27/12 2007

Vem började? Bra fråga.
Bhutto är hur som helst död.

Den mördade pakistanska demokratikämpen Benazir Bhutto hedras av Johan Norberg genom att han låter henne komma till tals om terrorism, demokrati och islam. Och nog är hennes ord — uttalade vid ett seminarium på Hillsdale College 2002 — väl värda att återge också här.

“The microcosm of America that was destroyed on September 11 — people of all races, ethnicities and religions — is everything the extremists abhor: men and women, working side by side as equals; Muslims, Christians, Jews and Hindus, together building worldwide trade and communications. America is a symbol of what can be to millions of oppressed people all over the world. America means everything to those deprived of human rights and the rule of law. America symbolizes modernity, diversity and democracy, and it is these three things which are the fanatics’ worst fears.”

Om bara Ron Paul kunde vinna valet nästa år så kunde sådana som Bhutto få verka för demokrati och fred i den muslimska världen utan att moralpekpinnar — och än värre, bomber — från USAs högsta politiska ledning satte käppar i hjulet. För man skall inte underskatta Bush et consortes’ indirekta inblandning även i ett tragiskt dödsfall som detta.

25/12 2007

1977 och 2007

Ett par dagar för sent — det har ju varit jul även för mig men nu har alla utom svärfar och jag lämnat huset för att springa av sig så lugnet har kommit också till Blästadgatan 77 — tänker jag nu göra en sådan där reflexion som det passar sig att göra i jultid eller när året går mot sitt slut. Det är viktigt med nyanser och ibland får jag känslan av att jag är den enda som tycker det. Exempelvis i samband med klimat-tjohejet eller varför inte i det häringa EU-halleluja-fria-världen-tjosan som ju också är populärt, vid sidan av klimatet.

Min svåger som kommer från Polen berättade nyligen om rösten som kom i telefonen då och då i hans barndom när man lyfte luren för att ringa, rösten som sa att “samtalet kan komma att spelas in av säkerhetsskäl.” För några veckor sedan ringde jag kundtjänst på en av USA:s stora elektronik-kedjor och fick då veta att “samtalet kan komma att spelas in i utbildningssyfte.”

Samma svåger berättar att vissa brev man fick i Warzawa på den tiden var öppnade och återslutna och i kuvertet låg en artigt formulerad lapp som upplyste om att myndigheterna läst brevet. När vi öppnade våra väskor efter hemkomsten från USA för en månad sedan låg där artigt formulerade lappar som upplyste om att myndigheterna tittat igenom vårt bagage.

Under tiden fram till 1989 greps och dödades hundratals eller tusentals människor som försökte ta sig över gränserna — järnridån — till ett bättre liv i väst. Idag när vi hissar EU-flaggan och lyssnar på den fjantiga körfinalen ur Beethovens nia är vi noggranna med att påpeka att allt det där tillhör det förflutna. Men så kommer Svenska Dagbladet på att de skall rapportera från gränsen mellan Ukraina och Slovakien:

“Klockan är 05.46 på morgonen när han upptäcks av en slovakisk värmekamera som automatiskt slår larm vid gränstruppernas högkvarter i Sobrance, fyra mil norr om Ruska. Tre patruller med sex gränssoldater och hundar skickas ut från gränsstationen Matovské Vojkovce. Två timmar senare är de sex männen gripna.”

Det är Fry’s och inte Stasi som avlyssnar dina samtal, det är Department of Homeland Security som letar igenom ditt bagage, och det är pakistanierna och inte tjeckerna som grips när de försöker ta sig över gränsen. Men annars verkar det inte vara mycket skillnad på 1977 och 2007.

17/12 2007

“Svenska adeln skiter jag i.”

Så sa jag — enligt källorna — när jag intervjuades av Tidningen Lundagårds nätredaktion i förra veckan och fick frågan om jag sörjer “vår svenska avskurna adel” eftersom Röda Nejlikan var en som räddade den franska dito undan halshuggning. Det var förvisso inte det enda jag sa som svar på den frågan. Läs mer i intervjun som publicerades idag. Jag vill nog påstå att det är första gången jag blivit intervjuad och fått bra genomtänkta frågor från en påläst intervjuare.

