte blir anklagad för att vara borgerlig igen.

Men det jag verkligen är emot, det är Al Gores hyckleri, SLU:s statligt finansierade kampanj (som helt saknar sakliga argument), att man hyllar etanol som drivmedel utan att ta hänsyn till de negativa konsekvenser det rapporteras om, och att man vill öka skräckpropagandan i skolan. Och så Al Gores hyckleri förstås.

Men det blir väl för komplicerat för de svenska klimatalarmisterna antar jag. En tänkbar slutsats är att de — hög utbildning och höga bildningsideal till trots — inte helt gjort sig fria från sina farföräldrars lutheranska ok. Blandat med en väl inarbetad tro att libertarianer som jag inte rimligtvis kan ha goda avsikter.

(Tack Henrik Alexandersson för alla länkar du ständigt delar med dig av och som andra — mig inkluderat — får nytta och glädje av.)

23/2 2008

China 2010:
I hope you’re not around by then, Mr Gore.

Bilden är från Thames Town i New Songjiang, en förort till Shanghai. Tro det eller ej.

I Time läser jag idag reportaget The Short March om hur Kinas växande medelklass klättrar ett steg till uppåt på den ålderdomligt men slagkraftigt definierade ekonomiska stegen — till den övre medelklassen, antar jag — och samtidigt flyttar från stan, ut till förorten, där de kan ha gräsmattor och carport och barbecue och basketkorg och hispanics — nej någon annan — som sköter trädgården och rensar poolen. Det skall bli ett Menlo Park av hela Kina alltså? Bevare mig väl. Delar av den kinesiska explosionsartade sociala och ekonomiska utvecklingen tar ju tydliga europeiska — eller skall vi säga nordamerikanska — uttryck, och trots att Beijing där jag var för snart ett år sedan inte ser ut som New York (även om Tiananmen Square nog är ett Ground Zero på sitt alldeles egna sätt) så finns ju bilarna och bilarna och bilarna. Och Starbucks så klart, inne i Förbjudna Staden bland annat.

Artikeln i Time är intressant främst ur den synvinkeln att den delvis belyser ett litet problem som jag funderar över ibland: Skall man vara entusiastisk eller rädd inför Kinas explosionsutveckling? När jag stod på North Beach i San Francisco och såg fartygen passera genom Golden Gate var femte minut ungefär på väg till hamnen i Oakland och det gick upp för mig att de med största sannolikhet var kinesiska allihop — var i hela friden skall annars allting man köper i USA komma ifrån — tänkte jag att det vore rätt intressant att se vad som hände om kineserna själva konsumerade allt de producerar. I förorten som Time-artikelförfattaren bor i finns ganska goda allmänna kommunikationer in till Shanghai, men folk skall ha bil, det ingår ju i förortslivet. För att inte tala om vad som ingår i stadslivet:

By 2010, in and around Shanghai there will be some 2,600 miles (4,200 km) of new highway that didn’t exist in 2000. And millions of new cars will be traversing them. Shanghai may make Los Angeles on a bad day look as clear as a bell.

I Menlo Park (jag fattar om det blir tjatigt, men den förorten älskar jag) tänkte jag alltid att det kommer inte att gå om hela världen vill ha samma standard som där, med de feta villorna och trädgårdarna och hur mycket lebensraum som helst. Fel har jag på den punkten. Om vi gör ett räkneexperiment och föreställer oss att vi ger varje person på jorden 100 kvadratmeter var — 100 kvadratmeter är inte mycket, men det är heller inte så lite — så får vi enkelt fram att det knappt skulle täcka State of Texas. Ja, det är sant. (Siffror som använts: jordens befolkning = 6,6 miljarder. Texas yta = 696241 km² enligt Wikipedia. Räkna själv.)

Värre är det väl med miljöfrågorna. Även om vi tryckte in hela världens befolkning i Texas och därmed hade resten av jorden till att dumpa vårt avfall har mänskligheten när den genomgår häftig ekonomisk utveckling lite svårt att hantera gifter och andra farliga prylar. Utsläpp av bil- och flygavgaser och kolkraftverk och sånt är otrevliga grejer. En hel del tillverkning sabbar folks hälsa, och det behöver inte vara Rhoca Gil alltså.

