Uphill, downhill, uphill, downhill
…and then the Ocean.

Efter ytterligare en arbetsvecka som nästan tagit död på min arma rygg (jag saknar en vettig stol att sitta i när jag jobbar vilket betyder lidande för en med min fysionomi) tog jag idag åter cykeln på tåget in till stan för den typ av excercise som jag finner njutbar, men idag gav jag mig på att cykla tvärs genom stan till Golden Gate Park och Ocean Beach och det blev ett träningspass av guds nåde för få städer har väl den topografin som San Francisco. Tur då att det var fint väder som vanligt och att cyklistens villkor i trafiken är utomrordentligt bra här, man får visserligen vara bestämd och ta för sig och en gång idag fick jag till och med halv-hojta “Ever heard of allowed use of full lane?” till en taxichaffis som inte tyckte jag var lika viktig just i den korsningen som han men skyltarna är betryggande och skvallrar om en positiv grundsyn på cyklister i the City. Uppför och nerför gick det alltså i någon timme tills jag kom fram till Golden Gate Park, och den parken är nog lika stor som Central Park i New York och slutar där Stilla Havet börjar.

Det var milt uttryckt en mäktig syn och helt klart värt en ansträngande cykeltur.

Hemkommen till Menlo Park är jag dödstrött i benen men bra i ryggen och fick nyss nöjet att vara spydig i en kommentar till en kommentar på min egen blogg. Märkligt tycker jag, här skriver jag lätt självutlämnande om allt mellan himmel och jord som jag finner intressant och så kommer någon galning och vill säga emot men vågar inte ens skriva sitt namn eller lämna en epostadress. Men visst, det är kanske när det gäller just identiteten på de som skriver smörja i kommentarer här som ignorance is bliss för mig.