12/11 2007

Att ta pulsen på väljarkåren

Trots att opinionsundersökningar och opinionsmätningar blivit både betydligt bättre och mer använda sedan man började ringa folk och fråga vem de skall rösta på stämmer de ju aldrig helt, valdagar och valnätter är alltid spännande och snart börjar den i Danmark där undersökningarna förefaller visa att landets nyaste och minsta parti bland de över 2%-spärren får en vågmästarroll precis mittemellan de två blocken. Med 2,9% för Ny Alliance är det dock som upplagt för ett vargen kommer-resultat i stil med Sarajevolistan eller Feministiskt Initiativ som i mätningar fick några procent men som försvann helt som alternativ när folk väl stod bakom sina valbås.

Opinionsundersökningar som genomförs per telefon är säkert statistiskt oantastliga och jag som före detta matematiker tänker inte bestrida det faktum att även idealiserade beräkningar kan spegla verkligheten, men numera vet jag också att det inte bara är resultatet av en opinionsundersökning som räknas för resultatet av den. Just det: ett visst utfall av ett visst förlopp kan aldrig förklaras uteslutande av att utfallet är “sant” eller “riktigt” utan andra aspekter måste inkluderas om man trovärdigt skall kunna analysera det hela. Som i fallet med experimentell naturvetenskap (studier av sådan är ju mitt specialområde) — det faktum att forskaren X kommer fram till resultatet Y och att Y bekräftas och anses vara ett korrekt resultat kan inte förklaras uteslutande av att Y är sant. STS-elementa.

I fråga om opinionsundersökningar per telefon — det var ju detta det handlade om — kompliceras alltså saker och ting av att folk inte alltid svarar på frågan. Om frågan är “Vem skulle du rösta på om det var val idag?” finns två svar jag hellre skulle ge än att nämna ett specifikt parti: “Det är inte val idag, så det kan jag inte ta ställning till” eller “Menar du vilket parti jag kommer att rösta på när det är val nästa gång? Det vet jag inte, för jag vet inte vilka partier man kan välja mellan då” är båda tänkbara. Och även om folk i allmänhet är mindre dryga än jag (kan vi ju hoppas) när någon ringer och ställer denna fråga så finns en annan komplicerande omständighet: Situationen i telefon med en främmande människa som ställer en fråga är helt annorlunda gentemot situationen man har på valdagen då man faktiskt röstar efter (förhoppningsvis) lite mer eftertanke och framförallt flera veckors intensiv valkampanj.

På UCLA vill de veta hur folk egentligen känner inför politikerna i presidentvalskampanjen, kanske ett sätt att slå hål på myter om republikaner och demokrater och kvinnliga kandidater och kandidater med afrikanska rötter och mormoner och katoliker och allt det där som påstås spela så stor roll för hur folk röstar i USA. Nu är ju urvalet stakt begränsat, 10 män och 10 kvinnor, men de har faktiskt kollat direkt på aktiviteten i olika delar av hjärnan hos folk när de får se olika saker. Bland resultaten märks:

• Ängslan och avsmak inför ordet Republikan.
• Ambivalens inför Hillary Clinton, men för män är hon också “en glad överraskning”.
• Rudy Giuliani har en attraktion på kvinnor som de själva inte förväntade.
• Mitt Romney framkallar generellt mest hjärnaktivitet.
• John Edwards lämnar inte folk oberörda utan framkallar antingen starkt positiva eller starkt negativa känslor.
• Oberörda verkar folk däremot vara både inför John McCain och — något förvånande — Barack Obama.

Så om samma undersökning gjordes i Danmark idag och jag deltog (och alltså var dansk) skulle man förmodligen anse att jag skulle rösta på sossarna eftersom jag tycker Helle Thorning Schmidt är snygg och har ett trevligt sätt, i motsats till Fogh Rasmussen som visserligen verkar vara en skicklig politiker men är ganska lömsk i mina ögon.

Jag! Rösta socialdemokratiskt? Ja, där ser ni. Inte heller sådana mätningar ger en speciellt trovärdig bild av verkligheten.