Global Warming däremot, har vi helt enkelt inte råd att bry oss om. Om vi föreställer oss att det Anders Borg sa i Ekots Lördagsintervju förra lördagen är sant — att en fjärdedel(!) av isen på Antarktis försvann förra året — så är det ju kört. Skall Beijingborna fortsätta att sätta tusen nya bilar på gatan varje månad eller vad det nu var för en siffra jag hörde så lär ju hela Antarktis-isen vara borta inom ett par år. Om nu det är sant att den försvinner i den takten. Om det nu är sant att temperaturhöjningen (som inte infann sig förra året om jag minns rätt) är människoorsakad. Av ren självbevarelsedrift — och av omtanke om det kinesiska folket som förtjänar sin ekonomiska och sociala utveckling — är det kanske läge att byta sida för den som inte gjort det än och börja lyssna mer på de forskare som har argument och studier och indicier som emotsäger Al Gore och hans gäng.

21/2 2008

Bli inte arg över missförhållanden, bli kränkt av petitesser

Sista delen av Maciej Zarembas med rätta uppmärksammade artikelserie är kanske den med störst betydelse i en bredare samhällskontext — Zaremba diskuterar bland annat det faktum att svenska folket är väldigt bra på att bli “kränkta”; brudpar av att prästen nämner Gud, konsumenter av kvalitetsbrister hos Ekströms hallonkräm, Skövdebor av Carl von Linnés lätt nedlåtande beskrivning av deras hemstad (för 300 år sedan!), en militär på Gotland av att en u-båt flyttas till Stockholm, ateister av att det finns en Bibel på hotellrummet. Alla blir kränkta. Men visst, vi är ju lite historielösa till mans i Sverige. Vi saknar vissa historiska erfarenheter — slaveri, kristallnätter, koncentrationsläger och kulturrevolutioner. Vi har ett genombyråkratiserat samhällssystem som under årtionden fått oss att tro att hemlösa och fattiga inte existerar i Sverige och om de finns är de någon annans (samhällets/statens) ansvar att hantera. Vi har kort sagt inte i tillräckligt stor utsträckning kommit i kontakt med riktig kränkande behandling, vare sig av oss själva eller av medmänniskor.

Ann Heberlein tillhör inte mina favoriter i vanliga fall men när hon refereras av Maciej Zaremba tillskrivs hon så kloka analyser att man undrar om Maria Schottenius vet om att de får spaltutrymme i hennes DN-bilaga. Ann Heberlein beskriver i sin kommande bok detta med kränkthet som “en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.” Men vem har från början tagit ifrån folk deras ansvar? Ondskefull som jag per definition är eftersom jag förespråkar skattesänkningar får jag ofta oförstående reaktioner då jag motiverar denna skattesänkariver med att jag helst själv skulle vilja hjälpa familjemedlemmar och vänner som har det svårt istället för att hänvisa dem till Försäkringskassan där den opersonliga byråkratin lätt förvandlar behövande människor till ärendenummer eller till och med potentiella försäkringsfuskare. Många så kallade vänsterintellektuella har svårt att förstå hur en som är “höger” eller “borgerlig” (i sig en rätt orättvis etikett på en liberal) också kan vara omtänksam och vilja hjälpa andra. När man är bekymrad, irriterad eller arg över något är man det ju inte för att man önskar något bättre, utan för att man är en bråkstake som gjort det till sin grej att sprida dålig stämning.

