26/11 2007

Hello, Sweden!
What’s your problem?

Jag hade glömt hur snöblandat regn kändes och jag hade glömt Lill-Babs och att tidningarna vars löpsedlar är en omistlig del av det offentliga rummet är så intresserade av hennes bantningskurer. Jag hade också glömt gratistidningarna som tycker att läsarens imaginära chefs psykopatiska drag är viktigare än exempelvis Mellanösternmötet i Annapolis eller att Nicholas Sarkozy är i Kina. Och jag hade glömt att folk faktiskt läser dem. Jag hade inte glömt fingervantarna för de behövdes också i New York, och det är ju så bekvämt i Lund att allt är så nära så köldchocken blev begränsad till den korta promenaden hem till Vildanden.

Då vi var dagen efter en utekväll i East Village och flighten Newark-Kastrup är för kort för att man skall kunna göra något av natten man rent fysiskt flyger bort från är vi fortfarande dagen efter trots att det är två dagar sedan. Eller något sådant. Hemma är vi i varje fall, och det sägs att det snart är jul.

I förrgår (eller vad det blir) när vi satt på tunnelbanan uptown (en av de äldsta linjerna, nr ett, röd) kom jag att tänka på min mormors far, Axel Hammelin, som 1905 företog en resa till Amerika. Själva resan från Malmö till Chicago finns dokumenterad i hans dagbok av vilken jag har ett maskinskrivet renskrivet exemplar. Där står följande att läsa om New York:

“… Foro på vägen hem ett stycke med den underjordiska el. järnvägen s.k. ‘Subway’; en fin inrättning. man kan åka åtminstone 1 svensk mil för 5 cent och på 15-20 minuter med expresstågen som ej stanna vid alla stationer utan kila förbi som snälltåg. Tågen ha tre eller fyra vagnar stora som våra boogies, och strömmen går i skenorna. Var på söndag f.m. ute i ‘Central Park’, något liknande Zoologiske Have i Kjøbenhavn men dubbelt så stort minst. Där var väl tusentals med mäniskor, stora och små, åkande eller gående eller sittande längs promenaderna, läsande sina tidningar. Sådana kan man få om c:a 75 sidor för 5 cent. Fabulöst billigt!”

På det hela taget har inte mycket ändrats i New York på hundra år. Säkert inte hemma i Sverige på nio veckor heller.

24/11 2007

Kalkon och svart fredag

Det har hunnit vara både Thanksgiving Day och Black Friday i New York City sedan sist, och efter en två timmar försenad United-flight (årets värsta dag att resa i USA) kom vi hit och jag får nu en försmak av väder och vind därhemma. I New York är det sex-sju grader mitt på dagen men solen underlättar både för att hålla värmen och för stämningen och höstfärgerna i Central Park är tillräckligt för att härda ut. Liksom alltså Thanksgiving Dinner som vi avnjöt på en smockfull restaurang i SoHo och Black Friday som vi firade med att gå på Macy’s på Broadway, enligt dem själva “världens största affär”. Ungefär som NK var den. Fula eller intetsägande kläder och alltför höga priser. Bättre var då Heartland Brewery, en favorit i repris, bryggeriet i källaren till Empire State Building där man kan få lokalbryggd god öl. Den svarta fredagen avslutades med lite live blues i East Village.

Black Friday är alltså varken någon slags afroamerikanernas holiday eller någon mormon-version av långfredagen. Nej, det är dagen då julhandeln börjar (alltid dagen efter Thanksgiving Day och alltid en fredag) och sägs vara den dag på året då alla retail stores i USA går med vinst. Alltså har svarta siffror. Därav Black Friday.

Hemresan från detta förlovade land närmar sig med stormsteg och jag kämpar tappert med att hitta saker att längta hem till. Utöver familj, vänner och goa kollegor är det vääääldigt svårt.