Jag ska inte kommentera detta mer, intervjun får gärna tala för sig själv. Istället delar jag med mig av en senkommen kandidat till “Årets Bild” som jag hittade i New York Times idag:

Den säger en del.

Två sifferexempel från världen utanför Aftonbladet

Att gå emot det politiskt korrekta skulle kanske kunna vara en grovt förenklad men så långt från lögnen som möjligt beskrivning av vad jag försöker göra här på Röda Nejlikan. Givetvis inte alltid i det lätt rabiata syftet att säga emot allt och alla utan också rent idédrivet, men ganska ofta också just för att nyansera det hela lite. Tala om att världen inte är svartvit, att ondskans färg inte är blå, att amerikaner inte äter barn, att det finns en värld som är större än Aftonbladet.

Tillåt mig därför i denna anda leverera lite siffror som eventuellt kan vända världen upp-och-ner för en och annan läsare:

Två undersökningar ger vid handen att (1) snittlönen för en svensk vd ligger på 36000 kronor i månaden och att (2) golvläggare, elektriker och vvs-montörer har en snittlön på 36500 kronor i månaden. (Länk & länk. Tack Jens för tipset.)

Kyotoprotokollet började ratificeras av länder 1998. Mellan 1998 och 2004 skedde det följande med världens koldioxidutsläpp: Världens utsläpp ökade med 18.0%.
De länder som ratificerat protokollet ökade sina utsläpp med 21.1%. De länder som inte ratificerade protokollet ökade sina utsläpp med 10.0%. USA ökade sina utsläpp med 6.6%. (Länk. Tack Henrik Alexandersson för tipset.)

13/12 2007

Det är en fråga om politik, inte om vetenskap.

Påven Benedikt den sextonde (eller Papa Razzi som han kallas i vissa kretsar) har gjort ett uttalande om global warming som äntligen tar honom in i värmen bland alla de världsliga potentater som sagt saker som jag tycker är vettiga. Problemet med hans uttalande är alltså inte innehållet utan att det är han som säger det. Med tanke på vilken organisation han företräder eller presiderar över eller vad det nu är han gör med en sjättedel av världens befolkning. Så här lyder hans ord:

“It is important for assessments in this regard to be carried out prudently, in dialogue with experts and people of wisdom, uninhibited by ideological pressure to draw hasty conclusions.”
(citat i original, citerad i Daily Mail, och slutligen citerad hos Henrik Alexandersson, så hittade jag det.)

Jag tar detta som intäkt för två mycket genomtänkta uttalanden. För det första att påven och Marita Ulvskog har mer gemensamt än jag trodde, det vill säga att de är båda väldigt måna om att ställa helt olika krav på hur man skall bedöma organisationen de själva företräder jämfört med bedömningen av alla andra; organisationer eller privatpersoner. För det andra att Papa Razzi naturligtvis har rätt och att jag hela tiden har hållit med. Jag tänker inte låta mig påverkas av ett uppblåst mediadrev som sprider domedagsprofetior och hävdar att världen kommer att gå under och samtidigt baserar det hela på något så osäkert och korrumperat som forskning.

Låt mig förtydliga: Jag åker ganska sällan bil, framförallt äger jag ingen. Jag släcker lamporna i de rum jag inte vistas i. Jag cyklar till och från jobbet varje dag. Jag har ingen widescreen-plasma-tv och värmer inte bake-off-frallor i ugnen varje morgon. Jag åker tåg eller möjligen buss om jag ska någonstans utanför Lund och flyger bara då det är absolut nödvändigt (även om det har inneburit ca 4000 mil hittills i år, dvs ungefär ekvatorns längd, men det var absolut nödvändigt). Så har jag levat så länge jag haft sådan ålder och mognad som rättfärdigar att man ställer mig till svars för mina handlingar. Att jag lever så har ingenting med IPCC att göra. Ej heller med Al Gore. (Allra minst har det med Nobels Fredspris eller DN:s klimathysteriska kvasi-journalister att göra.)

Så visst, för alla de som undrar, jag tror absolut att global warming är ett hot mot vår civilisation och att det är människan som till stor del orsakar den. Men det har jag trott länge. Och även om jag är beredd att för den goda sakens skull (nyansrikedomen alltså) låtsas som om jag tycker annorlunda eller till och med ändra åsikt kommer jag aldrig att låtsas att jag tycker bilar är ett hållbart transportmedel eller att energi är något man kan slösa med hur som helst. Och det kan ingen forskning i världen ändra på.