Många människor har stora svårigheter att hantera (välgrundad) indignation över bristfälligheter, nästan oavsett vad det gäller. Jag stöter på det nästan dagligen. Det har nog att göra med en av Maciej Zarembas många poänger i gårdagens artikel, går det upp för mig när jag läser den. “Men vrede är näst intill tabu i vår kultur, medan det är legitimt att göra sig till offer.” Jag översätter det gärna till de många upplevelser jag har av spontana diskussioner och samtal som slutar tvärt för att någon säger något som de andra uppfattar som obehagligt. Denne någon är ofta jag. När Posten inte delar ut brev i tid eller polisen uppträder otrevligt och arrogant. När Akademiska Hus eller Byggnadsenheten eller vem det nu är installerar ett dåligt låssystem i helt nya kontorslokaler där min institution nu huserar, eller när universitetet låter trycka upp en fyrfärgsbroschyr med sin Miljöpolicy men inte kan tillhandahålla hämtning av sopor som källsorterats utan allt måste gå i samma tunna. När personalen i SJ:s telefonsupport är sämre på att läsa tidtabeller än jag är och genom slarv missar att tillgodose mina önskemål om plats på tåget, trots att jag betalat tjugo kronor extra för varje biljett för att jag ringer och bokar, just för att jag vill att det skall bli rätt. När fastighetsskötaren påstår att elementet i vårt vardagsrum inte blir varmt för att vi ställt soffan framför när det i själva verket är fönstekarmen ovanför som hindrar cirkulation, fönsterkarmen som man inte får flytta alltså. När personalen på H&M inte kan skilja på bomull och linne. När det inte går att köpa returbiljett till Helsingborg med Skånetrafiken, fast man skall åka tillbaka inom två timmar. Klagar man på sådana saker är man otrevlig och förstör stämningen.

Folk blir indignerade och tittar åt ett annat håll, de kanske går sin väg, och uppträder därefter allmänt reserverat gentemot mig. Det har hänt mer än en gång bara de senaste månaderna. Kanske klagar de inför varandra (när jag inte är där) och säger att jag är en bråkstake som tycker om att höra min egen röst och som sprider dålig stämning. Bara för att jag önskar att saker och ting var lite bättre. För alla.

Nej, just det, jag är ju “höger”. Då är jag ju egoist. Klart att jag inte vill hjälpa till, jag vill ju bara klaga och vinna personliga fördelar, på andras bekostnad.

19/2 2008

He is off. Change?

Kring lunch idag annonserade New York Times det väl alla vet nu — och jag har funderat hela eftermiddagen på hur egentligen den där skämtteckningen från Washington Post var som jag rev ut för några år sedan när jag besökte mina föräldrar i Washington. Här hemma hittade jag den snabbt, i boken Running Alone — Presidential Leadership from JFK to Bush II av James MacGregor Burns. Teckningen har nio rutor, en med varje amerikansk president från Kennedy. De säger:

JFK: Our Cuba policy is simple.
LBJ: Pressure them,
Nixon: isolate them,
Ford: and their economy.
Carter: The pressure will build,
Reagan: until the Cuban people notice,
Bush I: and pressure the government,
Clinton: to bring change to the system,
Bush II: and Castro goes.

Och sen tre rutor där Fidel säger:

Our policy is simple. It stays. I stay. US presidents always go.

Inte nu mera. Någon av alla kommentatorer idag sa att den bästa reaktionen från USA vore att häva sanktionerna i ett slag, så att dollar kan strömma in över gränserna och åstadkomma ett språng framåt för befolkningen. Det kanske kunde hända om någon annan (t ex Barack Obama?) satt i Vita Huset. Men med Bush kan vi nog glömma en sådan lättnad. Det spelar trots allt väldigt stor roll vem som är amerikansk president.

17/2 2008

Det döende sossesverige och singulariteten Zaremba

Sverige är egentligen som DN. Den övervägande delen av tidningens utrymme täcks av annonser och färgbilder, texten är ofta dåligt skriven och sammanhangen inte tillräckligt utredda, och på kultursidan tillåts emellanåt både fritt fabulerande och grundlösa anklagelser. Men ibland lyckas DN faktiskt avvika från sin katastrofalt låga standard och leverera något av kvalitet, som till exempel artikelserierna av Maciej Zaremba. Utförliga beskrivingar och resonemang, klarläggande och avslöjande, och dessutom avancerat men flödande språk. Jag är van vid artiklar av det slaget av Seymour Hersh och George Packer eftersom jag läser The New Yorker regelbundet, och trots att Maciej Zaremba har en bit kvar till Packer eller Hersh är han ett enastående lysande undantag — nästan en singularitet — i det i övrigt hjärndöda och knaspertorra svenska medieklimatet. Jag klagade på Sveriges Radio häromveckan — kallade p1 för “sosseradio” gjorde jag — och fick höra att det nog inte skulle vara någon skillnad om “alliansen” fick bestämma innehållet. Sådana referensramar har folk. Alliansen! Som om de inte var sossar. Och det yttrades av en av Lunds Universitets bäst betalda professorer. Det säger kanske en del.