20/11 2007

Some sunny days

Det är fortfarande sensommar eller höst (mest sol och över 60°) i Silicon Valley och The City och den uteblivna aktiviteten här på Röda Nejlikan har världens naturligaste förklaring, för sedan en vecka är D här så jag roar mig med henne istället för att jobba. Bland annat har det inneburit ett besök på San Francisco Zoo, en promenad på Golden Gate-bron i dimma så tjock att man på sin höjd såg 20 meter, missad båt till Alcatraz två gånger (det får bli nästa gång) och givetvis ganska mycket promenerande uphill, downhill, uphill, downhill.

Idag skall jag till SLAC för sista gången denna vända, för att plocka upp en cd med 878 sidor scannat material från deras arkiv (och hör och häpna: “because of the great interest SLAC has in seeing your work be successful, there is no charge for the copies”). Utöver den cd:n har jag också mängder av scannat från biblioteket och en hel del prylar jag övertalat folk här att emaila mig. Samt kanske viktigast av allt: 30 timmar och 42 minuter inspelade intervjuer. Bland dem en timme med Burton Richter (1976, fysik), en halvtimme med Roger Kornberg (2006, kemi), timslånga samtal med SSRL:s oldboy Herman Winick och Archimedes-fysikern Uwe Bergmann och frågor ställda till direktörer och vicedirektörer med knivskarpa analyser till svar. Bland mycket annat spännande och intressant.

Lämnar SLAC gör jag alltså idag när jag lämnar in min dosimeter, lämnade San Francisco gjorde vi igår kväll, lämnar Menlo Park gör vi imorgon bitti. Menlo Park och SLAC har varit mitt hem ett tag så jag gör som jag brukar: Citerar Vera Lynn. Och när det är the Valley man lämnar passar det ju särdeles bra:

We’ll meet again, don’t know where, don’t know when,
But I know we’ll meet again, some sunny day.
Keep smiling through, just like you always do,
‘Til the blue skies drive the dark clouds far away.

För även om vi imorgon tar ett Unitedflyg till New York för att äta kalkon med goda vänner tillresta från Washington har jag en känsla av att kylan både i meteorologisk och kulturell bemärkelse kommer att slå hårt mot mig när vi trampar svensk mark igen den 26 november.

12/11 2007

Att ta pulsen på väljarkåren

Trots att opinionsundersökningar och opinionsmätningar blivit både betydligt bättre och mer använda sedan man började ringa folk och fråga vem de skall rösta på stämmer de ju aldrig helt, valdagar och valnätter är alltid spännande och snart börjar den i Danmark där undersökningarna förefaller visa att landets nyaste och minsta parti bland de över 2%-spärren får en vågmästarroll precis mittemellan de två blocken. Med 2,9% för Ny Alliance är det dock som upplagt för ett vargen kommer-resultat i stil med Sarajevolistan eller Feministiskt Initiativ som i mätningar fick några procent men som försvann helt som alternativ när folk väl stod bakom sina valbås.

Opinionsundersökningar som genomförs per telefon är säkert statistiskt oantastliga och jag som före detta matematiker tänker inte bestrida det faktum att även idealiserade beräkningar kan spegla verkligheten, men numera vet jag också att det inte bara är resultatet av en opinionsundersökning som räknas för resultatet av den. Just det: ett visst utfall av ett visst förlopp kan aldrig förklaras uteslutande av att utfallet är “sant” eller “riktigt” utan andra aspekter måste inkluderas om man trovärdigt skall kunna analysera det hela. Som i fallet med experimentell naturvetenskap (studier av sådan är ju mitt specialområde) — det faktum att forskaren X kommer fram till resultatet Y och att Y bekräftas och anses vara ett korrekt resultat kan inte förklaras uteslutande av att Y är sant. STS-elementa.

I fråga om opinionsundersökningar per telefon — det var ju detta det handlade om — kompliceras alltså saker och ting av att folk inte alltid svarar på frågan. Om frågan är “Vem skulle du rösta på om det var val idag?” finns två svar jag hellre skulle ge än att nämna ett specifikt parti: “Det är inte val idag, så det kan jag inte ta ställning till” eller “Menar du vilket parti jag kommer att rösta på när det är val nästa gång? Det vet jag inte, för jag vet inte vilka partier man kan välja mellan då” är båda tänkbara. Och även om folk i allmänhet är mindre dryga än jag (kan vi ju hoppas) när någon ringer och ställer denna fråga så finns en annan komplicerande omständighet: Situationen i telefon med en främmande människa som ställer en fråga är helt annorlunda gentemot situationen man har på valdagen då man faktiskt röstar efter (förhoppningsvis) lite mer eftertanke och framförallt flera veckors intensiv valkampanj.

