SLAC — The Movie

Under sex veckors tid har jag haft nöjet att tillbringa mycket vaken tid på SLAC — Stanford Linear Accelerator Center, ett av kanske en handfull Mekka för den som är intresserad av Big Science. Jag kommer att jobba här en vecka till men nyss när jag gick från byggnad 137 (där jag oftast sitter) bort till kafeterian (för att äta lunch) fick jag en idé. Någon borde göra en film om SLAC. Något i stil med Plötsligt i Vinslöv, lika långsamt och precis som den skildrande något som egentligen inte intresserar någon annan än de som är med i filmen, men samtidigt och kanske just därför med ett värde som film betraktat.

Tänk er följande scener. Världens längsta byggnad ligger öde. Längs the Klystron Gallery är det tomt och tyst, bara surrandet från någon generator stör stillheten, och så det avlägsna bruset från Interstate 280. Nere vid the Damp Rings och Sector Zero, långt ute i ödemarken, rostar plåten och betongen vittrar. Tre kilometer bort, i kafeterian bredvid auditoriet, är det lunchtid, och vid ett av de runda borden sitter Burton Richter och Richard Taylor, båda Nobelpristagare i fysik under laboratoriets glansdagar, böjda över varsin skål soppa. Martin Perl, SLAC’s tredje Nobelpristagare, skrider långsamt genom rummet, som ende person på hela SLAC idag iklädd slips, och slår sig ner vid bordet med ett “Hello, dear friends.” De tre herrarna äter sin soppa under tystnad. De är de enda i hela matsalen som inte bär en id-bricka. Klipp till svartvita bilder av SLAC i sitt glans dagar, Pief Panofsky som pekar på flygbilden av acceleratorn, de magnifika detektorerna, Burt Richter vid sin lagringsring och scenerna då j-psi partikelns upptäckt meddelades. Prisceremonierna. Lyndon Johnsons och Nixons besök på 60- och 70-talen. Och så tillbaka till herrarna i kafeterian, Richter som säger: “We were state of the art. We had the largest grants for single basic research projects in the world. And we were damn good.”

Klipp till experimentområdet, där man i bakgrunden skymtar de enorma betongklumparna End Station 1 och End Station 2. Från den främsta delen av the Klystron gallery skjuter en helt ny betongkonstruktion ut, och en lyftkran är i färd med att sänka ner ett stort rack med hundratals magneter på. Några herrar i medelåldern, i ganska vardaglig klädsel och bygghjälmar på huvudena, står bredvid och pekar och tittar. En av dem pekar mot början av betongbyggnaden och sedan mot tunneln flera hundra meter bort, där den slutar. Kameran följer med. Mannen säger “A 120 meter long undulator. 20000 permanent magnets.” Så ett snabbt klipp till ett kontor, där en något yngre forskare sitter med en datorskärm i bakgrunden och håller upp tummen och pekfingret i luften. “One Angstrom resolution. That’s what we’re gonna have. In ultrafast pulses, shorter than you can imagine.” Sen klipp till experimentstationen på strålrör 9-1, där 2006 års kemipristagare Roger Kornberg gjorde sina mätningar. En ensam forskare i labbrock sitter vid en datorskärm. Bakom glasrutan intill syns en robot lyfta upp små kvadratiska behållare ur ett rykande kärl. Surret från vakuumsystemets pumpar är öronbedövande, och forskaren får halvskrika för att höras: “These are crystals from UCLA, they’re not mine. The first fifteen weren’t really any good, so I hope this one works.”

Och där kan titelsekvensen kanske komma.