Att Benedikt är helt ute och cyklar hör ju egentligen inte hit, men det var en bra inledning.

12/12 2007

Rudy Giuliani, hemlösheten och den svenska San Francisco-turisten

En av de första sakerna som slår en ny besökare i San Francisco är det stora antalet hemlösa som kantar gatorna, främst i de allra mest centrala delarna kring Market St men också här och där i The Mission och The Castro. Några av varandra oberoende svenska San Francisco-turister rapporterade fylligt för mig innan min resa om segregationen i denna fantastiska stad: Tag en kort promenad ett kvarter bort från “värsta shopping-stråket” (Market St) så skriker misären och lidandet dig i ansiktet. En kompis (egentligen min systers college-kompis) som bor i The Mission och har jobbat ett par år på två av San Franciscos många och generösa härbärgen var således helt rätt person att vända sig till för en nyanserad bild av detta elände som indoktrinerade svenskar spontant är så förfärade inför.

Innan vi går till expertutlåtandet skall jag redovisa orsaken till att detta ämne letat sig in på Röda Nejlikan just idag. Jo, det är riktigt, det har med presidentvalskampanjen att göra. Rudy Giuliani har varit i Bay Area och dra på trissor, han besökte min “hemstad” Menlo Park igår. Han besökte givetvis också the City, och passade på att ge lite råd till borgmästaren Gavin Newsom angående San Franciscos många hemlösa. The Chronicle, som givetvis ägnade detta en ca 1500 ord lång artikel idag (Sydsvenskan brukar hålla sig under 300 ord), tog visserligen ganska tydligt ställning men bibehöll noggrannheten i rapporteringen. Så här sa Giuliani, bland annat:

“The correct, loving, caring social policy is to engage, not ignore … to discourage, not encourage”

“We would tell them, you can’t live on the street; you’re not allowed to.”

“If you need help finding something, we’re here to help … the one thing we’re not going to allow is just to live on the street. That isn’t a good right. It’s not good for them. It’s not good for the city … it means they are crying out for help, and it should not be ignored.”

Det låter ju ganska bra. Men borgmästare Newsoms talesperson Nathan Ballard ger svar på tal som är bättre:

“Let’s be frank. Mayor Giuliani had to be forced by a court order to provide enough beds for the homeless people he was arresting. Mayor Newsom takes a more compassionate approach that connects homeless individuals with … the services they need to get back on their feet.”

Och detta är närmare sanningen. Enligt min tämligen säkra källa är orsaken till det stora antalet synliga hemlösa i San Francisco egentligen just att San Francisco — till skillnad från de allra flesta amerikanska städer — inte bara tillåter hemlösa utan också har mycket utvecklade program för att ta hand om dem. Detta är ingen hemlighet, i synnerhet inte bland de hemlösa i USA:s storstäder, och därför pågår en ständig folkvandring till San Francisco, och den på gatorna boende populationen ökar kontinuerligt. Att inte alla de härbärgen staden finansierar och driver klarar hela denna anstormning är ju inte så konstigt. I huvudstaden Washington DC, där de hemlösa till synes är färre men i själva verket väldigt många, behandlas de mycket ogästvänligt. Det klassiska sättet att visa sin desperation inför oförmågan och oviljan från stadens (och landets) folkvalda att ta sig an hemlöshetsproblemet — nämligen att lägga sig att sova på Kongressens trappa — bestraffas hårt. Enligt uppgift finns speciella polisenheter vars enda uppdrag är att transportera nämnda hemlösa från Capitol Hill till någon avlägsen åker i Virginia, mitt ute i ödemarken.

Att ta sig från hemlöshet och säkert i många fall missbruk och kriminalitet till ett anständigt liv med bostad och jobb är naturligtvis inget man gör enklare bara för att man tillåts leva på gatan. Det är ju tvärtom trivialt möjligt att argumentera för motsatsen. Vad jag argumenterar för här är emellertid ökad nyansrikedom i hemlöshetsdiskussionen, i synnerhet när San Francisco blandas in. Att acceptera och respektera hemlösa snarare än att misshandla och deportera dem är sannolikt första steget i att hjälpa dem, och kombineras det dessutom av en jämförelsevis generös tillgång på härbärgen skall man nog undvika att fälla svepande omdömen om “segregationen” och “misären” i San Francisco.