På UCLA vill de veta hur folk egentligen känner inför politikerna i presidentvalskampanjen, kanske ett sätt att slå hål på myter om republikaner och demokrater och kvinnliga kandidater och kandidater med afrikanska rötter och mormoner och katoliker och allt det där som påstås spela så stor roll för hur folk röstar i USA. Nu är ju urvalet stakt begränsat, 10 män och 10 kvinnor, men de har faktiskt kollat direkt på aktiviteten i olika delar av hjärnan hos folk när de får se olika saker. Bland resultaten märks:

• Ängslan och avsmak inför ordet Republikan.
• Ambivalens inför Hillary Clinton, men för män är hon också “en glad överraskning”.
• Rudy Giuliani har en attraktion på kvinnor som de själva inte förväntade.
• Mitt Romney framkallar generellt mest hjärnaktivitet.
• John Edwards lämnar inte folk oberörda utan framkallar antingen starkt positiva eller starkt negativa känslor.
• Oberörda verkar folk däremot vara både inför John McCain och — något förvånande — Barack Obama.

Så om samma undersökning gjordes i Danmark idag och jag deltog (och alltså var dansk) skulle man förmodligen anse att jag skulle rösta på sossarna eftersom jag tycker Helle Thorning Schmidt är snygg och har ett trevligt sätt, i motsats till Fogh Rasmussen som visserligen verkar vara en skicklig politiker men är ganska lömsk i mina ögon.

Jag! Rösta socialdemokratiskt? Ja, där ser ni. Inte heller sådana mätningar ger en speciellt trovärdig bild av verkligheten.

10/11 2007

Hvordan, republikaner?

Den danska valkampanjen har ju gått in i slutspurt också i den svenska bemärkelsen, med spionskandal och allt, och trots att det från mitt perspektiv alldeles uppenbara verkar hända i dansk politik — ett val kommer att avgöras på invandringspolitiken — är det ju inte på något sätt så att Kjersgaards inflytande på Fogh Rasmussen-regeringen ensamt får mitt intresse för detta folketingsval att hålla i sig över valdagen. Sossarnas Helle Thorning Schmidt är vass (och ganska snygg) och är tydlig och seriös på ett sätt som vår svenska oppositionsledare med samma partifärg inte kan beskyllas för att vara. (Observera att jag genom min meningskonstruktion faktiskt undvek att insinuera något om Mona Sahlins utseende, trots att det kanske verkade som om jag gjorde det.)

Helle Thorning Schmidt’s nyanserade socialdemokratiska budskap — att Danmark måste välja antingen skattesänkningar eller satsningar på välfärd (t ex yttrat i denna debatt) — får mig att tänka på den amerikanska primärvalskampanjen, främst i det republikanska lägret där huvudvallöftena är ganska lika oavsett kandidat: skattesänkningar och nya satsningar på “kriget mot terrorismen”. Jag önskar faktiskt att Helle Thorning Schmidt kom och tog Guiliani och Romney i örat och sa antingen skattesänkningar eller satsningar på kriget mot terrorismen. För så enkelt är det. You can’t have both, om du inte vill ha en amerikansk ekonomi som skakar som 1989-jordbävningen.

För den som vill ha lite hårda siffror rekommenderar jag New York Times ledarsida idag där siffror rörande en del av kriget mot terrorismen lanseras, nämligen fängelset på Guantanamo Bay. Det stället beräknas kosta mellan 90 och 118 miljoner dollar årligen att driva. Det är en bra bit över en halv miljard svenska kronor. Inte så mycket, om man jämför med hur mycket svenskar bidragsfuskar för årligen men trots allt en utgift både Giuliani och Romney kunde spara in på om de blev president och ville sänka skatter och fick för sig att “finansiera skattesänkningarna” som det heter hemma.