Zaremba gav oss “Du gamla, du sjuka” och “Den polske rörmokaren”, två fantastiska reportageserier från det döende svenska sossesamhället. Där landstingen sedan läge slutat vara inriktade på att ge medborgarna (som redan betalat) den vård de förtjänar och helt inriktat sig på egen vinning genom löner, förmåner, ökade utgifter för administration och fallskärmsliknande pensionsavtal och avgångsvederlag. Där fackföreningarna sedan länge slutat representera den enskilde (eller gruppen) gentemot arbetsgivarna då den enskilde (eller gruppen) blir illa behandlade och nu helt styrs av centrala byråkraters politiska och taktiska överväganden, som till råga på allt också kan lura sina medlemmar till den typ av oacceptabelt främlingsfientligt beteende som Byggnads visade i Vaxholmskonflikten. Som det står på omslaget till boken Den polske rörmokaren där dessa båda artikelserier finns med:

Proletärer i andra länder, ni behåller er plats i kön

Så fungerar socialdemokratins Sverige. Det senaste av Maciej Zaremba handlar om Lärarhögskolan i Stockholm och hur studenter som utbildar sig till svensklärare och blivit underkända för att de inte behärskar svenska språket tillräckligt anmäler lärare för kränkning. Bland annat. En annan följd av att sossesamhället sedan länge vuxit bort från de solidaritetsideal socialdemokratin en gång byggdes på och så förtjänstfullt slog vakt om.

Sossesverige är ett konsensussamhälle där ingen på allvar ifrågasätter tingens ordning och där yta och grandiositet har ersatt innehåll och kvalitet. Det gäller inte bara vården, skolan, högskolan, fackföreningsrörelsen, brottsbekämpningen och medborgardeltagandet. Det gäller alltmer också medierna, men Maciej Zaremba bidrar ibland med desperat behövliga undantag.

15/2 2008

ESS hittar sin riktiga hemvist i kategorin utrikespolitiska skrytbyggen

Via ett pressmeddelande från Lunds Universitet får jag reda på att självaste utrikesministern nu känner till European Spallation Source och sin regerings idé att lokalisera denna monstruösa forskningsanläggning i Lund. I utrikesdeklarationen (pdf) från i onsdags nämns ESS:

Regeringen har tagit initiativ till att i nära samarbete med övriga nordiska och baltiska länder, bygga en stor sameuropeisk forskningsanläggning, European Spallation Source (ESS) i Lund. Med ESS har Sverige en unik chans att göra Norden synlig i Europa som region för högkvalitativ forskning och som en plats för ekonomisk tillväxt. (…)
En stor sameuropeisk forskningsanläggning, European Spallation Source, kommer att byggas i Lund på initiativ från den svenska regeringen och i samarbete med övriga nordiska och baltiska länder. Sverige har därigenom en unik chans att göra Norden synligt i Europa som en region för internationell spetsforskning.

Och nog är ESS utrikespolitik snarare än forskningspolitik. Satsar man hela landets samlade resurser för grundforskning på ett enda projekt (när många andra verksamheter redan är på väg utför på grund av svår resursbrist) måtte det vara för att man vill visa muskler gentemot omvärlden. För den inhemska forskningen på andra naturvetenskapliga områden lär inte vara mycket att skryta med när anslagen till den är nere nära noll bortåt fjärde eller femte året av ESS-byggnation.

Om planen dessutom är att Sverige och de nordiska och baltiska länderna skall bygga schabraket utan finansiella bidrag från något enda av de ekonomiskt och forskningspolitiskt starka länderna i Europa (Tyskland, Frankrike eller England), vilket är den rimliga tolkningen av vad Carl Bildt sa i andra stycket, så kan vi nog säga adjö till mycket annan forskning också.