Sen tycker jag inte att man skall glömma att det sannolikt finns människor som valt hemlösheten. Och trots att sådana beslut kan vara både svåra att förstå och svåra att acceptera både för socialhysteriska svenskar och poliskramande presidentkandidater hör jag till dem som anser att man bör respektera också dessa människor och deras val. Och när det gäller respekt för människors olika val i livet vet vi ju vilket track record the Sanctuary City har.

Med Nancy Sinatras ord:

“San Francisco, open your Golden Gate, you let no stranger wait at your door.”

11/12 2007

Dagens Campaign Trail: Vem hatar vem?

Jag som lider av två åkommor just nu — för det första en längtan tillbaka till landet där solen skiner och människors intellekt i allmänhet också är lite mera upptinat och för det andra en viss aversion mot den annalkande sekulär-religiösa semihögtids-konsumtionshelgen — har en enkel och naturlig exit strategy: För det första att jobba, undvika att vara ute i vinterkylan och undvika att lyssna på radio eller läsa de så kallade dagstidningarna och för det andra att räkna ner till primärvalens start snarare än Kalle Ankas dito den 24 december. Primärvalen är fortfarande en öppen historia, det som är minst osäkert just nu är nog att Hillary Clinton ligger bäst till att bli demokraternas kandidat även om man naturligtvis inte skall underskatta Oprah Winfreys inblandning. Jag tänker mig att ett försök till att ranka de mest inflytelserika kvinnorna i USA skulle placera Oprah åtminstone högre än Nancy Pelosi och (än så länge, vi får ju se de närmaste månaderna) kanske också högre än Hillary. Det vill säga i så fall etta. Nu har ju alltså Oprah tillkännagivit sitt stöd till Barack Obama och först nu tror jag att Hillary får riktig konkurrens.

Bland republikanerna är det säkert betydligt värre även om situationen är lik den demokratiska i det att favoriten fram till nu fått ny och förstärkt konkurrens. Mike Huckabee kan väl antagligen se i stjärnorna efter stöd från någon populär tv-personlighet och Rudy Giuliani har ju inte en bråkdel av den erfarenhet, legitimitet och utstrålning som Hillary. Icke desto mindre är de båda populära. Gällande Giuliani kommer jag att fortsätta hävda att hans 9/11-korthus kommer att rasa om än först på Super Tuesday den 5 februari och då kommer någon annan att ta över och bland de andra republikanerna är alla lika goda kålsupare. Om Romney, Huckabee eller Thompson ställs emot Hillary i november beror deras eventuella framgång bara på om de retoriskt klarar av att väcka soffliggarna bland de galna väljargrupperna företrädesvis i södern med konservativa värderingar (läs: krigshets, homofobi och kanske främst Hillaryfobi). Att stödet för Giuliani respektive Huckabee fluktuerat ordentligt de senaste veckorna är inte så konstigt eftersom en majoritet av de republikanska primärväljarna inte har bestämt sig ännu.

Romney är nog loser från början, men Huckabee och Thompson blir svåra. Oavsett vem som möter Hillary i november kommer det hela sannolikt att avgöras av hur många som går och röstar av de som (A) hatar Hillary, (B) hatar muslimer och bögar och (C) hatar republikaner.

7/12 2007

Mike “George Bush III” Huckabee

Nu har han som sagt gjort det, Mike Huckabee, alltså gått om Giuliani i Rasmussens dagliga opinionsmätningar, och jag har en känsla av att Giulianis dagar på tronen nu är räknade. Mitt Romney blir det nog inte, och McCain är nog borta sedan länge. Med den fega men nödvändiga reservationen att det republikanska fältet faktiskt egentligen är helt öppet gör jag nu alltså min egen bedömning klar: Mike Huckabee kommer att vinna primärvalen för GOP. Det är inte bra. Jag gav mig ut på en runda i cyberspace idag och hittade det följande:

“I don’t think the issue’s about being against gay marriage. It’s about being for traditional marriage and articulating the reason that’s important. You have to have a basic family structure. There’s never been a civilization that has rewritten what marriage and family means and survived.” (men.style.com)