Jag fnittrar lite åt att det var en danska som gav mig inspirationen till det busenkla men giftiga avslöjandet att republikanerna fortsatt sysslar med verklighetsfrånvänt bondfångeri. Men så är jag ju å andra sidan partisk från början. Alltså både danskvänlig och Hillary-supporter.

8/11 2007

I Sverige är det viktigare att ha en JämO än att kvinnor och män tjänar lika mycket

Jag börjar så smått packa ihop min verksamhet på SLAC nu, skall jobba fram till tisdag innan viss ledighet avbryter strax innan hemresan. Men att jag smått packar ihop betyder alltså inte att tempot sänks, snarare höjs, för jag vill givetvis hinna med så mycket som möjligt. jag börjar också ställa in mig på att lämna detta gyllene land för att komma hem till ett Sverige med regn, jantelag, kontaktlöshet, skräpjournalistik och höga skatter. Tittade in på DN.se och hittade en sak jag inte riktigt vet om jag skall skratta åt, våndas över eller ignorera. Sverige har en JämO. Det kanske är bra, och politiker av olika färg i Sverige hävdar ju ofta att Sverige ligger i framkant när det gäller jämställdhet, och att Sverige är väldigt ojämställt. (Vilket av det beror ju på om man är i opposition eller om man är regerings- eller stödparti, eller naturligtvis vad frågan gäller). Det slutgiltiga beviset på att det hela bara är ett stort hyckleri, att den svenska jämställdheten och jämställdhetspolitiken och jämställhetshalleluja bara är tomt snack, är att när en kvinna tillträder posten som JämO får hon 12900 kronor mindre i lön än sin manliga företrädare.

Nu kanske man kan trösta sig med det faktum att skillnaden i lön av orsaker jag inte behöver specificera blir betydligt mindre netto. Jag är inte höginkomsttagare (Va? En icke-höginkomsttagare som är liberal! Det måste vara något fel, skulle nog Josefin Brink utropa om hon läste detta) och vet därför inte exakt hur mycket man betalar i skatt om man tjänar 62000 kronor i lön, men jag kan gissa mig till ungefär 40%. Och om Claes Borgström då tjänade 74900 så är nettoskillnaden dem emellan kanske bara femtusen spänn, sådär på en höft.

Oavsett vilket så gör Sverige just nu inte precis sitt bästa för att jag skall tycka det ska bli roligt att komma hem.

Dock gläder jag mig just nu åt det faktum att denna blogg inte är speciellt uppmärksammad i vidare kretsar, för hade den varit det så hade säkert en massa vänstertyper gjort sitt bästa för att jag skulle bli deprimerad över att resa hem genom att skriva en massa indignerade och skitnödiga kommentarer om att jag tror att USA är bättre än Sverige och att jag borde se Michael Moores nya film Sicko och att jag är hjärtlös och ondskefull och är mot jämställdhet och att jag älskar Bush och allt möjligt. Och liksom inte förstå att det enda de gör är dålig reklam för sig själva och sin nationalitet som är så nedlusad av vriden sossepropaganda och onyanserade uppfattningar om att välfärdsstaten Sverige är världsbäst på att lösa alla problem och om det trots allt finns något som är dåligt i Sverige är det i alla fall bättre än i USA!

6/11 2007

SLAC — The Movie

Under sex veckors tid har jag haft nöjet att tillbringa mycket vaken tid på SLAC — Stanford Linear Accelerator Center, ett av kanske en handfull Mekka för den som är intresserad av Big Science. Jag kommer att jobba här en vecka till men nyss när jag gick från byggnad 137 (där jag oftast sitter) bort till kafeterian (för att äta lunch) fick jag en idé. Någon borde göra en film om SLAC. Något i stil med Plötsligt i Vinslöv, lika långsamt och precis som den skildrande något som egentligen inte intresserar någon annan än de som är med i filmen, men samtidigt och kanske just därför med ett värde som film betraktat.