Det börjar likna SSC banne mej.

13/2 2008

Men störst av allt är humorn

Skall vi lätta upp stämningen lite? Efter de två senaste — ganska blytunga — bloggposterna? Här är två teckningar av Attila:

12/2 2008

Vänsterns förtal

En sak med vänstern — i Sverige får jag väl tillägga eftersom någon vänster i den meningen inte existerar i något annat land jag känner väl till — som är både gåtfull och otrevlig, och som går utanpå de vanliga följderna av politiska olikheter, är deras ovana att smutskasta och svartmåla människor. Naomi Klein är visserligen inte svensk men förefaller ha oproportionerligt många anhängare i Sverige, och hennes (deliberativa?) misstolkande av Milton Friedman som går ut på att Friedman förespråkade diktaturer, våld och förtryck och såg dem som fördelaktiga medel för att uppnå marknadsliberalism i ekonomin har ju debatterats noggrannt nyligen. Johan Norberg är som bekant både en beundrare av Milton Friedman och stundtals en glödande debattör — så glödande att han ofta hemfaller åt siffertrollande och diagramviftande och stundtals också i en typ av barnsligt onyanserat argumenterande som är så vanligt i politisk diskussion som hettar till. Till exempel gör han det vanliga felet att då och då hänvisa till “forskning” utan vidare specifikation. Missförstå mig inte, jag instämmer med det mesta av Johan Norbergs budskap. Men hans sätt att framföra det tror jag ofta stjälper syftet. Exemplet med “forskning” råkar dessutom ligga mig nära, om ni förstår vad jag menar. Johan Norberg förtalar emellertid inte folk.

Jag yppade för en god vän nyligen att jag har lite svårt att föra givande diskutioner med en annan person vi båda känner för att denne person och jag ofta blir engagerade på gränsen till det onyttiga och tappar fokus och beter oss lite barnsligt. Att sånt händer är möjligen beklagligt, men samtidigt ganska harmlöst eftersom det normalt sett knappast skadar någon. Höjda röster kan kanske störa någon eller göra oss hesa, men värre än så är det ju inte. Min gode vän recenserade emellertid mig och den andre personen med ett lakoniskt: “Du går i varje fall inte runt och säger till folk att de är idioter. Det gör han.” Den skillnaden är också avgörande för mig. Det är visserligen ganska sällan jag får höra att jag är en idiot på grund av mina politiska uppfattningar, men det är ganska ofta man får höra både det ena och det andra om personer som Milton Friedman och Johan Norberg. Till exempel att den förstnämnde umgicks med diktatorer och att den sistnämnde är islamofob. Båda anklagelserna har framförts på DN:s kultursida, den andra alldeles nyligen, och medan den första inte är alltigenom falsifierad (eftersom Friedman när allt kommer omkring träffade Pinochet en gång, i tio minuter! Men Sarkozy och Reinfeldt och Kung Carl XVI Gustaf — för att nämna några — har ju exempelvis träffat Hu Jintao betydligt mer…), är den andra både alltigenom lögnaktig och dessutom dum.

En sak är onyanserade argument — sådana använder jag själv ibland, som påpekat, och det gör säkert alla. En annan sak är att beskylla folk för saker helt grundlöst. Det har jag svårt att acceptera och det är något som vänstern tar sig rätten till emellanåt. Om någon vill anstränga sig och hitta liknande exempel från icke-vänstern är jag bara glad om de bringas i ljuset. Den offentliga debatten vore givetvis bättre och angenämare om inget sådant förekom men det är ju önsketänkande och eftersom ena sidan redan redan gjort sig skyldiga till det vore det kanske — i rättvisans namn — bäst för alla om båda visade sig vara lika goda kålsupare.

Uppdatering 13 feb: Någon på DN har antagligen förstått att Sveriges största dagstidning egentligen borde ha högre standard än så här och tidningen publicerar idag en replik från Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten.

6/2 2008

Do you believe in reality?