“I believe life is precious. I hav been in the pro-life camp since I was a teenager. It’s because of my view that God is the creator and instigator of life.” (senate.ontheissues.org)

“In this age of terror, immigration is not only an economic issue, but also a national security issue. Those caught trying to enter illegally must be detained, processed, and deported. (…) I will take our country back for those who belong here.” (mikehuckabee.com)

“Those who believe God created humans have a different worldview from those who believe humans created God. Politics are totally directed by worldview. That is why when people say, ‘We ought to separate politics from religion,’ I say to separate the two is absolutely impossible.” (senate.ontheissues.org)

“As President, I will always ensure that Israel has access to the state-of-the-art weapons and technology she needs to defend herself from those who seek her annihilation.” (mikehuckabee.com)

“I am focused on winning. Withdrawal would have serious strategic consequences for us and horrific humanitarian consequences for the Iraqis.” (mikehuckabee.com)

Han kunde lika gärna heta Mike Bush.

6/12 2007

Hillary kommer att spöa Huckabee, tro mig

Det är naturligt att folk här hemma är intresserade av det “politiska klimatet” (vanligt ordval) i USA och frågar mig som spenderat ett par månader därborta, speciellt eftersom det snart drar igång ett sjuhelsickes primärval och den sittande presidenten har den lägsta approval rate som någon president haft sedan Jimmy Carter var som mest impopulär. Primärvalen är ju intressanta för startfältet är ju urstarkt och dessutom finns ju för första gången en kvinna som kan vinna med i racet. Att hon kan vinna är viktigt, för det är ju vinna det handlar om, och det är meningslöst att förorda en kandidat som inte åtminstone har ett visst stöd bland breda väljargrupper. Vissa kommentatorer här på hemmaplan förordar ju styvnackat Ron Paul, Ralph Nader eller (värst av allt) Lyndon LaRouche och jag tycker det är lika begåvat som att hoppas att Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur, väldigt tilltalande tanke alltså men helt uppåt väggarna.

Men för att svara kategoriskt på frågan om det “politiska klimatet” i USA… Först och främst skall jag kanske påpeka att jag var i Kalifornien och att det knappast är en representativ delstat. I Kalifornien är man traditionellt demokratiska (alltså röstar på demokraterna) och anledningen till att de har en republikan (och actionskådis) som guvernör är att han är mer kalifornian än han är republikan. Folk älskar i allmänhet Arnold i Kalifornien. Och det gör de rätt i. Han är nämligen själv precis som Kalifornien: han blev det han blev på ren vilja och med stora muskler. Kaliforniens motsvarighet till musklerna får väl sägas vara guldet som upptäcktes 1848. Men lika mycket som man älskar Arnold i the Bay Area så hatar man George W Bush. Och den demokratiska presidentkandidaten kommer — troligtvis oavsett vem det är — vinna med en landtunga över den republikanska i Kalifornien, det kan jag garantera. Så där är saken rätt klar. Och min personliga uppfattning efter att ha tagit pulsen på det “politiska klimatet” i USA under ett par månader är nog att demokraten kommer att vinna över republikanen också nationwide, även om republikanen skulle råka vara Rudy Giuliani (Uncle Leo). Så dålig och impopulär är Bush nu att han förmodligen sabbat alltihop för GOP.

Och apropå Giuliani; han blir nog inte republikanernas kandidat. Det går inte att köra på 9/11-kortet hur länge som helst. Idag får jag också vatten på min kvarn när det gäller just det, för idag har det som man förutspått ett tag i amerikansk press hänt: Mike Huckabee har gått om Giuliani i opinionsmätningarna inför primärvalen.

5/12 2007

Att fraternisera med diktatorer

Okej, rubriken till föregående post skulle ha sparats till idag för det finns tveklöst en del dumheter att kommentera onsdag 5 december 2007. Bara så ingen missar de två senaste bevisen på att det som sker i politikens finrum (det vill säga där våra “folkvalda” detaljreglerar våra liv) och det som vanliga människor som du och jag (åtminstone jag, inga krav av den typen ställs på läsaren) tänker och uppfattar som rim och reson — är två helt olika saker:

I Ryska valet i söndags hade Tjetjenien 99,2% valdeltagande. Av de röstande skall 99,3% enligt uppgift ha lagt sin röst på Putins parti. Just det: Tjetjenien. Det är alldeles tyst om detta på Carl Bildts blogg, trots att detta antagligen är ett av de starkaste bevisen på länge för vad alla i och för sig redan visste: Putin har systematiserat valfusk och är att betrakta som diktator.