Tänk er följande scener. Världens längsta byggnad ligger öde. Längs the Klystron Gallery är det tomt och tyst, bara surrandet från någon generator stör stillheten, och så det avlägsna bruset från Interstate 280. Nere vid the Damp Rings och Sector Zero, långt ute i ödemarken, rostar plåten och betongen vittrar. Tre kilometer bort, i kafeterian bredvid auditoriet, är det lunchtid, och vid ett av de runda borden sitter Burton Richter och Richard Taylor, båda Nobelpristagare i fysik under laboratoriets glansdagar, böjda över varsin skål soppa. Martin Perl, SLAC’s tredje Nobelpristagare, skrider långsamt genom rummet, som ende person på hela SLAC idag iklädd slips, och slår sig ner vid bordet med ett “Hello, dear friends.” De tre herrarna äter sin soppa under tystnad. De är de enda i hela matsalen som inte bär en id-bricka. Klipp till svartvita bilder av SLAC i sitt glans dagar, Pief Panofsky som pekar på flygbilden av acceleratorn, de magnifika detektorerna, Burt Richter vid sin lagringsring och scenerna då j-psi partikelns upptäckt meddelades. Prisceremonierna. Lyndon Johnsons och Nixons besök på 60- och 70-talen. Och så tillbaka till herrarna i kafeterian, Richter som säger: “We were state of the art. We had the largest grants for single basic research projects in the world. And we were damn good.”

Klipp till experimentområdet, där man i bakgrunden skymtar de enorma betongklumparna End Station 1 och End Station 2. Från den främsta delen av the Klystron gallery skjuter en helt ny betongkonstruktion ut, och en lyftkran är i färd med att sänka ner ett stort rack med hundratals magneter på. Några herrar i medelåldern, i ganska vardaglig klädsel och bygghjälmar på huvudena, står bredvid och pekar och tittar. En av dem pekar mot början av betongbyggnaden och sedan mot tunneln flera hundra meter bort, där den slutar. Kameran följer med. Mannen säger “A 120 meter long undulator. 20000 permanent magnets.” Så ett snabbt klipp till ett kontor, där en något yngre forskare sitter med en datorskärm i bakgrunden och håller upp tummen och pekfingret i luften. “One Angstrom resolution. That’s what we’re gonna have. In ultrafast pulses, shorter than you can imagine.” Sen klipp till experimentstationen på strålrör 9-1, där 2006 års kemipristagare Roger Kornberg gjorde sina mätningar. En ensam forskare i labbrock sitter vid en datorskärm. Bakom glasrutan intill syns en robot lyfta upp små kvadratiska behållare ur ett rykande kärl. Surret från vakuumsystemets pumpar är öronbedövande, och forskaren får halvskrika för att höras: “These are crystals from UCLA, they’re not mine. The first fifteen weren’t really any good, so I hope this one works.”

Och där kan titelsekvensen kanske komma.

4/11 2007

Vad får vi tillbaka?

Svenska journalisters häxjakt på moderata förtroendevalda ger en vibb av att kanske det vore bäst med en riktig enpartistat i Sverige istället, journalisterna verkar ju bli kollektivt förvirrade och paralyserade när någon annan har makten (de trodde nog inte att någon annan kunde ha makten) och får plötsligt svårigheter att veta hur de skall agera och tar som någon slags försvarsmekanism till häxjakten som terapimetod. Den psykologiska motiveringen skulle kunna vara att om nu någon annan än sossarna kliver in i Rosenbad och stör den allmänna ordningen så måste hela journalistkåren gemensamt i flockbeteende göra allt de kan för att denna tid av oro och osäkerhet blir så kort som möjligt. Kanske det till och med går att göra lidandet kortare än fyra år?

Låt mig i förbigående påpeka något som svenska journalister verkar ha missat: Att moderater har svart städhjälp är inte konstigare än att socialdemokrater har svart städhjälp. Okej, jag förstår om det låter konstigt så jag tar det en gång till: Att moderater har svart städhjälp är inte konstigare än att socialdemokrater har svart städhjälp.