Som en avslappningsövning satte jag mig i förmiddags ner med inledningskapitlet i Bruno Latour’s Pandora’s Hope, boken där han gör en ansats att gå till botten av problemet med objektiviteten och trosföreställningen att det finns en ‘verklig’ värld oberoende av mänskliga konstruktioner. Inledningskapitlet heter Do you believe in reality? och jag tröttnade givetvis efter fem-sex sidor för visst har man hört argumenten tidigare. Det roar mig ändå fortfarande att Latour tar sig ton och säger de där sakerna som hälften av världens befolkning (om världens befolkning vore intresserade) skulle nicka instämmande till och hälften skulle ställa sig totalt oförstående alternativt rasande fientligt mot, som till exempel

“Yes, we have lost the world. Yes, we are forever prisoners of language. No, we will never regain certainty. No, we will never get beyond our biases. Yes, we will forever be stuck within our own selfish standpoint. Bravo! Encore!” (s 8)

De som är fientliga mot den typen av påståenden är ju det förmodligen för att de känner sig angripna. Själv har jag mer än en gång berättat den fiktiva men illustrativa historien om hur jag i höstas hörde en medelålders man över en hamburgare på Jeffrey’s i Menlo Park berätta om hur tre personer börjat levitera en solig söndagseftermiddag i Tucson, Arizona, och jag frågade när detta ägde rum och vem som var vittne till det och fick klart för mig att han som berättade det för mig hade läst det i en bok och den som hade skrivit boken hade hört det av sin svåger som hört det av sin kollega på rörmokarfirman som hört det av sin farfar som hört det av någon som hört det av någon som hört det av någon som kanske var den som hade bevittnat det hela, dessutom ägde det rum för mellan 70 och 110 år sedan, få eller ingen vet säkert. Jag kom att tänka på merparten av de bibliska texterna och det blev uppenbart att Latour är helt överflödig när det gäller vardagliga och politiska saker. För noggranna sociologiska studier av omvärlden (till exempel vetenskapen) är Latour’s uppfattning att slå in öppna dörrar, för ordinära mänskliga meningsutbyten om livet, universum och allting står han för en möjlig nyansering av vad man kanske kan eller bör utgå från, men när man skall tala om för Mike Huckabee att han ska ge fan i vad de har för biologiundervisning i den amerikanska grundskolan är Latour ungefär lika gångbar som Josef Stalin.

Svårigheten ligger ju inte egentligen i att vissa människor är helt övertygade om att de har tillgång till facit — även om facit bygger på mycket lösa antaganden. Svårigheten ligger snarare i att de har en närmast antiintellektuell inställning till omvärlden, i det att de verkar tycka att andra människors ståndpunkter egentligen inte finns eftersom de är så dumma (eller så lång ifrån ’sanningen’) att de inte skall tas på allvar. Sen gör det liksom detsamma om folk dör som flugor i aids i Afrika, kondomer är ändå en dålig idé. Man får höra ibland att postmodernismen eller socialkonstruktivismen är farlig och riskerar att urholka den värderingsbas varpå civilisationer är byggda. Men man kan inte undgå att förvånas över den brist på verklighetsförankring sådana anklagelser visar prov på. Inte bara är ifrågasättandet av den universella sanningen eller den av människan oberoende ‘verkligheten’ en väl genomtänkt (men teoretisk) reflexion som är intressant i sig. Den är också en grundsten i en respektfull och solidarisk människosyn eftersom den föreskriver ett stort mått av hänsyn till mångfald och olikheter. Till skillnad från det krampaktiga kvarhållandet vid den enda sanningen som motståndarna förespråkar, och som antingen är ett ignorant och okunnigt förnekande av omvärldens nyanser eller ett medvetet och maktkorrumperat försök att kontrollera just desamma. Den som tror på verkligheten ser att den är olika beroende på vem som iakktar den, och förstår då också att inte förfasa sig över ett ifrågasättande av dess existens. För bara den som vill kontrollera verkligheten (det vill säga andras uppfattning om den) är dum nog att fästa avseende vid en sådan fråga. Med undantag för Bruno Latour då som antagligen bara vill skoja lite med oss.

Apropå verklighet. Det visade sig i en undersökning nyligen att en fjärdedel av den brittiska befolkningen tror att Winston Churchill är en fiktiv karaktär, medan en majoritet tror att Sherlock Holmes har funnits på riktigt. Bland annat. 3000 personer intervjuades.

