Svenska journalistkåren har bytt verksamhetsområde

Så statssekreteraren Ulrika Schenström fick avgå för att hon varit salongsberusad och blivit fotograferad. Naturligtvis kunde inte kvällstidningens bilder av kindpussandet eller vad det nu var stanna vid den patetiska diskussionen om vilka relationer som är okej mellan Makten och De Som Granskar Makten — de här tramsiga typerna som kallar sig journalister och som utger sig för att vara De Som Granskar Makten var tvungna att driva hela affären till en avgång i regeringskansliet, för nu när den svenska pressen slutat med sin ursprungliga huvuduppgift — att rapportera och analysera dagliga händelser — måste de ju ha något för sig, och eftersom de allihopa också är så sugna på att se offentliga personer förödmjukas och antagligen i enlighet med sina arbetsbeskrivningar måste ägna sig åt saker som åtminstone har något att göra med rikspolitiken i Sverige så har de styrt över hela sin verksamhet till att bestå i att tvinga makthavare till att avgå från sina jobb. Till det skall läggas att det lilla spår av insikt i den politiska logiken dessa journalister har kvar förmodligen fått dem att medelst enkel addition komma fram till att den sittande regeringens statsråd och tjänstemän inte har samma naturligt arroganta attityd till grunderna på vilka deras jobb med vidhängande arbetsuppgifter vilar som sina företrädare och därför säkert är enklare att tvinga på fall. Vilket ju får anses vara bevisat vid det här laget.

Svenska journalister har slopat sin yrkesheder och ersatt den med ett märkligt dokusåpa-liknande ideal som säkert hämtat inspiration från bragder av sådana som Bob Woodward och Carl Bernstein: De tror att det enda som räknas i deras jobb är att fälla tolvtaggare och eftersom varken chefredaktörerna eller ägarna verkar ha någon som helst ambition utöver just att förnedra folk och då och då just få en offentlig person att avgå från sitt jobb eller driva en annan offentlig person till vansinne och kanske rättsliga efterspel så funkar säkert strategin och journalisten behöver bara visa att han/hon skrev något som ledde till en fet smaskig rubrik på nätupplagan vilket i sin tur var del i att statssekreteraren avgick eller skådespelaren tvangs flytta utomlands så har de säkert både sin löneförhöjning och sin garanterade kolumn med bildbyline i lördagsutgåvan säkrade.

Men jag antar att makthavare i någon utsträckning har de journalister de förtjänar och att det hela säkert egentligen beror på bristen på liv i den svenska politiken. Vilket skulle tåla att utvecklas något, men nu orkar jag inte tänka mer på det utan föredrar att återgå till New York Times‘ granskning av presidentkandidaternas kampanjande. Där kan man lära sig mer på en sida än man kan på en hel vecka med DN.