Jag var i The Mission och The Castro igår och köpte en del kläder och har vid det här laget kommit fram till att kläder här konsekvent kostar en tredjedel av vad de gör hemma. Det slår hittils inte fel. Dyra kostymer i dyra affärer, billiga jeans i sjaviga butiker — båda delarna finns både hemma och här men det som skiljer är närmast exakt en tredjedel. En expedit i en butik i The Catro igår frågade om det var billigare för mig att handla kläder i Kalifornien än hemma och jag nämnde denna tredjedel och försökte hitta en motivering: kritisk massa och moms var det enda jag fick ur mig.

“25% sales tax! What d’you get in return?”

Jag skall bespara känsliga läsare vad jag svarade på den frågan (det kan ju finnas någon trogen läsare av Aftonbladets ledarsida som sneglar in här på Röda Nejlikan ibland) och istället konstaterar jag bara att en av de enklaste frågorna, en av de allra enklaste och mest fundamentala frågorna aldrig kommer i härheten av att ställas av en svensk journalist när det handlar om svenska skatter.

“What d’you get in return?”

Det är förstås ren spekulation men jag tror att den politiska debatten i Sverige skulle vara mer hälsosam om journalisterna ägnade den frågan lite mer uppmärksamhet och moderata politikers privata angelägenheter lite mindre.

2/11 2007

Svenska journalistkåren har bytt verksamhetsområde

Så statssekreteraren Ulrika Schenström fick avgå för att hon varit salongsberusad och blivit fotograferad. Naturligtvis kunde inte kvällstidningens bilder av kindpussandet eller vad det nu var stanna vid den patetiska diskussionen om vilka relationer som är okej mellan Makten och De Som Granskar Makten — de här tramsiga typerna som kallar sig journalister och som utger sig för att vara De Som Granskar Makten var tvungna att driva hela affären till en avgång i regeringskansliet, för nu när den svenska pressen slutat med sin ursprungliga huvuduppgift — att rapportera och analysera dagliga händelser — måste de ju ha något för sig, och eftersom de allihopa också är så sugna på att se offentliga personer förödmjukas och antagligen i enlighet med sina arbetsbeskrivningar måste ägna sig åt saker som åtminstone har något att göra med rikspolitiken i Sverige så har de styrt över hela sin verksamhet till att bestå i att tvinga makthavare till att avgå från sina jobb. Till det skall läggas att det lilla spår av insikt i den politiska logiken dessa journalister har kvar förmodligen fått dem att medelst enkel addition komma fram till att den sittande regeringens statsråd och tjänstemän inte har samma naturligt arroganta attityd till grunderna på vilka deras jobb med vidhängande arbetsuppgifter vilar som sina företrädare och därför säkert är enklare att tvinga på fall. Vilket ju får anses vara bevisat vid det här laget.

Svenska journalister har slopat sin yrkesheder och ersatt den med ett märkligt dokusåpa-liknande ideal som säkert hämtat inspiration från bragder av sådana som Bob Woodward och Carl Bernstein: De tror att det enda som räknas i deras jobb är att fälla tolvtaggare och eftersom varken chefredaktörerna eller ägarna verkar ha någon som helst ambition utöver just att förnedra folk och då och då just få en offentlig person att avgå från sitt jobb eller driva en annan offentlig person till vansinne och kanske rättsliga efterspel så funkar säkert strategin och journalisten behöver bara visa att han/hon skrev något som ledde till en fet smaskig rubrik på nätupplagan vilket i sin tur var del i att statssekreteraren avgick eller skådespelaren tvangs flytta utomlands så har de säkert både sin löneförhöjning och sin garanterade kolumn med bildbyline i lördagsutgåvan säkrade.

Men jag antar att makthavare i någon utsträckning har de journalister de förtjänar och att det hela säkert egentligen beror på bristen på liv i den svenska politiken. Vilket skulle tåla att utvecklas något, men nu orkar jag inte tänka mer på det utan föredrar att återgå till New York Times‘ granskning av presidentkandidaternas kampanjande. Där kan man lära sig mer på en sida än man kan på en hel vecka med DN.