5/2 2008

Fet Tisdag

På en känd svensk debattsida (eller skall vi säga reklamplats för politiska budskap) förs nu diskussionen om de inre angelägenheterna i en privat organisation vars förehavanden innan våren 2010 är av marginell betydelse — men det har inte Svenska Folket fattat för de är så oroliga och skruvar på sig och undrar när de skall få tillbaka sossarna i regeringskansliet så att de slipper all turbulens och a-kassenivån ligger där den ligger och vissa grupper i befolkningen eller grenar av den offentliga sektorn “får mer pengar” av sossarna en gång på hösten och en gång på våren och illusionen av att Sverige går åt rätt håll och allt är frid och fröjd upprätthålls eftersom sossarna säger att det är så och de borgerliga bara invänder lite halvhjärtat och i alla fall inte sitter i Rosenbad och ställer till med oväsen i folkhemmet. Usch vad jobbigt.

Carl Bildt påpekar att de amerikanska primärvalen — som ju idag når sitt sinnessjuka klimax på den så kallade Super-Duper-Tuesday — inte har så stor betydelse för den politik som kommer att föras i Washington ett år till, för det är ju trots allt George W Bush som är president. Vem blir det sen då? Lustigt nog är det ju helt öppet fortfarande (med viss övervikt åt McCain och Obama, det skall medges) och jag tror det kommer att vara helt öppet också imorgon bitti. Jag är kalenderbitare av naturen och skall helt ärligt tillstå att det inte är deliberativt hårdpluggande som gjort att jag kan en herrans massa saker om amerikanska presidenter och deras förehavanden utan bara en märklig förmåga att komma ihåg saker som jag läser och som är av faktaruta-karaktär. Men det finns ju en punkt i det mesta kalenderbiteri där man förstår att också andra saker i livet är viktiga (för att uttrycka sig milt) och mitt avhandlingsarbete handlar ju inte om amerikanska presidenter eller presidentkandidater. Jag tog en titt på New York Times’ grafiska presentation av delstaterna som röstar idag och deras delegater och allt möjligt och tänkte att nej, jag återgår till några artiklar av Herman Winick och fettisdagsfirande hos Mor och Far ikväll och ett avsnitt av Matador därhemma efter det och så ser jag efter imorgon bitti hur det gått på Super-Duper-Tuesday. För även om det är spännande och även om jag längre ner i denna bloggpost knappast kommer att kunna hålla mig från att avge ett sista tips för hur det går så håller jag med Carl Bildt; det kommer att vara krig i Irak ett bra tag till, hyrorna på Manhattan kommer att stiga i flera år framöver, det amerikanska handelsunderskottet gentemot resten av världen och framförallt Kina kommer att öka ytterligare, jag kommer att behandlas som en brottsling också nästa gång jag landar på en amerikansk flygplats och jag kommer inte att behandlas som en brottsling överhuvudtaget efter att jag gått igenom Immigration och ut i det verkliga USA och sjukförsäkringarna kommer att vara fortsatt privata. Alldeles oavsett vem som blir nästa president. Men, blir det en demokrat kan det ju hända att mina homosexuella kompisar i The Mission i San Francisco kan gifta sig (om de nu skulle vilja det) och sannolikt kommer ordet nuclear åter att uttalas just nuclear igen. Båda sakerna är i och för sig ganska marginella om man jämför med Irak. (Eller hyrorna på Manhattan. Nej jag skojar.)

Okej. Här kommer den. McCain vinner republikanernas nominering. Det blir klart idag. Hillary vinner demokraternas, men det blir inte klart idag. Och sen får vi en av de mest intressanta och givande president- valskampanjerna på mycket länge när två av de mest erfarna kandidaterna man kan tänka sig gör upp. Haken är att republikanernas kärnväljare inte gillar McCain. Och att stora grupper demokratiska väljare (de har knappt några “kärnväljare”) inte gillar Hillary. Så om någon är ute efter högt valdeltagande så borde vi kanske hoppas på smilfinkarna Romney och Obama istället.