Trots att CIA nu förklarat att Iran slutade med sitt kärnvapenprogram för fyra år sedan hävdar president Bush enträget och kategoriskt att Iran “var farliga, är farliga och kommer att vara farliga”. Och så länge han säger det kommer EU och resten av “den fria världen” att frysa ut Iran och Ahmadinejads kompisgäng kommer att bestå av ovan nämnda diktator, den där Chavez i Venezuela och säkert inom kort Kim Jong Il. Påminner lite om den klassiska bilden av kriminalvårdsanstalter som fortbildningsinstitut för brottslingar.

Nu är det ju tyvärr så att min favorit för presidentposten i USA inte är någon duva i sin inställning till Iran men det kan nog som sagt vara svårt att hitta en sådan (nej, Ron Paul kommer aldrig att vinna) och bara för att de amerikanska presidenterna har en islamofobisk tendens behöver väl inte Carl Bildt eller andra folkvalda ha det.

Av de diktatorer vi har i världen idag tror jag att man behöver prata med alla. För jag tycker nämligen inte att konstruktiva samtal i vilka man uppmanar diktatorer till liberaliseringar är att “fraternisera” med dem och därmed en ondskefull verksamhet. Oavsett om man är ekonomipristagare eller amerikansk president. Det ondskefulla ligger möjligen i att inte prata och försöka påverka, alternativt att prata men inte försöka påverka, alternativt prata och försöka påverka men låtsas som om det inte är en diktator man pratar med.

2/12 2007

Dagens Dumheter

Klimathysterin vet inga gränser i det här landet. Jag kommer som bekant just från Kalifornien och börjar vänja mig vid att svenska journalister förefaller ha uppdraget inte att leverera nyheter med grundliga bakgrundsfakta och fylliga analyser utan tycka lite spridda saker och skriva folk på näsan som om de betraktade sina läsare som femåringar. Karin Bojs på DN är ett bra exempel på det. Hennes självpåtagna (eller av redaktör givna?) uppdrag är att förmå folk att förstå att man kan “rädda världen” och hon har dessutom full koll på hur det skall gå till. Ädel ambition, men Karin Bojs är journalist på sveriges största morgontidning. Det vore enklare om hon var som Mohinder Sureesh, Peter Petrelli och Hiro Nakamoto. Inte lika självsäker och inte lika verklig, det vill säga. För var hon en av karaktärerna i tv-serien Heroes skulle hennes slöa dravel framstå som lite meningsfullt, för tv-serier är alltid bättre om en och annan halvgalning är med.

På DN kan man också göra ett klimattest, eller utsläppskalkylator och av alla dumma test som finns i alla dumma dagliga publikationer i det här dumma landet är kanske det där testet ett av de dummaste och det gör mig beklämd på riktigt för det här med klimatet är ju faktiskt allvarliga saker för de flesta och skrämmer man upp stora kollektiv med politiska spöken kan det ju gå hur illa som helst. Exempel bör ej vara nödvändiga att ta upp.

När jag gör testet försöker jag sanningsenligt att ange att jag åker bil noll kilometer i veckan och får ändå svara på frågor om vilken sorts bränsle min bil går på, hur många som åker i bilen och hur mycket den drar milen. Jag får gissa för att komma vidare. Sen tillfrågas jag naturligtvis hur mycket jag flyger årligen och blir tvungen att sanningsenligt ange 10-40 timmar och då skjuter min utsläppsstapel upp från 1,9 ton per år (vilket faktiskt är under “Hållbar nivå år 2050 enligt FN”) till 11,9 ton per år (dubblet så mycket som genomsnittssvensken) och det var ju lite obehagligt. Jag vet att det är dåligt för utsläppen att flyga men är det verkligen ingen skillnad på om jag sitter i ett flygplan 10 eller 40 timmar om året? Det innebär ju faktiskt en skillnad på mer än tre kvarts varv runt jorden.